Personen Bildsköne Bengtsson
Reflektioner över hans person






Offer för arv och miljö?


Mycket om Harald Bengtsson som person är fortfarande dunkelt eller okänt.
Redan vid en ytlig beskrivning av hans levnadsöde kan man inte låta bli att reflektera över den bety- delse hans tidiga barndom måste ha haft på hans kommande liv.
Att bli faderlös innan man fyllt två år är ingen bra start i livet. Något skyddsnät från faderns släktingar, som fanns i närheten där de bodde, verkar inte ha lösts ut, och modern verkar ha blivit mer eller mindre isolerad med sina två små pojkar. Varför svärföräldrarna och makens syskon i så fall inte hjälpte den 25-åriga änkan, vet man inte, och denna fråga som är central i detta skede av Haralds uppväxt. Det är också okänt i vilket förhållande hon stod till dessa och om ville ta emot hjälp över huvud taget, från någon.
Skyddsnät nummer två var hennes egens släkt med föräldrar och syskon i Småland några mil norrut. Detta aktiverades inte heller av orsaker som är lika okända i dagsläget (år 2005). Då de flesta i denna släkten var strängt religiösa i församling "Bibeltrogna Vänner" inom Svenska Kyrkan, borde det för en utomstående var naturligt att den kristna barmhärtigheten skulle ha gett sig til känna, men så verkar inte ha varit fallet av anledningar vi inte känner till.
Kanske kan en del av svaret på dessa frågor finns i moderns person då hon inte verkar ha haft större känsla för barn eller empatisk förmåga, i alla fall inte för sin äldste son. Hennes far skulle senare visa samma brister med dåligt resultat för barnbarnet.
Huset såldes efter fem år och hon flyttade därifrån till Värsjö, ett stationssamhälle i Röke socken ett par mil söderut och där försörjde hon sig och de båda pojkarna genom bland annat stickningsarbete.

Haralds egen syn på modern kommer fram tydigt i den levnadsbeskrivning han gjorde i fängelsets sjukavdelning under sin sista vistelse där. Han konstaterar, på endast två rader, att den sannolika orsaken till att hon brydde sig om honom, var att han och brodern hade pengar efter fadern, som hon kunde använda. Tills vidare kan man bara spekulera i frågan och komma med teorier varför det blev som det blev, och en orsak kan finnas i moderns personliga karaktär. Hennes förhållande till Harald var (från hans utflyttning vid fjorton års ålder) dokumenterat mycket dåligt, och detta var en stor black om foten för honom i hans möjlighet att som ung komma på rätt köl i samhället. Han hade inte några manliga förebilder i sin omedelbara närhet under barndomen och den dåliga relationen till modern lämnade honom troligen redan då helt för sig själv. Detta mentala och rumsliga utanförskap var inte det bästa av starter i livet för ett barn och han hade egentligen bara sin bror att ty sig till, som liten.
När han från sitt sjunde år bodde hos sina morföräldrar verkar det inte ha blivit någon förändring till det bättre och i sin levnadsbeskrivning skriver han följande om denna tid:
"Uppfostran bestod endast i tvångsläsning av katekesen och besök av religiösa möten. Jag hade all- tid intrycket av att vara ett besvärligt påhäng, men då min mor inte ville veta av mig kunde de ju inte gärna köra bort mig". Sin syn på modern och hennes inställning till honom har han därmed slagit fast i en enda mening - hon ville inte veta av honom. Hur ofta hon hälsade på honom, om hon gjorde detta, finns inte dokumentrat.
Som många ensamma barn sökte han sig bort i fantasins värd och intresse för att läsa varade livet ut. (Se Berättelser: "En trevlig rumskamrat"). Hos sina morföräldrar blev han inte uppmuntrad till detta för han skriver att alla böcker som inte hade religiöst innehåll gömdes för honom. Vad som återstod var då skolan och där kunde han få sina vyer expanderade. Flera skolkamrater till honom har vittnat att han var omtyckt och sällskaplig och inte så lite full av upptåg. (Se Berättelser: "Fantasi i klassrummet"). Han framhåller själv att hans medelbetyg efter avslutad skolgång ("Med beröm godkänt") vilket med dagens betygsskala ungefär motsvarar en svag 4:a av 5. Trots att han inte skriver något om sin skolgång mer än betyget kan man utläsa att han hade trivts bättre där än hos sina morföräldrar.


