Det snattade äpplet
Rubrikernas man
Myter i TV
De som minns
Fantasi i skolan
Ynglingen i höskullen
En populär region Pesa-Sara Mannen i uthuset Mat och logi Kaffe med variationer Besök hos Glada Änkan
Möte på järnvägen Skräddaren som försvann Bekvämt i skogen Övrnattning i Småland Landsfiskalens historia
En berömd simtur Jagad i skogen Kaffe o smörgås Trolleri i köket Brödhandel Besöket i hembygden
En trevlig rumskamrat Kaffe o kaka Jagad med taxi En skämtsam hälsning Kr 7,50 per byxa Misstänkt i natten
Lönnfack & pengar En patient bland många Gårdfarihandel i Dalarna Fasttagen i Ulrika De sista åren i Göteborg
En populär region Pesa-Sara Mannen i uthuset Mat och logi Kaffe med variationer Besök hos Glada Änkan
Möte på järnvägen Skräddaren som försvann Bekvämt i skogen Övrnattning i Småland Landsfiskalens historia
En berömd simtur Jagad i skogen Kaffe o smörgås Trolleri i köket Brödhandel Besöket i hembygden
En trevlig rumskamrat Kaffe o kaka Jagad med taxi En skämtsam hälsning Kr 7,50 per byxa Misstänkt i natten
Lönnfack & pengar En patient bland många Gårdfarihandel i Dalarna Fasttagen i Ulrika De sista åren i Göteborg
Den första berättelsen med Harald "Bildsköne" Bengtsson (B) går så lång tillbaka som innan han var född.
 |
När Bengt var sexton år fyllda hade han skadat sin fina rock som kommit in i bakhjulet på hans cykel. Han tog sig då in till Markaryds samhälle där B hade öppnat sitt lilla hemskrädderi året innan. Han pratade med honom och tog tillfället i akt för att hälsa från sin far som var syssling med B. Han fick en hälsning med sig tillbaka, men i övrigt var B fåordig som vanligt också när Bengt senare hämtade den lagade rocken.
Bengt mindes att hans farmor ett par år in på 1940-talet hade berättat om ett samtal hon en gång haft med Emma Hagelin (B:s mor) som hon var bekant med sedan barndomen. Denna hade då berättat om en händelse som inträffade när hon var gravid med honom och som sedan möjligen fått henne att tro, av religiösa skäl, att hon själv var orsaken till sin sons tragiska liv.
När hon vid ett tillfälle gick vid sin grannes staket sträckte hon sig impulsivt in och tog ett äpple från en gren. I samma ögonblick som hon bet i äpplet kände hon sin ofödde son röra sig för första gången. Hon blev skrämd och spottade genast ut den sura äppelbiten och tänkte direkt tanken: - ”Aj så dant om mitt barn blir en tjuv”.
Denna ordalydelsen minns Bengt exakt från sin farmor berättelse när B:s mor hade anförtrott sig till henne. Uppfostrad som hon var i den tron att allt ont var ett straff från gud för begångna synder, bar hon tydligen på skuldkänslor, då hon kanske trodde att det var hennes egen handling genom det snattade äpplet, som kunde ha bestämt hennes förstfödde sons öde genom arvssynd.
Klart är att han inte var välkommen hem till henne under sina ungdomsår oavsett om han var efterlyst eller inte. Berättelsen om den förlorade sonen kanske inte hade slagit igenom inom de kretsar av Svenska Kyrkan där hon hade växt upp. B:s eget omdöme om henne är långt ifrån smickrande och att sända bort honom som sjuåring till morföräldrarna stärker inte bedömningen om hennes förmåga att förstå sin äldste son. Deras dåliga relation kan troligen ha orsakats av hennes religiösa uppfostran med gammaltestamentlig oförsonlighet, synd, straff och skuld. Styrkan i hennes moderskänslor kan man bara spekulera i, och allt detta är en viktiga inslag i det sammanhang som formade B:s framtid.
Den rätt så detaljerde berättelsen om äppelstölden som är återgiven här, kan omöjligt vara sann.
B föddes i slutet av juli och har varit omkring tre månader gammal i sin mammas mage vid nyårtid och börja sparka under årets första månader då inga äpplen mognar i norra Skåne, vilket är uppenbart.
Förklaringen kan finnas i alternativen att händelsen är fel återgiven (vilket är rätt osannolikt då äpplet är centralt) eller att modern berättat detta i ett försök att lasta av (förklara) sina skuldkänslor inför andra genom att flytta orsaken till sonens öde till en bagatellartad händelse innan han föddes.
Om en av dessa är det rätta svaret lär vi aldrig få veta, men den senare förklaringen verkar troligast.
Berättelsen har dessutom klara bibliska paralleller med den förbjudna frukten på kunskapens träd i Edens lustgård, som blev upprinnelsen till all mänsklig synd. Hennes uppväxt präglades av läran att alla olyckor var straff för begångna synder och religiösa grubblerier kan ligga bakom. Hon verkar inte heller ha varit helt förankrad i verkligheten vid alla tillfällen, vilket också hennes uppträdande i andra sammanhang antyder.
Rubrikerna man
När han fick ett smeknamn i mitten av 1920-talet blev artiklarna om honom lättare att komma ihåg för läsarna och skriverierna om hans bravader blev mycket omfattande, nu också i rikspressen, ett par år in på 1930-talet. När drevet gick som mest kunde tidningarna i landet brodera ut med många häpnadsväckande detaljer som framhöll hans fantasi, fräckhet och förmåga att slingra sig ur alla fällor som ordningsmakten gillrat. I grunden var dessa egenskaper just de som hans personlighet bestod av och inslag av våld mot personer fanns inte med i hans karaktär, vilket allmänheten noterade redan från början. Detta gjorde att han fick en del människors tysta beundran inte minst därför att hans äventyr ofta hade komiska inslag med negativ klang - för polisen. Ordningsmakten på landet bestod ofta av fjärdingsmän som hade polissysslan på deltid och inte var några större ljus på brottsbekämpning och dessutom saknade de för det mesta bilar utan fick åka taxi. Landet var dessutom uppdelad i många polisdistrikt där man ogärna klampade in på de andras område. En rikspolis (Statspolisen) bildades inte förrän 1933, och ingrep endast vid speciella brott.
Trots försök att piska in lärda teorier om att "människor behövde en ädel skurk när det är svåra tider", får man inte glömma att många av B:s dramatiska göranden var mediaprodukter inte så sällan kryddade av polisen. Historierna om hans mer ädla gärningar får därför bedömas i ljuset av behovet från folk att balansera upp myndigheternas uppenbart falska beskrivning av honom som farlig för allmänheten, vilket han bevisligen aldrig var.
 skulle sälja fler tidningar. |
Konkurrensen mellan tidningarna skapade en spiral av överdrifter och så kallade "experter" menade att han var psykopat o. likn. De flesta skulle dock snart förstå att han inte var farlig för människor.
Det låg också i polisens intresse att underblåsa hans farlighet då man ville öka folks vilja att meddela sina observationer av honom och samtidigt höja hjältefrekvensen på sitt eget agerande. Exempel på detta är när han påstods försöka dra en revolver inne i polisbilen vid fasttagandet 1934. Dessa polisens "fakta" svaldes av pressen utan analys. En rubrik där han påstås terrorisera en hel stad (t.h.), blev naturligtvis genomskådad av de flesta läsare som en lögn.
En viss kluvenhet kan urskiljas i folks omdömen om honom. Från Markaryd kan man få intryck av att han togs emot av en förstående befolkningen som gjorde allt för att hjälpa honom när han suttit inne för sista gången. Verkligheten var något annorlunda och den första bostad/arbetsplats han fick var ett litet omodernt skyffe i ett ensamt hus. Baktaleri och misstänksamhet förekom också, inte minst från polisen sida. Inte förrän han rymt därifrån temporärt och bland annat skrivit till sin läkare (och enligt uppgift också till en redaktör på en tidning i Malmö) om sin situation, blev det en ändring till det bättre, åtminstone vad det gällde hans boende.
Efter hans sista brott 1951 var artiklarna om honom få och av naturliga skäl blickande tillbaka. Efter hans död uppkom skrönan om skatten på
Personer kan ge en detaljerad beskrivning av något de hört från "säker" källa, till exempel en polis, men som omöjligt kan vara riktigt varken i tid eller rum. Dessutom kan människor som unga ha skapat bilder i sin fantasi som med åren blivit verkliga minnen. Ett annat fenomen är att osäkra iakttagelser med tiden kan mista sina suddiga konturer och bli knivskarpa och "korrekta". Innehåller en historia däremot luckor och saknar detaljer kan detta vara en fingervisning om att den kan vara ursprunglig med få förändringar. Berättelser "i första hand", d.v.s. gjorda av personer som själva varit med om vad de talar om, har normalt större trovärdighet, men också sådana kan hamna gråzonen mellan dikt och verklighet. Speciellt dramatiska och komiska detaljer från flera historier kan också plockas ur sitt sammanhang och bli stommen i en helt "ny" och mer dramatisk och "bättre" anekdot som folk gärna ville höra berättas.
Således kan man höra hur han och Tatuerade hade en radioutrustning som de använde på polisens frekvens, och skickade falska meddelanden till förföljande polisbilar som de kunde dirigera åt helt andra håll än var de själva höll hus. Att denna typ av kommunikation inte fanns hos ordningsmakten förrän 1933, och då bara i liten utsträckning, gör naturligvis inte historien sämre när den berättas.