Tyvärr har hans rykte som vuxen blivit förvrängt av de fåtal år han var efterlyst med sin omaka kam- rat Tatuerade Johansson som var en stundtals våldsam typ och utåtriktad. B var dennes raka motsats och sanningen bakom alla myterna kanske kommer fram med tiden, men det saknas forskning i ämnet. Hans levnadsöde vore ett utmärkt ämne för doktorander inom kriminologi eller beteende- vetenskap, men hittills (maj 2003) har inget sådant arbete sett dagens ljus. Inte heller manusförfattare för teater och film har använt hans dramatiska liv som stoff till något verk, vilket måste bero på okunskap om hans livsöde. Undantaget är Teater Nostra som under sommaren 2009 satte upp en pjäs med ett fåtal händelser i hans liv under 1930-talet som grund till ett skådespel. (Se "Teaterpjäs om B" i kapitlet "Diverse" ovan).
I hans hembygd finns det ännu ett intresse för honom och visningar görs emellanåt av platsen för det berömda gömstället vid stranden av Filkesjön. Ett föredrag om hans liv (se litteraturlistan) finns till- gängligt på CD och de flesta verkar vara positiva till den uppmärksamhet som bygden har fått ge- nom honom.
Något som också kan ha hjälpt till att väcka intresse var det (i och för sig dåliga) TV-program som sändes sommaren 2005 om platsen där hans hydda stått (artikeln "Utgrävningen av hyddan" i kapitlet "Diverse" ovan).
På smålandssidan är delar av hans religiösa släkt på mödernet (kanske dessbättre bara någon enstaka personer) fortfarande drabbade av en släng av arvsynden och vill inte kännas vid honom. Hans morfars "uppfostran" som verkar ha varit helt förfelad och troligen en bidragande orsak till hans öde, räcker tydligen för att somliga skall känna skuld och obehag nu flera generationer efteråt, vilket naturligtvis är både onödigt och tråkigt. Icke desto mindre skall denne man ha varit respekterad av sin omgivning (enligt en släkting 2010), för att tukta barn till lydnad och arbete var den tidens lösen. Huruvida detta positiva omdömet fanns utanför den egna sekten, vet vi inte. De barn som inte lät sig kuvas kunde vara illa ute, och här har vi troligen begynnelsens till Haralds mentala utanförskap som sedan skulle byggas på med ett fysiskt.



Kvinnor och kvinnligt

Yngre människor som hör hans smeknamn gör ofta den felaktiga, men fullt förståeliga associationen, att han var en man som använde sitt utseende för att nå sina mål. Att han då sysslade med att bedra och svindla kvinnor ligger nära till hands att tro och därför har många uppfattningen att han var en sol-och-vårare.
När han första gången blev kallad för "bildskön" var han 33 år, och detta i kombination med hans "farliga" rykte var något som tidningarna slog mynt av.
Ett av historierna berättar att han i sin ungdom gjorde en flicka i Vittsjö med barn, men denna är bara en i den rika flora av anekdoter som genom åren har växt upp kring hans person. I en sång från 1999 har texten av praktiska skäl spunnit vidare på denna tråd och kan med lite konstnärlig frihet till och med namnge en flicka i ett skånskt samhälle som en av de många kvinnor som höll honom gömd när han var på rymmen.
I Askersund finns historien om hans romans med en ensam kvinna vars affär han besökte (se kapitlet "Berättelser" och artikeln "En populär region"). Verkligheten var dock anorlunda och faktum är att det inte kan beläggas att han hade någon kontakt med kvinnor över huvud taget, vilket skapar flera frå- gor om hans person och läggning.
När han blev fast 1934 uttalade sig en tidigare kamrat från Skeppsgossekåren i Karlskrona för pressen och berättade att han där som femtonåring hade kallats för "Bengta", vilket kan vara en ledtråd till klarläggandet av hans personlighet där man kan märka androgyna inslag.
När man 1915 hittade en väska han lämnat kvar i all hast innehöll den utöver dynamit och verktyg också skokräm, välluktande arnikaolja, rosendroppar och tanddroppar mot dålig andedräkt. Vem skulle han lukta gott för ute i skogen? Ingen annan än sig själv troligen och det räckte för honom.