Mytbildning genom TV
När programledaren Carin Hjulström (CH) frågade vem som var nummer två föll orden så här:
"(På) andra plats har jag en som var mycket /// känd /// under mitten av 1900-talet, Bernhard Harald Bengtsson mer känd som Bildsköne Bengtsson. (Nu visas en stor bild i bakgrunden på B som 17-åring). Dom tyckte han såg ut som Rudolph Valentino, charmade damerna på 20-talet och 30-talet. En dynamitard från Vittsjö i Skåne. Han var enormt populär under framför allt CH: Populär? Alltså inte fruktad? DH: Fruktad också men framför allt populär. Han gick hem i stugorna, han skulle ha, det gick legender om att han hängde plastkassar med mat utanför de stackars fattiga hemmen. Skitsnack! han gav inte bort någonting. När han sedan kom ut ur fängelset efter att ha suttit inne i tio år ungefär så blev han en turistattraktion han var tvungen att gå under jorden och till sist blev han hjälpt av polisen att flytta till Göteborg och skaffa sig någon sorts ny verksamhet, han sydde polisuniformer bland annat, men han var CH: Vilken karriär! DH: Ja han gjorde en riktig brottlig karriär under den tiden i Sverige då det fortfarande var fattigt, då man behövde en sådan skurk".
 |
Någon närmare förklaring till varför "man behövde en sådan skurk" och hans popularitet, gavs inte. Att han likt den amerikanske stumfilmstjärnan Rudolf Valentino "charmade damerna på 20-talet och 30-talet" är nonses och kunde ge det felaktiga intrycket att han också var sol-och-vårare.
Att han endast kunde ha bedårat kvinnor genom tidningarnas mycket få bilder eller genom radionyheterna var det nog inte många tittare som fattade av den lärde akademikerns formuleringar.
Sanningen är att mycket få bilder av B publicerades i tidningarna och då av en kvalitet som gjorde det svårt för allmänheten att kunna identifiera honom. Detta gjorde att han kunde röra sig relativt fritt utan att bli igenkänd. Talet om att han "bedårade kvinnorna" liknade en filmstjärna m.m. är bara fantasier uppbyggda runt hans smeknamn. Allmänheten fick här ett exempel på hur en till synes vederhäftig ung vetenskapare som tycker om att synas (och som mest sysslat med medeltiden) med självsäker attityd kunde sitta i TV och sprida osanningar och tvetydigheter som befäste gamla myter.
Anm. Föreningen skickade e-post i dec. -03 och okt -04 med begäran om källor till en del påståenden. Harrison svarade vid båda tillfällena att han skulle återkomma, vilket han inte gjorde. Ordföranden har därför avbrutit kontakten (dec 2005), då Harrison tydligen inte vill, eller mer troligt, inte kan förklara det han sagt.
I okt 2005 sände SVT 1 ett program om B. Då levererade "föredragshållare" Bertil Sandström historien om att B med kumpan var omringade av 80 poliser och hundar i skogarna sommaren 1933, men att de på ett mirakulöst sätt slingrade sig ur polisens garn. Detta är en god historia att berätta men den är starkt kryddad av journalister vars ambtion var att bli lästa och att få många tidningar sålda. Sanningen utan överdrifter har fått träda tillbaka även om den i sig verkligen inte saknar läsvärde. Vad som verkligen hände har stått att läsa på denna sida sedan år 2003 med rubriken: "Jagad i skogen".
De som minns honom
Hade han gjort som Lasse-Maja och skrivit sina memoarer, kanske också han hade gått till historien som en bärare av sin lilla speciella del av vårt gemensamma kulturarv. Nu är det nog så att samtiden har betydligt fler konkurrenter inom brottsektorn, och med helt andra inslag. Det är därför troligt att hans minne i det närmaste är utplånat om några generationer - dessvärre.
Hans natur var dock mera inåtvänd och det blev därför aldrig någon självbiografi, även om han säkert inte skulle ha något emot att få sin SANNA historia berättad. Hans levnadsöde skulle säkerligen räckt till en tjock volym.
Folk som kommer ihåg honom från Göteborg bär på upplevelser som är från 1950 och 60-talen och de från Markaryd måste leta i minnet till 1940-talet.
Det har gått att få fram många nya detaljer från hans 16 sista år efter reportagen i pressen i juli 2003, då det kommit in flera rapporter från folk som minns och träffade honom. Dessa har också kunnat tipsa om andra personer, medan andra har kommit fram genom en slump då B har kommit på tal.
Det var tråkigt nog ingen journalist som brydde sig om att intervjua hans omaka kumpan - Tatuerade Johansson (TJ). Denne om någon, satt inne med unika kunskaper om B och var en av hans få vänner som vuxen. Vilka faktorer (om några) som band dem samman mer än det brottsliga livet, får vi troligen aldrig veta och detta beroende på att journalistiken nästan undantagslöst inriktar sig på det ytliga och spektakulära som kan skapa rubriker och bra försäljningsiffror.
TJ bytte efternamn i mitten av 1940-talet, förblev kriminell upp i medelåldern och dog barnlös.
Den första dokumenterade berättelsen om Harald Bengtsson kommer från hans skoltid.
Medlemmen Majken Andersson från Markaryd (1928-2004) växte upp i Hinneryd. Hon berättade i december 2003 om en händelse från Haralds skolgång som vittnar en hel del om hans fantasi och förslagenhet redan i unga år. Hennes moster var året äldre än honom och de läste tillsammans i samma skolsal som brukligt var på den tiden. Hon mindes en händelse i samband med ett läxförhör där eleverna hade lärt sig psalmverser utantill. På Haralds lott hade fallit den kända protestantiska kampsången "Vår gud är oss en väldig borg" vilken han då ställde sig upp och deklamerade. När han just avslutat fjärde raden tystnade han och läraren tittade förvånad på honom och bad honom fortsätta. Harald svarade honom inte utan förblev tyst och såg närmast road ut, vilket förargade läraren storligen. För att ta itu med den olydige eleven reste han sig upp i katedern och klev ner från podiet vilket fick den fräcke Harald att omedelbart fortsätta deklamera till sina kamraters munterhet:
Denna garanterat sanna historia återgiven av en som var med, vittnar om det mått av respektlöshet för auktoriteter som fanns i skolpojken Bengtsson och som måhända var en reaktion på den ständiga lydnaden han fick lära sig i sitt religiösa fosterhem. Morföräldrarna tillhörde den konservativa sekten Bibeltrogna Vänner (inom Svenska Kyrkan) och i denna församling fanns det inte plats för individualitet, bara likformighet som alla de andra fåren i Herrans flock.
Ledstjärnan i deras liv var hårt arbete och underdånighet mot Gud med starka inslag av skuld.
Något av detta verkar hålla sig kvar ännu i dag (2003) för när B:s namn nämns i tidningar brukar släktingar höra av sig till redaktionen och undanbe sig publicering av hans mors efternamn som kan förknippas med dem. Allt detta är naturligtvis onödigt och beklagligt, men minnet är starkt - och långt.
Att den yngre generationerna av B: moders släkt inte finner sig utpekade negativt indikeras av att en av dem finns på Minnesförenings medlemslista. Hans far var kusin med huvudpersonen.
Medlemmen Lars Erik Landström från Bjurholm (född 1923) berättade i juni 2004 vad hans föräldrar varit med om under första världskriget när fadern arbetade som förvaltare på godset Sticklinge som låg på Lidingö strax utanför Stockholm.
 jagade en ung man |
Ett par veckor senare hände samma sak när hennes make var hemma på permission och han hoppade snabbt ut för att undersöka saken, lagom för att se en gänglig yngling som tog till flykten i mörkret. Han jagade honom ett par hundra meter till gårdens ståtliga allé där den flyende lyckades försvinna bland träd och buskar.
Detta hände på hösten och den följande våren 1916 var en grupp soldater på manöver i trakten och hade riggat upp en dusch på gården där de slagit läger. Bland dem fanns en man som verkade något äldre än de värnpliktiga och modern som kom förbi med sin barnvagn funderade på vad denne man gjorde bland knektarna då hon visst att han inte var anställd på gården.
En tid senare blev samme yngling fast inne i Stockholm sedan han försökt belåna ett par exklusiva damskor i en pantbank. Dessa hade han fått vid inbrott i de villor som låg längst kusten på Lidingö där han hade sitt gömställe. Militären hade lagt upp ett stort förråd med hårt packat hö i anslutning till den stora ladugården och där hade den unge mannen grävt sig in. Denna bostad var inredd med mattor, möbler, elektriskt ljus(!), säng, garderob mm och lager för diverse stöldgods.
När polisen utrymde stället kunde de lasta en hel hästkärra full med pinaler. De bestulna kunde nu hämta sina ägodelar, men två saker blev över utan att ägarna kunde spåras. Det var en bägare i flera delar som kunde fällas ut och göras större och ett sjökort över skärgården utanför. Dessa två saker fick förvaltaren och hans hustru ta hand om och de var sedan i deras ägo livet ut.
Den finurlige 22-årige ynglingen som genom hårt arbete hade gjort de bekvämt för sig inne i höskullen skulle sedermera bli känd under ett namn som alla i landet skulle känna till.
Av alla de landsändar som har anekdoter om B så är det ett område som står i särklass och det är regionen runt Askersund och de stora skogarna i Tiveden. Geografiskt blir detta - norra hörnet av Västergötland, det mesta av Närke och delar av Östergötland och Sörmland (se kartan till höger).
Flera av berättarna i detta kapitel kommer just därifrån, där B:s namn och eskapader är kända för allmänheten i en utrsträckning som saknar motsvarighet i andra delar av landet.
Det är speciellt Askersund som i dag är centrum för berättelser om B, och då han han rörde sig mycket här på 1920-talet finns det utan tvekan faktiskt bakgrund vad hans närvaro beträffar, även om sanningshalten i innehållet kan variera. Denna centralt belägna men ändå i stora delar glest befolkade region har många grottor och gömställen och detta har skapat många rövarhistorier som fortfarande av tradition berättas av folk i bygderna. Just här gömde sig bevisligen B vid flera tillfällen och i orter däromkring hände flera spännande saker som blivit något av stommen i den muntliga traditionen om B:s händelserika levnadshistoria. Hans person skildras här också i de flesta fall positivt med tonvikt på medkänsla och humor.
I brukssamhället Grytgöl blev det dramatiskt värre med skotlossning och skallgång med hundar och i Askersund blev han gripen av polisen, släpptes, smet iväg och fick sitt berömda smeknamn.
Just det sista faktumet är nog en bidragande orsak till hans berömmelse i trakten och en sageskvinna i ämnet är medlemmen Agneta Swidén (1926-2014). Hon berättade i november 2005 var hon hört av sin far när hon var barn. Fadern var landsfiskal i ett distrikt strax utanför staden och en av dem som aktivt deltog i spaningen efter B närhelst det ryktades att han var i grannskapet. Hennes far hade fått tips om att B var på väg till staden och upprättade då en diskret vägkontroll genom att bevaka den infart som var den mest troliga att han skulle använda. Det var vägen över Lilla Hammarsundsbron som var den aktuella och landsfiskal Swidén posterade därför ut sig själv och tre konstaplar vid denna plats. För säkerhets skull hade man tagit med vapen och chefen själv var beväpnad med sin tjänstepistol.
Hela natten fick de ligga på pass utan att se en skymt av den misstänkte och fram på morgonkulan kunde de frusna kostatera att om han kommit in till Askersund denna natt, så hade han uppenbarligen använt en annan väg för sitt intåg i staden.
|
Målet för denna hans kurtis sades vara innehavare av en liten affär för korta varor som saluförde arbets- och underkläder plus en hel del andra artiklar av olika slag.
Hennes namn var Sara Karlsson, men hon var känd av alla som Pesa-Sara och ansågs vara en något naiv och godtrogen kvinna.
Hon var ogift och bodde ensam, och ingen hade märkt att hon hade några kavaljerer innan B anlände.
Berättelsen förtäljer att han besökte henne vid ett flertal tillfällen.
Möjligheten finns att B hade kommit till butiken för att ekipera sig med de senaste kalsongmodet, och då blivit observerad av någon. Sedan var ryktet igång, och spreds snabbt i den inte alltför stora staden där lokalt skavaller stod högre i kurs än världsnyheter. Fördelen med "närnyheterna" var ju att man ofta kände till platserna och de inblandade och då kunde få en personligt ankytning till det (förmodade) skedda.
Att han vid ett sådant besök träffade ägarinnan är inte överraskande då hon själv alltid brukade stå bakom disken, ibland assisterad av ett biträde. I denna del är det helt möjligt att han gjorde ett eller flera besök på stället. Om hon visste att det var den efterspanade stortjuven som handlade i affären (alternativt uppvaktade henne) ger inte denna anekdot något svar på, men för det mesta berättas att hon kände till vem det var, vilket gjorde historien lite vassare.
Med tanke på vad man vet om B:s intresse (eller snarare ointresse) för det motsatta könet får man ta denna och liknande historier för vad de är. Pesa-Sara förblev ogift och gick bort 1988 vid hög ålder.
Medlemmen Artur Rydsmo (1928-2005) bodde på sin gård i Vårgårda kommun, men bara en dryg mil öster om Alingsås centrum. Platsen, med namnet Rydet, ligger avsides på en höjd med milsvid utsikt västerut. Hans far kunde stå och se flammorna från kanonerna när engelska flottan drabbade samman med den tyska på Nordsjön i det så kallade Skagerackslaget under första världskriget, sommaren 1916.
På denna avskilda plats inträffade en gång ett oväntat möte som Artur berättade om vid ett besök på platsen i juli 2003. Hans far hade en gång i början på 1930-talet lejde två man till att fälla och driva ut timmer en vinter. Huggarna var far och son med namnen Svante och Karl Johansson och de var starka och vana vid hårt arbete i skogen. Sonen Karl var en storvuxen man. Sina verktyg förvarade de i ett uthus 100 meter från bostadshuset på toppen av en lång backe som går ner till stora vägen vid Säveån. Huset användes för vinterförvaring av rotfrukter, potatis och annan mat och golvet på det låga loftet var isolerat med halm mot kylan.
|
När Karl Johansson (t.h.) och fadern hämtade sina verktyg från uthuset en vintermorgon blev de överraskade, för därinne i den varma halmen låg nämligen B och sov!  |
 |
När de två en kall morgon slog upp den lilla dörren för att hämta verktygen inför dagens arbete blev de minst sagt överraskade, för därinne i halmen låg en man och sov. Denna vaknade strax och blev naturligtvis både förvånad och skrämd när två stora skogshuggare med något "vilt" utseende stod framför honom. När fadern, Svante, såg mannens oro sade han: "Han behöver inte vara rädder, för vi skall bara hämta våra verktyg". Dessa ord lugnade den yrvakne mannen som klev ur huset och borstade av halmen från sina kläder. Sedan tog han fram en guldklocka ur fickan och kontrollerade tiden och önskade de både en god morgon och traskade iväg nedför backen. Där nere i dalen hade han troligen gömt sin cykel.
För de båda skogshuggarna var det ingen svårighet att känna igen den välklädde mannen, detta var B i egen hög person. Som samtalsämne har detta levt kvar i bygden, som ligger avsides och sällan får några besökare av en slump.
 en hemlös vandrare. |
Sonen hette Ivan (född 1927) och han berättade i november 2003 om den specielle gästen de hade denna dag. - När han kom tillbaka från höloftet på morgonen var han klädd i en lång mörk rock och han frågade om han kunde få något att äta till frukost. Jodå, det gick bra svarade mamma och han satte sig till bords och åt gröt under tystnad. Min syster och jag såg honom tacka för maten och ge sig av rätt så snabbt.
När mamma dukade av bordet låg det tjugo kronor i hopvikta sedlar under tallriken! Vi stirrade alla på pengarna och mamma sade "Gästen vi hade i natt var B, jag kände igen honom när han kom i går kväll". Vi visste inte vem denne var, men mor berättade om honom och senare förstod jag vilken känd person han var. Med tanke på att vi hade 40 kronor i månaden från socialen att leva på var detta ett rejält bidrag till hushållskassan. Det är troligt att B förstod att mor var änka då han såg att det inte fanns någon man i huset.
Vi flyttade därifrån året efter och under hela vår uppväxt talade jag och min syster om detta, och jag kan personligen intyga att det finns verklighet bakom historierna om B:s tacksamhet mot dem som hjälpte honom. Ett par tior för honom var hans sätt att visa sin tacksamhet mot oss som hjälpte honom, trots att vi själva hade det knapert. Ett slag av solidaritet mellan de som hade det svårt.
Något senare hade läget blivit annorlunda när B var i lag med gangstern Tatuerade Johansson. Då vet jag att en av grannarna skickade ett av sina barn för att varna för att de rörde sig i trakterna häromkring".
Om ovanstående historia bygger på verkliga eller konstruerade minnesbilder av en liten kille på fem år är svårt att säga. Det finns flera varianter när B var hungrig och törstig och visade sin tacksamhet på olika sätt. Här följer några historier som är från gränstrakterna mellan Närke och Östergötland.
B kommer snyggt klädd vandrare på vägen och knackar på i en stuga och ber att få en kopp kaffe att värma sig med. Mor i huset är inte avvisande men svarar att hon tyvärr bara kan bjuda på surrogat och inte den äkta (dyrare) varan. Vid dessa ord langar han upp en påse ur kavajen, håller upp den framför sig och säger: En höstdag har B fått nattlogi i en lada och blir bjuden på en kopp kaffe innan han fortsätter sin vandring i den kyliga morgonen. När han druckit ur vill han göra rätt för sig genom att betala, men gårdsfolket vill inte ta emot några pengar utan säger att de bjuder honom på detta. Han tackar då artigt och ger sig av. Tidigt nästa morgon när de öppnade dörren så låg där en säck(!) kaffe på farstutrappan.
En ensam B kommer en varm sommardag till en lantgård och ber att få köpa en kopp kaffe. Han får komma in i köket och servera sig själv eftersom folket precis skall ut på fältet och arbeta. När de sedan kommer tillbaka märker de att främlingen har druckit massor av den begärliga drycken och de blir smått förargade över detta. Humöret blir dock bättre när de hittar en hundralapp under fatet.
En historia inom denna kategori utspelar sig i B:s favoritområde – trakten kring Askersund. Här vet de äldre att det hände saker på 1920-talet i utkanten av byn Emme cirka två mil öster om staden. Platsen där det skedde är i dag utmärkt av traktens hembygdsförening med information om byggnaden som revs på 1940-talet. Föreningen har gett underlaget till berättelsen som på sin tid piffade upp vardagen. Här bodde en gång änkan Hilma Karlsson som var född i Undenäs i Tiveden. Hon hade mist sin make mycket hastigt år 1907 och hade som 30-åring blivit ensam med fem barn. Denna tragiska händelse innebar att hennes försörjning nu minskade drastikt och familjens nya hem blev en liten stugan vid vägen mellan Emme och Folketorp (bilden nedan). Här skulle hon stanna kvar till slutet av 1920-talet.
 |
Vid denna tid (ovisst exakt när) fanns i landet en vandrande och cyklande fri själ som levde utanför lagen och försörjde sig på småstölder för att överleva. En dag kom han förbi stugan och knackade på. Han bad om att få lite kaffe och smörgås för att mätta sin tomma mage efter en dagstur utan mat. Detta gick dock inte för sig utan vidare för Hilma svarade honom: - Nej det går inte för jag är så fattig så att jag inte har råd att ge dig kaffe. Besökaren stod dock på sig och kom med ett förslag. - Mor skall få rikligt med betalning om jag får lite till livs, för jag är så hungrig.