Prov på B:s handstil från 1915. "Var god och sänd mig er priskurant jämte beskrivning å autopianinon och rullar passande där för. Med utmärkt högaktning K. A. B. Rosvall. Post Restante Stockholm 2". Utöver denna broschyr om självspelande pianon(!) beställde han också kläder, verktyg, böcker m.m. under falskt namn, per postorder.


Under hela sin levnad var han alltid mycket noga med sitt utseende och drar sig inte för att själv be- rätta vad hans jämnåriga omgivning under praktiken på järnvägen kallade honom redan som 15-åring - skrivarsnobb. Hans något speciella attityd till kläder och utseende kan alltså spåras tillbaka till puberteten.
En historia från denna tiden har berättats av en äldre man från Hinneryd där unge Haralds humör sattes på prov av det morsatta könet när han var runt 13-14 år och åkte skridskor. Bland ungdomarna fanns ett par flickor som försökte att väcka hans uppmärksamhet på ett mycket närgånget (och kanske hånfullt) sätt och detta fick honom att reagera kraftigt. Till sist brast hans tålamod och han slog ett slag och träffade den ena flickans arm med sin skridsko så att hon fick en mindre skada. Ingen under hans uppväxt har kunnat vittna att han hade några flickvänner eller hade intresse åt det hållet.
Det är knappast korrekt att ta denna händelse (som den har berättats) som intäkt för att han hade nå- got latent kvinnohat som kunde komma fram emellanåt. En enkel psykologisk förklaring skulle kunna peka på hans genuint dåliga förhållande till sin mor, som uppenbarligen gick tillbaka till den tidiga barndomen, men inget senare i livet tyder på aversioner mot kvinnor, snarare endast ointresse. Eller var det helt enkelt blyghet som gjorde att han redan från början inte kommit in i något samspel med det motsatta könet?

Om han nu (kanske) inte hade dragning till kvinnor, vad tyckte han i så fall om? Den frågan är svår att besvara och den som kanske satt inne med ledtrådar var han kumpan under två år, Tatuerade Johansson. Denne gifte sig sedan och dog barnlös och blev aldrig utfrågad om sin samvaro med B, i alla fall tydligen inte av någon journalist. En möjlighet kan vara att gå in i journalerna från hans fängelsestraff med början 1935 och se om det finns terapeutiska samtal med läkare eller psykologer. Kanske har, med lite tur, frågor ställts till honom om hans liv ihop med B, och om så är fallet kan an- teckningar om svaren finnas bevarade.
En pusselbit finns bland de 60-tal böcker B samlade ihop till sitt rum i sommarvillan utanför Borås. Där kunde han fördriva vinterkvällarna med att läsa det han tyckte om och i detta hans lilla bibliotek fanns två volymer med namnen "Människans könsliv" och "Kärlekslivet och hälsan". Detta ger en fingervisning om att han inte var helt utan intresse för våra medfödda drifter.
Ett exempel på hans känsla för estetiska saker är att han bemödade sig att tapetsera, möblera och göra mysigt i detta rätt stora "vindsrum" de två vintrarna han bodde där. Bland böckerna fanns också sådana med beskrivningar av olika dekorationer, ornament och liknande.
Under sin tid i Markaryd hade han dessutom en katt, som hette Snövit och denna mjuka, smått kvinn- liga sida av hans karaktär var uppenbarligen (åtminstone utåt) större än han manliga, som snarare brukar förknippas med intresse för hundar.
Han var otvetydigt en känslig person, mycket mån om sin integritet och inte minst - sitt utseende.