När detta oväntade möjlighet att stärka hushållskassan blev klar för henne bad hon honom stiga in. Att detta gick för sig hade nog delvis sin förklaring i hans trevliga sätt och välvårdade yttre. Det var ingen ovårdad luffare som stod i farstun, det hade Hilma snabbt konstaterat.
Hur konversationen vid köksbordet gick vet ingen att berätta om, men när den anonyme besökaren lämnade sitt tillfälliga värdshus hade han ett sista ord till sin värdinna. När han stod på tröskel sade han: - Tack snälla mor för kaffet och smörgåsarna, och var försiktig när hon diskar.
Hilma blev nog förvånad över den märkliga kommentaren och inte hade han betalat som han lovat. I detsamma dukade hon av bordet och märkte att något stack fram under en kopp – en 50-kronorssedel!
Detta var väldigt mycket pengar och för hennes del en veckoförtjänst. När hon senare berättade för grannar och bekanta om det hända hade de nog svårt att tro henne, men när tidningarna med tiden började skriva om en tjuv och landsstrykare som älskade kaffe och smörgåsar, "förstod" alla i trakten med sin samlade visdom, vem den okände generöse besökaren hade varit.
Vad som kan sägas med säkerhet med anledning av historierna ovan är att vi vet att B hade en stor last i livet - och det var att dricka kaffe! När han kom åt satte han i sig detta i stora mängder. Hur mycket han var villig att betala för en slurk när han varit utan ett tag, vet vi naturligtvis inte, men bakom överdrifterna i många av alla dessa berättelser finns det helt klart möjlighet för ett korn av sanning.
Ett liknande tema med klar sanningsprägel är "En övernattning i Småland" längre ned på denna sida.
 B på motorcykel. |
När Bertil kom hem efter skola fram på eftermiddagen nämnde han detta ovanliga möte för sin mormor och då svarade hon: - "Det var B du mötte!"
Han hade hört talas om denne förut, men blev mycket förvånad då han aldrig hade kopplat ihop honom med platsen där han bodde. Mormodern däremot hade vetskap om att denne var i trakten och detta var under en begränsad tid över våren och försommaren. Under denna period lär han ha hjälpt en ensamstående fattig kvinna att klä om hennes hus med bräder som han troligen stal på ett litet sågverk vid Latorps Bruk inte långt därifrån. När det var klart målade han kåken med Falu rödfärg. Denna stuga låg något avsides och Bertil var dessutom skolkamrat med kvinnans son som han minns hade ett förnamn som började på bokstaven B. Han tror sig vara ganska säker på att det var hos henne B bodde den tiden han höll till i trakten.
Anmärkning: Ordföranden i Hembygdföreningen i Vintrosa-Tysslinge fick i november 2003 detaljerna för att de skall kunna forska mera i denna historia, men har tyvärr inte lyckats få något resultat.
 |
Som 20-åring (1932) var han expedit i byns handelsbod och bland kunderna fanns en man vid namn Wahlstedt som var anställd hos traktens skräddare som han också bodde hos.
"Han tillhörde knappast de kunder som ofta kom in i affären, för han hade ju mat ihop med sin anställning", minns Gösta. Han vara välklädd och artig och då han emellanåt tittade in brukade han köpa svensk piptobak av märket Kungsblandning, förpackat i en blå plåtask och med en bild av Stockholms slott på locket (bilden till vänster).
Han gjorde inget som helst väsen av sig och fick ibland vara med på kalas hos bönderna i trakten de gånger hans arbetsgivare skräddarmästaren var bjuden till de som var hans kunder och bekanta.
Efter ett drygt halvår ville kommunalstämmans ordförande se hans betyg och övriga papper och detta lovade han att komma med dagen efter. Men det blev inget av med den saken för nästa förmiddag kommer en något uppjagad skräddarmästare in i handelsboden och säger till Gösta: - "I natt har Wahlstedt stuckit och allt hans pick och pack är borta!" Och så var det, för efter den oförarglige skräddargesällen fanns inte ett spår och ingen såg någonsin mer till honom i trakten.
Ganska snart därefter blev det allmänt känt på bygden att denne försynte man hade varit den omtalade stortjuven B, som ju var utbildad skräddare dessutom.
Kommentar: Denna historia, berättad i första hand, innehåller komponenter som är gemensamma med B, som hans yrke, att han rökte pipa och kanske inte hade de bästa betyg (utöver sitt yrke) att uppvisa. I hans egen berättelse finns inget om att han varit anställd då han från midsommar detta år var ihop med Tatuerade. En tänkbar period är de veckorna innan Tatuerade muckade då han enligt egen utsago i sin korta levnadsbeskrivning skrev att han hade "annat för sig". Anställningen på sex månade verkar i så fall för lång. Synpunkter kan ges om att han borde nog ha avkrävts papper tidigare, men rutinerna på landsbygde om sådant kunde säker variera och skatten skulle redovisas och betalas en gång om året för de fastboende. Sammantaget ger allt detta en klar sanningsprägel då han knappst kan ha varit anställd en länge tid. Han blev inte efterlyst förrän cirka fem månader senare, i november detta år sedan han och Tatuerade blivit utvisade från Norge i september.
 B:s hängmatta. |
Det var i september månad (året är ovisst) just innan älgjakten skulle börja och under detta försök till tjuvskytte blev hans liv berikat av ett möte med en mycket känd person.
Vid stranden av sjön Sörämten fick han höra plask i vattnet och smög fram för att eventuellt kunna få korn på ett villebråd. Hans förvåning blev stor när han fick se en man som tvättade sig i sjön i denna normalt folktomma trakt. Han steg fram och hälsade och fällde konstaterandet: "Jaså här håller du på att tvätta dig". Den överraskade mannen svarade något och konstaterade att vandraren som tilltalat honom var ute och jagade, då han såg geväret han hade med sig. Sedan samtalade de en kort stund om allmänna ting som skogen och vädret och tog sedan farväl.
Han traskade vidare och hittade då ett tältläger cirka 150 meter från stranden och mellan två träd var en hängmatta uppsatt. Då stod det klart för honom att det inte varit en vanlig skogsflanör han nyss hade träffat, utan den riksbekante mästertjuven som alla kände till men få hade sett i verkligheten.
Någon vecka senare hade han vägarna förbi samma plats, men då var tältet borta. Tydligen hade B känt sig osäker och dragit vidare, kanske redan dagen då de träffades och han misstänkte att gömstället hade blivit upptäckt. Allt som nu fanns kvar på platsen var den rödrandiga hängmattan som han plockade ner och tog hem till familjen. Sture minns hur han på 1950-talet låg och slappade i denna under varma sommardagar. Med tiden kom den ur bruk och omsider slängdes den bort.
Bara en halvmil söderut från denna plats hade B enligt sägnen en koja bakom en stor sten (se artikeln "Offerstenen" i kapitlet "Diverse" ovan).
 i B:s knä. |
Morgonen därpå kom de in i köket och fick frukost och den mindre av de två hjälpte husmor att få fram färsk grädde till morgonkaffet genom att veva på gårdens separator som innehöll dagens färska mjölk. Den andre satt vid köksbordet och hade den treårige Ingemar i knät medan lillebror kröp på golvet. När frukosten var avslutad fick de båda rätt så bråttom och tog ett artigt adjö och försvann.
Då modern en stund senare gick ut på farstutrappan fick hon se en papperspåse som stod där och som besökarna lämnat efter sig. När hon undersökte innehållet visade det sig vara kaffebönor.
Senare under dagen blev modern inte så lite förvånad när självaste länsman knackade på dörren och förhörde sig om gården hade haft främmande övernattare det senaste dygnet, vilket ju var fallet. Efter moderns beskrivning av de båda kunde lagens företrädare berätta att det hade varit B och hans kumpan som varit nattgäster.
De två hade på något sätt tydligen känt på sig att det var riskabelt att stanna för länge på gården och hade därför gett sig av i all hast precis lagom för att undkomma rättvisan.
Ingemar hade alltså suttit i knät på den berömde stortjuven med det kända smeknamnet och de enda som han sedan har berättat detta för är den egna familjen. Upplevelsen bekräftar vad flera runt om i landet har intyget, att B tyckte mycket om barn som han alltid fick fin kontakt med vid de få tillfällen som gavs.
 som finkade B. |
Via ett tips per brev kom Föreningen i December 2015 i kontakt med hans dotter Ingrid Sahlén (född 1935) som kunde berätta det hon kom ihåg om detta. Vad hon dessutom kunde presentera var två sidor av sin pappas anteckningar om sitt yrkesliv där han beskriver denna händelse och dessutom en annan där han av en slump var med som ung konstapel precis nitton år tidigare. ("En berömd simtur" nedan).
Ingrid var sexton år då hon kom hem efter skolan och märkte att flera av hennes veckotidningar saknades på hennes rum. Det var Vekorevyn och andra som hon läste och samlade på då de innehöll bilder på filmstjärnor och andra idoler. Hon fick veta av sin pappa att han hade tagit några stycken och gett till en man som satt i en av arrestcellerna i första våningen på husets baksida. Denna byggnad hade de flyttat in i när den var helt ny 1947 då fadern hade fått tjänsten som landsfiskal.
 saknade tidningar. |
"Jag visste inte vem fången var och hade aldrig hört talas om honom förrän jag långt senare hörde hans historia", berättade Kerstin.
Hennes far blev uppmärksammad bland sina kollegor för den berömde fångens skull, och när han (fadern) ett drygt år senara fyllde femtio hade en av kamraterna skrivit en dikt som anspelade på denna ovanliga händelse. B var när han finkades denna sista gång, 58 år.