Attityd och framtoning

Hans neutrala hållning till andra är ett karaktärsdrag som framkommer tydligt under hans vuxna liv. Han ville hålla sig för sig själv och detta uppfattades av många som en högdragen attityd där han såg ner på sin omgivning. Om detta var något han ofrivilligt hade lagt sig till med som skydd mot ett repressivt och oförstående samhälle, eller en medfödd del av hans personlighet, är svårt att bedöma. Enligt de skolkamrater från Hinneryd som uttalade sig efter hans död var han en normal kille och kamrat som inte hade några ovänner. Att han var annorlunda tyckte de att han var, men i en positiv bemärkelse då han var full med hyss och upptåg. Om så var fallet är det inte svårt att förstå att hans fantasi och kreativitet blommade upp utanför fosterhemmet där känsloyttringar inte verkar ha varit välkomna. Då fantasi från ett barn inte alltid kan mätas med rätt och fel är modern och morfadern knappast de som korrekt kunnat föstå hans personlighet då de själva inte visade något prov på humor och än mindre fantasi.
I sin egen korta levnadsbeskrivning, som är full av bitterhet mot samhällets olika myndigheter, säger han att han redan vid den plågsamma tiden på Bona började "avsky människor" och hålla sig för sig själv. Hans personliga "utanförattityd" kan tydligt observeras redan i de yngre tonåren när han bodde "hemma". Mycket talar för att hans karaktär var en blandning av blyghet och tjurskallighet där han var på sin vakt när han kom i kontakt med vuxna människor, som var de som potentiellt hade möjlig- het att förödmjuka honom och gräva i hans person. Det är svårt att skilja sig från tanken på att han använde sig av detta och såg sig själv som ett offer (inte utan anledning) och sedan frivilligt, om än i bitterhet, gjorde detta till sin livsstil.
Det som skrivits om honom har alltid riktat in sig på det spektakulära i hans olika brott, och inte tagit upp mycket annat, allra minst hans bakgrund. Det finns en sak som aldrig nämnts någonstans och det är hans förmåga att som vuxen få kontakt med unga människor.
Det finns några enstaka tillfällen där ungdomar har tagit bort en del av det självpåtagna pansar han skyddade sig med.
De som han spontant kunde få känslomässig relation till, låt vara av kortvarig natur, var också de som inte ställde några krav, och saknade fördomar om honom. I lag med dem kunde han rent av dela med sig av sina tankar, men framför allt umgås på ett avslappnat sätt eller i alla fall samtala peronligt. Dessvärre fanns det inte så många tillfällen i hans liv där dessa komponenter sammanföll, men några exempel finns.