Nedan publiceras landsfiskalens text oavkortad. Den skiljer sig något från artiklarna i dåtidens tidningar. (Jämför: "Ny hemvist och återfall" i kapitlet Biografi ovan).
”Under min tjänstgöring i Lerum (på 1930-talet, red. anm.) härjade den s. k. Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson där. Vi fick ideliga larm och fick rycka ut, men fick aldrig ”napp”. Omkring klockan 23:30 en natt ringde någon från Björboholm då dom sett det lysa i en villa där, vilken tillhörde grosshandlare Norling i Göteborg. När chefen och jag, samt ett par polismän till från Lerum, kom dit någon halvtimma senare, var nästan halva samhället uppbådat med påföljd att det stod folk runt hela villan utrustade med skjutvapen, påkar och annat, fullt övertygade om att de två bovarna fanns därinne. Framkomna dit fick vi nycklar av en person som hade tillyn över huset, varefter polisman Carlsson och jag beordrades att gå in och undersöka denna. Det fanns inget elektriskt ljus så vi fick lysa oss fram med ficklampor. Vi genomsökte hela undervåningen utan att hitta någon. Då återstod vinden. Dit tog vi oss via en stege genom en lucka i taket. Jag gick före och Carlsson efter, båda med revolver i ena handen och batong i den andra. Jag var beredd på att så fort mitt huvud stack ovanför takkanten, få ett slag i skallen, men så hände inte. Vid undersökningen fann vi ingen där heller. Härmed avslutade förrättningen för denna gång. Förklaringen till att någon sett det lysa inne i villan fick vi senare. Några personer i en båt ute på sjön hade ljus med sig som reflekterades i villans fönster. Härefter var vi många gånger ute och jagade dessa båda bovar, men de visade sig alltid ha ett litet försprång. Inte långt efter att vi jagat dem i Björboholm blev de fast i Göteborg. (30:e Oktober 1934, red. anm.).
Efter denna händelse, och sedan en hel del år förflutit, fick jag fick jag direktkontakt med Bildsköne Bengtsson. Nu var jag landsfiskal i Bollebygd. Tidigt en morgon är överkonstapel Croon ute på förrättning i Hindås. Då kom en äldre man cyklande fram till järnvägsstationen med ganska stor packning, och Croon som alltid var en vaken polisman, jag kan säga ibland utrustad med ett sjätte sinne, finner mannen lite besynnerlig och känner sig föranlåten att titta närmare på honom. På pakethållaren finns saker som verkar stulna så han tar med mannen till polisstationen i Bollebygd. Vid närmare undersökning befanns den okände vara Bildsköne Bengtsson. Han hade cyklat från Göteborg på morgonen till Hemsjö och Ödenäs och ned till Hindås. Mellan Ödenäs och Hindås upptäckte han en villa som för tillfället var obebodd och då kom den gamle tjuven tillbaka i honom. Han bröt sig in och stal diverse prylar och fortsatte färden tills han råkade i klorna på överkonstapel Croon för vidare färd till Bollebygd. Han hade inget annat att göra än att erkänna brottet så att jag begärde honom häktad och han förpassades till fängelset i Vänersborg. Några veckor senare rannsakades han, och med tanke på att det förflutit så lång tid sedan han sists dömts (16 år, red. anm.) fick han villkorlig dom.”
Anmärkning: jämför denna berättelse med "Jagad med taxi" från menyn överst på sidan.
Texten nedan är troligen en blandning av skrönor och fakta och artikeln ovan handlar delvis om samma plats. Medlemmen Norlig nämnde inte något om att deras hus varit med i sammanhanget. Redaktören.
I oktober 1932 var B med kumpan på besök vid sjön Mjörns södra strand tre mil nordost om Göteborg. Där blev de upptäckta när de hade installerat sig i en direktörsvilla i samhället Björboholm. De hade dukat fram för en festmåltid och hade spikat upp madrasser och filtar för fönstren för att inte ljuset skulle avslöja dem. Någon hade dock sett att de var där och slog larm till polisen som kom till platsen. Ordningsmakten kände sig nog rätt säkra på att fånga inbrottstjuvarna då huset låg långt ut på en smal halvö. När konstaplarna bultade på dörren passade kumpanerna på att hoppa ut genom ett fönster och sprang ner till stranden då det inte fanns någon annan flyktväg än ut i den kalla sjön. Någon båt hade de efterspanade inte, men de skulle finna på råd ändå.
Cirka 150 meter från stranden ligger en liten ö med namnen Tron, följd av Hoppet och Kärleken. När reträtten bakåt nu var avskuren kastade kumpanerna helt sonika av sig kläderna och simmade ditut!
Polisen följde dock inte efter utan begav sig iväg till ett plats där de trodde de båda skulle ta sig iland så småningom. De lämnade inte kvar någon vakt på stället, så de bägge kunde lugnt simma tillbaka, plocka med sig proviant från villan och försvinna! Otroligt, men knappast sant och vanhedrande för ordningsmakten, som ofta var deltidsanställda förmågor från trakten.
Historien fortsätter: Ett par kilometer söderut fick de tag i torra kläder i en sommarstuga och polisen hittade senare deras våta persedlar plus en kvarlämnad viktbiljett från Danmark (på 66 kg) och en kamera med film i. Den innehöll foton på de båda när de var för sig, skrattade rakt in i kameran! (Infälld bild nedan).
När dessa foton publicerades i tidningarna hördes hånskratt över hela landet åt den klantiga polisen och aldrig tidigare hade två efterlysta fått så stora publicitet och mångas tysta sympatier.
 |
Medlemmen Pelle Norling från Kungsbacka (1924-2009) bodde strax bredvid denna platsen under en del av året.
Han berättade i juli år 2003 om ett komiskt efterspel till denna händelse som utspelade sig något senare samma år i kölvattnet av den något uppjagade stämningen som hade rått i bygden de dramatiska dagarna.
Någon fick se att det lyste i en sommarstuga och då vintern redan var på väg borde denna normalt vara obebodd. Man skickade då bud efter fjärdingsmannen som kallades "murar'ns Karl", som med en grupp medhjälpare beväpnade med hagelbössor lade sig på vakt utanför. Att det var B och TJ som höll till därinne var det inget tvivel om och nu hade denne deltidspolis sitt livs chans att bli berömd när han kunde fånga dessa ryktbara förbrytare.
Tiden gick och det var kallt och ingen kom ut från stugan. Man förstod då att de båda hade bestämt sig för att övernatta därinne och beslöt sig därför för att göra en inbrytning. Man sparkade upp dörren och stormade in och i täten med höjt gevär var fjärdingsmannen själv som skrek: - "I lagens namn, upp med händerna!"
Vad de fick se inne i stugan var den mycket överraskade husägaren med några kamrater som satt vid köksbordet och spelade kort!
Det talades och skrattade mycket i trakten om denna episod och lagens långa och något fumliga arm, hade ännu en gång dragit en nitlott och fått löjets skimmer över sig.
Händelser (och skrönor) som denna bidrog till att jakten på de båda utvecklades till en komisk följetong, som tidningarna inte var sena att haka på och underblåsa med braskande rubriker.
I det lilla brukssamhället Grytgöl sex mil sydöst om Örebro och fyra mil öster om Askersund (se karta i kapitlet "Tiveden" ovan) hände det sällan något utöver det vanliga.
Livet gick sin gilla gång denna sommar 1933 och i Konsumaffären kunde husmödrarna träffas och förse varandra med de senaste nyheterna som nästan alltid rörde närområdet. Två okända män på cykel hade setts rulla in och handla matvaror emellanåt. Ingen fann detta märkvärdigt för bruket tog ofta in folk utifrån under sommaren för och service och ersättningsarbete för de som hade semester.
Medlemmen Lennart Samuelsson (1921-2014) bodde strax utanför och minns väl när det lilla samhället vändes upp-och-ner för några dagar. Följande kom fram när han ledde en studiecirkel som dokumenterade händelser i bygden och där berättades detta av de som var med.
B med kumpan var efterlysta och polisen fick rapport att en bil stulits i trakten och satte upp en vägspärr. Plötsligt kommer bilen i full fart och kör igenom spärren för att några kilometer senare fastna i en häck. Föraren och passageraren försvann.
 |
En man meddelade att det doftade kaffe från ett skogsparti några kilometer utanför centrum och dit visade han kriminalkommissarie Zaar från Linköping och fjärdingsman Berggren. Till deras hjälp anslöt sig brukspatron Burén också han ville vara med för att skipa rättvisa och understryka sin maktställning på orten.
När de kom fram till platsen fick de se ett tält och där utanför överraskade de B som stod och rakade sig. Han kunde gripas (bokstavligen) och gjorde inget motstånd. Tatuerade kom då fram ur tältet, men kastade sig tillbaka in och tog en pistol som han avlossade. Kulan snuddade Zaars arm. B såg sin chans och skakade sig loss från konstaplarnas grepp och under tumultet som följde kunde de båda kumpanerna försvinna in i skogen. Kvar på platsen stod de tre myndiga herrarna - tomhänta och uppskakade av det oväntade våldet som B aldrig varit förknippad med tidigare. Om verkligen kulan ens snuddade polisens arm är en annan historia, men tumultet i sig var nog så dramatiskt. I tidningarna skulle händelsen dramatiseras och skriverier om att en revolver skulle ha tryckts mot polisens huvud m.m. florerade i pressen.
Fjärdingsman Berggren, som var en stor fet man, hade av allt detta blivit så rädd att han gjort i
 |
I efterhand "förstod man" det var dessa två som varit på ortens dansbana vid något tillfälle och de hade också bett om mat av pigorna i köket på Grytöls herrgård. Konsum hade också haft ett nattligt inbrott vid denna tid och två personer hade setts springa därifrån, men allt som stulits var cigaretter av märket "Stamboul".
Att de två gjort detta inbrott möjligt men knappast troligt och att de som efterlysta hade besökt dansbanan (där ordningsmakten ofta höll till) är naturligtvis en skröna gjord med stor fantasi.
Den lokale revyförfattaren Pelle Vallin fick nu ett fantastiskt ämne att arbeta med då samhället varit Sveriges medelpunkt för ett par dagar med både dramatiska och komiska händelser. En av de medverkande amatörerna hade endast en replik på tre ord att framföra, men var trots detta nervös inför framträdandet. Han kom in på scenen och till publikens stora förtjusning lyckades han blanda om orden och ropade: - Zåår är sarad!
 satt med B i köket |
Vid middagstiden rullade två cyklister in på gårdsplanen och knackade på i huset. De bad att få köpa kaffe och smörgås för de hade blivit hungriga på sin resa till "släktingar söderöver". - Vi blev litet trötta och beslöt oss för att stanna vid den här vackra gården" sade de, men på frågan varifrån de kom blev svaret undvikande. Mostern blev smickrad och charmerad av dessa välklädda besökare som alls inte såg ut som luffare. Den ene hade en vacker tröja under kavajen och den andre skjorta och slips. Därför gick hon med på deras förslag och de bjöds in och slog sig ner vid köksbordet.
Nu råkade ortstidning ligga uppslagen just där och på första sidan fanns bilder av landet just då två mest efterlysta förbrytare. Mostern skärskådade sina gäster och utbrast: "Värst vad ni liknar de båda efterlysta banditerna Bengtsson och Johansson!"
De två hajade till en aning men en av dem svarade lugnt att likheterna var rena tillfälligheter, men mostern stod på sig och bad dem hålla sig lugna medan hon slog en signal till polisen så att dessa kunde komma och ta sig en titt på besökarna!
På en stol bredvid satt den 8-årige Ingemar som på nålar för han hade också känt igen kumpanerna och nu önskade han innerligt att hon inte skulle ringa! Efter att han nyligen hade börjat läsa hade hans värld var uppfylld av hjältar och skurkar från äventyrsböcker och tidningar och nu hade plötsligt fantasin blivit verklighet hemma i hans eget kök!
De två förklarade nu att ett samtal till polisen skulle vara ett stort misstag skulle bara besvära dem i onödan. All kände ju till att de efterspanade skurkarna naturligtvis inte var så dumma att de tog sig fram cyklande, vilket var mycket riskabelt. Nejdå, de var ju kända för att stjäla bilar som de bytte med jämna mellanrum för att undkomma ordningsmakten.
Mostern lät sig övertalas med dessa argument och lade på luren och lille Ingemar och kumpanerna kunde andas ut. När de två ätit färdigt tackade de artigt och betalade för sig och gav sig iväg.
"Jag såg genom köksfönstret när de rullade bort och försvann", berättade han i oktober 2003 när händelsen kom på tal, men till sin moster sade han aldrig att han hade känt igen de båda. Men till två kompisar, söner till smeden och banvakten, kunde han berätta om detta besök som var hans livs mest spännande händelse dittills och har kanske på sitt sätt förblivit så genom alla år.
 trollkonster av B |
- När mor och far gick till lagården för att mjölka blev jag och mina två systrar ensamma i köket med de två männen, berättar Ella. Hon var åtta år och hennes systrar tolv och fjorton. - De var väldigt trevliga och frågade vad vi hette och slog sig ner på kökssoffan medan vi flickor stod runt bordet och turades om att röra i gröten som kokade på spisen. B var den mest välklädde av de två och de började nu underhålla oss med allehanda trix och trollerier. De lade ut tändstickor i olika mönster och fick oss att försöka lösa olika problem. B bad att få ett glas vatten och en sockerbit och med en blyertspenna skrev han ett M på ena sidan och sade till min syster Märta: - Nu skall bokstaven försvinna när sockerbiten löses upp i vattnet och sedan skall den föras över till dig! Han tog så hennes hand och lade den över glaset och när sockret efter en stund låg som en massa på botten bad han Märta att titta efter, och där fanns bokstaven i hennes handflata! När vår häpnad lagt sig efter en stund berättade han för oss hur det hela hade gått till. Sedan tog de fram en kortlek och de spelade kort tillsammans. (Denna detalj fick Ella av sin äldre syster som mindes detta vid ett telefonsamtal några dagar sennare). En sådan rolig kväll hade vi flickor aldrig haft och jag och mina systrar minns det tydligt än i dag fast sjuttio år har gått sedan dess.
När mor och far kom tillbaka från mjölkningen berättade vi hur trevligt vi hade haft och vi satte oss till bords allihopa och åt upp gröten. De båda besökarna lät sig väl smaka.
Det blev bestämt att de skulle få ligga i huset i en kammare bredvid mina systrar och far. Vi hade många arbetslösa människor som kom luffande förbi då vi bodde alldeles bredvid landsvägen och far lät dem alltid övernatta i ladan. Att dessa besökare fick ligga inne hos oss i huset berodde nog på att de såg så städade ut och dessutom var de så trevliga.
I farstun hade de ställt en stor lång och smal väska som var gråsvart till färgen. När mor erbjöd sig att ta hand om den inför natten ville de bestämt ha med den in i sängkammaren i stället och där fick den vara tills de gav sig av nästa morgon. Jag har ofta undrat vad det fanns i den, kanske inbrottsverktyg och dynamit!
Senare samma vecka kom polisen på besök och talade med mina föräldrar som då berättade om de två männen som hade övernattat. Att dessa prydliga resande hade varit B och hans kumpan hade vi aldrig haft en tanke på, och för oss alla blev detta ett minne för livet.
Fotnot: Uppgiften om kortspelet var en detalj som Ella inte själv kom ihåg, men som hennes äldre syster drog sig till minnes när de samma dag som hon berättade detta hade kontakt per telefon.
 färskt bröd till B |
- Ibland steg jag ur och växlade några ord och far trodde att de två nog hade ett litet ställe i närheten och det skulle visa sig att detta var riktigt.
- Innan sommaren var slut hade jag träffat dem många gånger då vi körde den rutten två gånger i veckan. Mor fick många vinflaskor hemma i garderoben som till sist blev så full att hon slängde bort många, för vi drack inget vin därhemma.
- Vid ett tillfälle fick jag inte följa med därför att ägaren till bageriet skulle ta min plats i brödbilen. Anledningen var säkert att också han ville ta sig en titt på de två anonyma kunderna och både far och han hade nog sina aningar om vilka de var. När deras hydda sedan hittades i närheten var far där och tittade och han tyckte det var synd att B hade åkt fast, för han gjorde ju aldrig någon människa förnär.
En tid innan allt detta hände hade far kommit ensam fram på kvällen till trakten av Osby där han skulle leverera bröd till ett pensionat. Husfolket hade redan lagt sig så han gick själv till matförrådet dit han hade nycklar. Dessa behövde han inte använda denna kväll för någon hade varit där strax innan vilket märktes på de uppbrutna dörrarna. Bytet hade blivit ost, skinka, sill och andra godsaker och i efterhand blev de två misstänkta för stölden som också hade försett tjuvarna med vin!
Så gick åren och när vi vid ett tillfälle fick oväntat besök i samband med utställningen i Kristianstad 1939 behövdes starkvaror till gästerna, men vi hade inget hemma dessvärre. Då kom mor ihåg de vinflaskorna vi hade i garderoben och det visade sig nu vara ett väldigt gott lagrat vin. När gästerna dessutom fick reda på att drycken kom från B och hans kumpan gjorde detta att stämningen höjdes ytterligare. Det tog inte lång stund innan allt var urdrucket och gästerna hade somnat!
I september 2008 kom en historia i dagen som kan sägas vara atypisk för B då den handlade om att han spontant hade tagit kontakt med gamla bekanta från sin uppväxt som tonåring i Hinneryd och Hamphult med omnejd.
Under tiden i slutet av 1940-talet när han var skräddare i Markaryd skall han vid ett tillfälle ha varit på besök i den ort en dryg mil därifrån där han hade barndomsbekanta och släktingar.
Medlemmen Kjell-Åke Nilsson från Markaryd (född 1927) berättade hur han varit hos B i hans verkstad flera gånger och fått kläder lagade m.m. och framför allt hur hans fostermor fick ett telefonsamtal från en väninna och granne om det kommande och överraskande besöket. Denna passade också på att påminna om hur de två hade varit "glada" i varandra på barns vis under sin skoltid, och vid denna minne rodnade Kjell-Åkes fostermor trots att detta hade utspelat sig mer än fyrtio år tidigare.
Omsider kom B till platsen och familjen (där fosterfadern var avlägsen släkting till honom) begav sig med utflyktskorg ner till stranden vid Tannsjönäs och där satt de tre och drack kaffe och pratades vid ett bra tag. "Jag satt lite vid sidan om och ville inte lägga mig i de vuxnas samtal och kan inte komma ihåg vad de talade om" mindes Kjell-Åke.
Detta är den andra historien som berättar att B besökte släkt när han bodde i Markaryd och alltså inte var helt isolerad samhället.
Medlemmen Stig Strömblad (född 1932 i Göteborg) hade rest jorden runt redan som femtonåring och arton
år gammal började han att utbilda sig till fartygsmaskinist på Nya Varvets örlogsbas i staden. Han sökte bostad i närheten och blev i början av november 1950 inneboende i en mindre bondgård i Önnered i Västra Frölunda som hette Vadenborg 1, men som i folkmun kallades för "Lökens". Där fick han dela en s.k. ”dubblett” (två rum med gemensamt kök o dusch) med en 57-årig man från Småland som hade bott där en kortare tid. Denne arbetade som skräddare för den exklusiva herrekiperingen Bergströms inne i centrum. Av en besökare till gården fick Stig reda på att hans rumskamrat var B, och detta förvånade honom mycket. Denne försynte fåordige man hade inte alls något i sin framtoning som förde tankarna till den ökände stortjuven vars påstådda grotta Stig hade besökt i Sätila fem mil söder om stan som åttaåring tio år tidigare, och nu bodde de ihop!