Hans intelligens testades grundligt när han i 50-årsåldern var kvarhållen på sjukhus och den visade sig, inte oväntat, att hans begåvning var betydligt över genomsnittet. Utöver skräddaryrket var han också troligen kunnig inom radio- och svagströmteknik och kanske också finsnickeri (se "Möbelns som fösvann" i kapitlet "Diverse" ovan).
I Markaryd visade han också prov på omtanke, givmildhet och stor förmåga att umgås med barn, en sida, bland många, som han dittills aldrig hade kunnat utveckla på grund av sitt speciella leverne.
Redan i skolan hade lärarna funnit honom mycket begåvad och speciell. En av dem spådde honom en framtid som antingen en berömd man eller - ingenting. Han blev förvisso berömd, fast kanske inte ur en positiv synvinkel i första hand.
Han läste mycket under sin fängelse- och sjukhusvistelse där det antecknades i hans journal att ha studerade franska. Om detta bestod i att endast studera en fransk bok eller plugga kurslitteratur, vet vi inte. Enligt dottern till hans läskamrat (och tillika värdinna) i Markaryd kunde han engelska, fran- ska, tyska och en smula ryska. Dessa uppgifter, som bygger på observationer och slutsatser från hen- nes tidiga tonår, får tas med en stor nypa salt och finns inte belagda i övrigt.
Han var kvicktänkt och fantasifull och kunde när så behövdes, dupera folk med sin vältalighet och prydliga yttre. Han hade alla förutsättningar att bli en skicklig bedragare, förfalskare eller sol-och-vårare, men valde att starta en bana som inbrottstjuv och dynamitard och detta kan ha flera orsaker. Han var tekniskt intresserad och fick, kanske av en slump, tag i en bok om sprängteknik när han var 22 år och med sin nya inriktning slapp han att ha med folk att göra och valde redan från början att arbeta ensam, och främst under dygnets mörka timmar.
Det är inte svårt att konstatera att han i grunden var en blyg människa och aldrig under hela sin bana utsatte han personer för våld, hot eller fara, endast obehaget att i efterhand kunna konstatera att en del av deras ägodelar var borta när han varit på nattligt besök.
Vi har här en paradox där en i grunden snäll person också blev yrkesförbrytare och fick sitta över ett kvarts sekel i olika fängelser. Hans starka karaktär stod emot alla de inhumana impulser han måste ha fått, för han lät sig aldrig förhärdas till att se ner på människor i allmänhet eller de personer han hade bestulit. Den typen av attityd är typisk för de brottslingar som måste kompensera sin dåliga själv-känsla men detta låg inte i linje med hans syn på sig själv.
Då var det snarare martyrens egenskaper han odlade och detta framkom i flera sammanhang när han åkt fast. Hans inställning till mydigheterna var genuint negativ och inte så lite hätsk vilket framkommer i hans "självbiografi" från sjuk- huset. Den röda tråden att han ständigt var förföljd och jagad av dessa (vilket var sant), men han väljer också bort orsakerna till flera år av de mindre smickrande avsnitten i sitt förflutna som han säkert ångrade, och säger sig inte minnas detta, vilket knappst är troligt.
Hans språk blev aldrig påverkat av den jargongen han mötte hos sina olycksbröder bakom galler och han använde sällan, kanske rent av aldrig, några svordomar eller höjde rösten. Ej heller lade han sig till med några speciella kläder eller tatueringar för att avisera sitt utanförskap som andra gjorde. Han ville tvärtom inte skylta med sitt speciela leverna som han hela sitt liv inte tyckte om och förmodligen skämdes för innerst inne. Denna klarsyn är unik för en man vars enda liv hade varit brott och straff - i 37 år.
En tidig anteckning på ett s.k. spaningskort hos polisen över hans karaktär beskriver honom på ett kortfattat men mycket precist sätt med ett enda ord - tystlåten.
På en ögonblicksbild (teckningen ovan t.h.) har kostnären också fångat en känslomässig dimension. Betraktaren kan se honom sittande försjunken i sig själv när han slutligen har åkt fast efter att ha varit efterspanad och jagad i över två år. De grova stövlarna har han sparkat av sig och nu visste han att många år i fängelse väntade.
Just det kommande åren skulle vara en period då han mådde psykiskt dåligt och detta märktes redan när han greps. Resignation och senare apati i olika stadier skulle vara sinnesstämningar man observ- erade på fängelsernas sjukavdelningar.