"Han var en mycket social man", var en spontan replik som kom upp när Stig i maj 2005 berättade på telefon om detta oväntade möte med sin forne "idol" från barndomen.
De två fick mycket bra kontakt och talade mycket med varandra. Att Stig var jorden-runt-farare var något som tilltalade B:s fantasi och han lyssnade intresserat på beskrivningar från olika länder runt om i hela världen.
 Gården i Västra Frölunda där B var inneboende. |
- Jag minns att vi lånade böcker av varandra där han tyckte mycket om berättelser med äventyr. Han hade bl. a. Jack Londons "Varg Larsen" och en visbok med texter av Nils Ferlin.
Han var mycket förtegen om sig själv och berättade bara att han kom från Småland via Stockholm när vi träffades första gången och det enda bagage han hade var två resväskor, minns Stig.
Dessvärre blev inte deras gemensamma logi så långvarig, för efter en dryg månad flyttade B vidare till en egen lägenhet i Gamlestaden som låg på andra sidan stan, drygt två mil därifrån. Därefter hade de ingen kontakt mer med varandra.
Medlemen Kerstin Emanuelsson (1923-2005) var född i Karl Johans församling i västra Göteborg och som nygift i början av 1951 hade hon flyttat till Gamlestaden i öster. Då hennes make jobbade på oregelbundna tider som lokförare kunde han vara ledig mitt i veckan och vid en gemensam promenad började de prata med en ensam man som liksom de flanerade i området. Hans dialekt avslöjade att han inte var från stan vilket gjorde att Kerstins man frågade varifrån han kom, men svaret blev inte mer preciserat än "Skåne".
Han berättade att han var skräddare och ändrade kläder för folk och han gav dem sin adress när de visade sig vara intresserade av hans tjänster. Ett tag därefter gick de båda hem till honom med ett par vinterbyxor som hennes man ville ha omsydda.
 bjöd B på sockerkaka |
När Byxorna skulle hämtas följde Kerstin med ännu en gång till den ensamme skräddaren och hon hade bakat en sockerkaka till honom därför att hon "tyckte synd om honom där han satt på sitt lilla spisrum". Kakan togs väl emot och av honom och han bjöd i gengäld på något att dricka till, troligen kaffe. Sedan tackade de för sig, betalade och tog med sig byxorna och sade adjö. "Vi besökte honom aldrig mera och inte förrän en tid efteråt fick vi reda på att han var B".
 med taxibil - förgäves. |
Spåren i den våta grusvägen ledde mot grannorten Hindås och när de inte längre gick att följa (och låg utanför hans distrikt) larmade han sin kollega där om det inträffade. När han kom tillbaka till stugan hade männen av rädsla låst in sig i huset(!) så han fick knacka på för att meddela sin ankomst. Cykeln utanför hade tjuven varit och hämtat under tiden utan att de därinne hade hört någonting! Ingen hade en aning om att det var B som de var på jakt efter och Rydh hade inte börjat skolan den gången denne senast hade varit aktuell för ordningsmakten. När B åkte fast av en slump i en trafikkontroll samma kväll ett par kilometer bort och senare erkände flera inbrott, stod det hela klart. Han berättade för överkonstapel Croon i Bollebygd att han och en kumpan brutit sig in i stugor och att han återvänt till en av dem för att hämta sin cykel. I ett hus hade de (enligt hörsägen från Rydh) roat sig med att starta ett gökur på väggen och varje gång göken kom ut och gol hade de skjutit på den med ett luftgevär de hittat och denna smått komiska historia har levt kvar bland de äldre i trakten. Den unge medhjälparen var nog en felaktig iakttagelse då B normalt var ensam. Han rannsakades några veckor senare i Vänersborg, och fick villkorligt straff).
Anmärkning: Händelserna fram till då spaningen upphörde med taxibilen är direkt från polisman Rydh. För (delvis annorlunda) detaljer om hur B åkte fast denna sista gång, läs "Landsfiskalens historia" via menyn överst på sidan.
 Rune Andersson skämtade med B. |
Anledningen till grannarnas positiva känslor var kanske historierna att han under sin karriär varit något av en gentlemannatjuv som stulit från de rika (vilket naturligtvis var det bästa) och delat med sig till de fattiga. Då många boende där tillhörde de "mindre bemedlade" i samhället kan man förstå lite av grunden till deras inställning till att ha honom som granne. Detta yttrade sig bland annat i att folk besökte honom och satt och pratade en stund, men om vad, eller om B själv hade något utbyte av detta, vet vi inget om. Ej heller känner vi till hur många och hur ofta dessa besök var, bara att de förekom, vilket Rune intygar. B hade tydligen inte störts i någon större utsträckning av dessa besök då han valde att bo kvar, så något ståhej kring hans person var det tydligen inte tal om.
Vid ett tillfälle minns Rune att han stod och väntade på spårvagnen med ett par kompisar när B kom promenerande. "Tjänare Bengtsson, du hänger med", hälsade han.
"Jodå pojkar, benen hänger med i alla fall", svarade B skämtsamt på sin nordskånska dialekt.
"Vi visste att han varit den legendariske tjuven från ett par årtionden tidigare, men det var aldrig tal om gliringar eller snack om hans förflutna från våran sida", minns Rune.
När B hade bott i Gamlestaden i fem år var det dags för dessa provisoriska nödbostäder att försvinna. Hela rasket revs för att ge plats åt byggnader med hotell, biograf, bibliotek m.m. Hyresgästerna evakuerades efter hand och B flyttade under julveckan år 1955 till stadsdelen Kallebäck i Örgryte församling i södra delen av staden vid gränsen mot Mölndal.
Också här var hans lägenhet en etta, men här fanns centralvärme, varmvatten och toalett och dessutom en kokvrå för att laga mat. Med andra ord var detta en rejäl standardhöjning av hans boende och han kunde för första gången i sitt liv nu bo modernt. Avståndet till centrum med sina kaféer, som han tyckte om att besöka, var nu också kortare och lätta att nå per cykel.
Sitt arbete som ändringsskräddare fortsatte han med som vanligt och medlemmen Anna-Lisa Börjesson (1920-2007) berättade
 var kund hos B. |
"Jag minns att han hade en väldigt fin brun chiffonjé och att det kostade 7,50 för att få ett par byxor ändrade. Han satt vid sin symaskin och sade inte så mycket, men min far var nöjd med hans arbeten och vi återkom därför till honom med kläder flera gånger.
Jag och en kamrat hade cyklat upp till Mölnlycke 25 år tidigare när han åkte fast under stort rabalder. Jag var fjorton år då och vi hade hört på radion att han gripits bara någon kilometer från där vi bodde. När vi kom dit var vi för sena för att få en skymt av honom för han hade redan transporterats till häktet i Göteborg. När jag som vuxen sedan fick träffa honom som skräddare i kvarteret bredvid där jag bodde var det naturligtvis oväntat, men inte alls dramatiskt".
En del av de boende i området (Kallebäck är en liten starkt avgränsad stadsdel) visste om att han var B, andra inte, och så förblev det alla de drygt tio år han bodde där.
Följande historia belyser hur B kan vara närvarande i nuet utan att någon har en aning om detta och hur slumpen gjorde att ytterligare en berättelse med anknytning till honom kom i dagen.
När huset som var B:s sista bostad i Kallebäck skulle fotograferas i juni 2003 började författaren till dessa artiklar prata med en äldre dam som stod och väntade på taxi tvärs över gatan, för att ta reda på vad hon visste. Hon hade flyttat hit efter det att B var borta, men hans namn kände hon till mycket väl men inte att han hade bott i huset mitt emot. Hon kunde dock tala om att hennes nu avlidne make hade tagits av polisen en gång då de misstänkte att han var den efterlyste B!
Detta skedde på 1930-talet nere i Skåne där hennes man också var född. Han tyckte om att köra bil på nätterna och var ofta ute på landsvägarna och körde i mörkret. Polisen som var på jakt efter BB stoppade honom och eftersom hans utseende och dialekt påminde om B:s hjälpte det inte att han visade upp sitt körkort. Ordningsmakten var vaksam för de kände ju väl till hur finurlig och skicklig BB var så hans dokument kunde vara skickligt förfalskade.
Efter en del diskussioner och radiokontakt med sina chefer fick konstaplarna klart för sig att han inte var (den 17 år äldre!) efterlyster rikskändisen de hade fått fast i sin vägspärr. Han kunde därför köra vidare i natten hem till familjen, och berätta om sin ovanliga upplevelse.
I flera år därefter var det inte svårt att hitta ett samtalsämne när han stötte på vänner och bekanta.
 kollade lönnfacket. |
Pengarna hade kommit fram när hans efterlämnade bohag skulle gå under klubban på Göteborgs Auktionsverk dit det hade forslats av boutredaren.
En som kunde bringa klarhet i detta var den person som var med vid tillfället, medlemmen Knut Persson (född 1915), som då var vaktmästare och arbetade i möbelavdelningen. I oktober 2003 berättade han följande:
"Kunderna kunde gå runt i lokalen och titta på det som skulle säljas och en man i 35-års åldern kom fram till mig och sade att han hittat lönnfack med pengar i en byrå. Vi gick till möbeln och jag kunde konstatera att det fanns litet pengar i sedlar och vi gick då tillsammans in på kontoret till chefen med det funna. Eventuellt fanns det ytterligare ett fack som hittades strax efteråt, men några större summor rörde det sig inte om, ett par hundra kronor på sin höjd. Var på byrån lönnfacken fanns har jag inget minne av, men ett vanligt ställe var på framsidan där det ofta finns smala nästan osynliga lådor på hemgjorda skrivbord och liknande. De kan ibland låsas med en kil som smälter in i utsmyckningen och är därför mycket svåra att upptäcka för en person utan kunskaper. Att det skulle vara på baksidan som det stod i tidningarna tycker jag är märkligt, för där har jag aldrig stött på några hemliga utrymmen då de knappast går att dölja på den släta ytan där.
Han som hittade det var ingen av de vanliga uppköparna som vi brukade ha, utan en person som jag aldrig hade sett tidigare och aldrig såg till efteråt. Möbeln hade ett utfällbart skrivbord men övriga detaljer minns jag inte, ej heller vem som köpte den, eller priset. Vi på firman visste mycket väl att det var B:s bohag som såldes, för ryktet hade gått när hans kvarlämnade pinaler kom till oss".
Så låg det alltså till med skrönan om B:s skattgömma som tidningarna skrev om. De 15 000 kronorna är tydligen en förväxling med vad som fanns på den bankbok han lämnade efter sig.
Boets kontanter var 371 kronor och stämmer alltså väl överens med det som hittades i lönnfacket ("ett par hundralappar"), plus vad som troligen fanns i hans plånbok till de dagliga utgifterna.
En sagesman av annorlunda slag är medlemmen doktor Chrisitian Svalander (född 1934), som arbetade som patolog på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg i mitten av 1960-talet. Det var han som obducerade B:s kropp samma dag som denne hade lämnat det jordiska. | |
 två gårdfarihadlare. Var det B och hans kumpan? |
Den inringda historien berättar hur B och Tatuerade periodvis hade ett boställe i byn Yttermalung som de besökte mer mindre regelbundet ett par år omkring 1932-34. Alla de som då var med är dessvärre nu borta, men deras barn har växt upp med historien och kan återge den. De båda kumpanerna vistades samhället en tid, försvann ibland, och återkom efter ett tag efter en "säljturné".
De bodde i samma hus alla gånger och detta var obebott och ägdes av skogsbolaget Korsnäs som var den största arbetsgivaren i trakten med många anställda i bygden.
De två sålde sopborstar till traktens gårdar och det var detta som de försörjde sig på, i alla fall delvis så vitt man kommer ihåg. Det speciella med dessa redskap var att de hade en påmålad dekor av den typ som många bruksföremål hade - blommar och blader som kumpanerna själva hade gjort. De hade tydligen sin "måleriverkstad" i huset och kvastarna var fabriktillverkade och hade "införskaffats" för ändamålet på något sätt.
De var omvittnat mycket sociala på sin fritid (vilket var ovanligt i alla fall för B:s del) och spelade ofta kort med byns ungdomar som drogs till dessa gäster som dök upp med oregelbundna mellanrum. En av dessa var en nöjeslysten tjej vid namn Karin Jan Olles (född 1914 och gift Larsson) och hon berättade att det en kväll började regna och åska så att hon blev rädd. Då öppnade Tatuerade Johansson fönstren på båda sidor av rummet och sa: - ”När blixten slår ner så måste den både kunna komma in och sedan komma ut på andra sidan rummet.”
En fråga som borde besvaras är vad de kallade sig, för en återkommande vistelse borde ha framtvingat några namn låt vara påhittade om nödvändigt. Vidare forskning av sonen till en av de som var med, skall försöka få ytterligare detaljer om detta ovanliga inslag i den lilla byn, som vid det här laget levt kvar i två generationer. Historien kommer nog att leva kvar länge än.
 |
Sommaren 2008 fanns B med i ett bygdespel i Ulrika i Östergötland och han blev mycket riktigt haffad av polisen. (Läs om detta i kapitlet "Diverse" ovan). Hösten 2009 togs kontakter med ordföranden i hembygdsföreningen som då berättade att den dåtida fjärdingsmannen Ek (på bilden ovan) hade gjort detta ingripande på 1930-talet och han lade dessutom beslag på flera dyrkar som B hade haft på sig. Denna goda historia passar dessvärre inte in i verkligheten då det är mycket lätt att i efterhand (via polisens och domstolarnas arkiv) ta reda på vad som verkligen hänt.
Vad gäller att åka fast så gjorde B detta endast en gång på 1930-talet, och då tillsammans med sin kumpan Tatuerade Johansson. Efter muck från Långholmen 1932 tog karriären slut (med maximal mediabevakning), utanför Göteborg i November 1934. Dessförinnan hade han blivit gripen 1927 i Ängelholm och fyra år tidigare på landsbgden också i Skåne. Man kan då lätt konstatera att denna historia, som dessutom innehåller teknisk "bevisning", inte håller. Den ingår tillsammans med många av samma sort i det nät av myter som omgav B, och som dessutom byggdes på när hans aktiva tid som lagbrytare hade avslutats. Personer lyssnar till någon som hade hört en sak av någon annan och resultatet blir vad berättaren och åhörarna vill ha - en intressant historia med en huvudperson som alla känner till.
I denna trakt i Östergötlands södra del vid gränsen mot Småland, finns också uppgiften att B hade en "fruntimmershistoria" i den närbelägna socknen Västra Harg. Sanningshalten i dessa rykten kunde på sin höjd göra bygden känd utanför det egna häradet den gången, vilket kunde vara positivt bara det. Om man ville "sätta sin ort på kartan" som det heter i dag, så kunde den ökände B vara till stor hjälp. Lagens långa arm hade ibland klor (som det bevingade gripdjuret på fjärdingsman Eks uniform på bilden) som allt som oftast misslyckades att få fast villebrådet. En positiv historia med myndigheterna i huvudrollen var en omväxling gentemot skrönorna om alla fruktlösa försök att få fast denna osynliga varelse som om natten utförde sitt värv och sedan försvann spårlöst in bland skuggorna.
När B:s brottsbana var över skrevs inte längre något om honom i tidningarna och hans person föll i glömska för allmänheten. I November 1951 blev han dock åter i ropet efter ett återfall då han stulit några rätt värdelösa föremål i några sommarstugor. Efter en kort villkorlig dom försvann han åter in i glömskan vilket han säkert inte hade något emot. I och med detta sista brott skulle hans liv på fritiden få en ny inriktning med socialt umgänge, vilket var nytt för honom om man bortser från de tre åren i Markaryd då han var inneboende i en familj.
Det troliga var att polismästare Appeltoft i Göteborg valde övervakare till B, och detta skulle visa sig vara en lyckoträff. Vad som nu skedde var en helt omvälvande förändring i B:S liv då övervakaren visade sig ha gott handlag med människor och släppte in B i sin familj där han nu fick umgås och rent av känna sig som något av en familjemedlem, vilket var nytt för honom. Familjen hette Lindholm och dottern minns denna tiden väl. Kvar finns foton av dem tillsammans med B och även sådana som B tagit och framkallat själv. Dessutom ett fint träskrin av B:s hand med vackra inläggningar och en utlösare för dynamitpatroner!
Inte bara hos Lindholm var nu B ofta gäst, utan också hos en sytser till till honom som bodde i Ulricehamn där han vid ett tillfälle firade jul och B förklarade att han då för första gången i sitt liv nu firade jul med en familj.
Intresse för friluftsliv delade han med sin värdfamilj (ovan) och i trakten av Fritsla utanför Borås tog de promenader med fika. Dom hårda killarna behövde inte alltid några skor på fötterna!
I bostaden Kallebäck i Gbg (foto ovan t.h. trol. med självutlösare) läser B vid sin egentillverkade vackra chiffonjé.
Till fru Vera Lindholm gjorde han ett skrin i samma teknik, med inläggningar av olika träslag.
- en hemmagjord elektrisk detonator (tändhatt) för dynamit! Båda fotona ovan: Bengt Allgurén 2014.
Dottern med make kunde i brev i oktober 2014 berätta att B ganska snart blev inbjuden privat till övervakaren Lindholms familj. Detta hade aldrig hänt med de tidigare klienter. B lärde känna familjen med deras dotter Pia med fästman och Lindholms syster som bodde i Ulricehamn. Dit blev B bjuden för att fira jul och följande år i Göteborg. B beskrivs som timid, händig och hjälpsam. Han visade sig vara förtjust i djur och barn. Under somrarna cyklade B och hälsade på Lindholms på deras sommarställe i trakten av Fritsla utanför Borås. Trots att det fanns gott om plats som han alltid i ett medhavt tält där han höll värmen på nätterna med en burk glödande kol. Vid flera tillfällen bjöds de hem till hans bostad i Kallebäck. Han var fotointresserad och framkallade själv bilder han tagit med fjärrutlösare (se ovan). Han hade i perioder två husdjur, En svart katt och en hasselmus som sprang lös i lägenheten! Den senare hade han vid ett tillfäle med till sommarstället i en liten bur.
Vid några tillfällen berättade han spontant om händelser i sitt liv. Han hade ringt upp Göteborgs exklusivaste herrekipering (Silvanders) och beställt ett par kostymer. Han låtsades vara en ståndsmässig person från landet som han visste hade figurmått liknande han själv. Han bad dem leverera till den närmaste järnvägsstationen där han sedan kunde bryta sig in och ta hand om sina flotta kläder.
När B hastigt gick bort sommaren 1966 var Lindholm oturligt nog på en utlandsresa och kunde inte heller bevaka auktionen på hans dödsbos innehåll. Där fanns hans egengjorda chiffonjé som han uttryckt att Lindholms skulle ha efter honom. Fler bilder från denna tid finns i kapitlet "Bilder/film" i registret ovan.