Under en del korta perioder i frihet, speciellt i ungdomen, finns det drag i hans beteende som ger intrycket av att han ville åka fast. Detta kan mycket väl ha varit ett rop på hjälp som han inte fick något svar på. När han blev frisläppt hade han en minimal summa pengar på fickan och inget hem att komma till och inga vänner. Att han då kände sig rotlös och indirekt längtade tillbaka till de fasta rutiner och trygghet som trots allt fängelset gav, är ett fenomen som är välkänt inom kriminalvården.
Hans allvarliga läggning, medfödd eller ej, gjorde att han ytterst sällan skrattade. På fotografier från 30-årsåldern och framåt är hans frimodiga uppsyn borta och hans blick blir inåtvänd och skygg. Han verkar hjärtligt trött på det hårda livet han har och inte tycks kunna komma ifrån. I sin enda intervju berättade han i det enda personliga offentliga uttalandet han någonsin gjorde, att han under större delen av sitt liv hade känt sig som ett jagat djur.
Ett tecken på hans introverta personlighet kan vara faktumet att han sextiosju år gammal blev opererad för magsår, som ofta aktiveras av sinnestillstånd av oro och brist på harmoni. Han hade då levt helt ensam i tio år.
De troligen enda riktigt ombonade "hem" han någonsin haft utanför fängelset under sin brottsbana var vindsrummet i sommarvillan norr om Borås där han tillbringade två vintrar (1925-1927). Han hade också några kortare perioder på enklare hotell bl. a. i Göteborg och Stockholm. I övrigt bodde han i tält, lador, uthus, järnvägsvagnar, grottor eller kojor i skogen under sommar som vinter - i över nio år.

Trots denna hårda och materiellt begränsade tillvaro lyckades han alltid hålla sig proper och nyrakad och var för det mesta mycket välklädd. Det var denna starka självdisciplin som han hade i sin per- sonlighet, som gjorde att han inte förföll till att bli en asocial trashank som tittade för djupt i glaset.
De historier om att han fått tillfälliga gömställen av beundrande kvinnor när han var efterspanad av polisen, har alla visat sig vara romantiska hopkok från tidningar som skrev utifrån allmänhetens för- väntningar. Det var ju ett välkänt faktum att en del kvinnor drogs till personer av hans typ och därför passade dessa rykten in i den mytbildning som pressen underblåste och tjänade stora pengar på.
Att han vid mer än ett tillfälle blev fast på ett kafé har en förklaring i att dessa var ofta det enda ställen där han kunde hitta en plats med ombonad värme och lagad mat.
Under åren i Markaryd sågs ha ofta på kaféer och serveringar, där han alltid satt avsides borta från all uppmärksamhet (Källa: Bertil Sandström i Osby). På sitt eget sätt valde han kontakt med folk på avstånd och på sina egna villkor.
Hans husvärd där var gift med en kvinnlig läskamrat till honom och för henne fick han förtroende. Han berättade om den falska anklagelsen som ledde till avskedet från järnvägen och nämnde också mycket kortfattat tiden tillsammans med Tatuerade Johansson. Han påstod då (efterkonstruerat eller ej) att han egentligen tyckte illa om denne som hade brott som livsstil, medan han själv alltid bara gjorde kupper för att skaffa de medel som behövdes för att överleva. Ändå valde han, mycket mot- sägelsefullt, att bli dennes brottskompanjon i drygt två år, vilket är ytterligare en förbryllande detalj i hans liv. Skall man tolka detta som att det var bättre för honom att ha en personlig vän han inte tyckte speciellt om, framför ingen alls? Kanske, men långt ifrån säkert, då han måste ha haft åtskilliga kontakter med olycksbröder av olika slag under sina många perioder i fängelser tidigare år.
Vad det kan ha varit i Tatuerades karaktär eller färdigheter som drog, är svårt att säga, men en kun- skap som han hade och som B ville ha mer av var troligen förmågan att köra bil. En bok från "bib- lioteket" i vindsrummet utanför Borås, handlade just om hur man lärde sig att bli bilförare.
Av en slump valde också Tatuerade (som gift sig och bytt efternamn 1944) att slå sig ner i Göteborg och var bosatt där när B kom dit 1950. De hade aldrig någon kontakt med varandra, vad man vet.

 Ur Gbg:s telefonkatalog 1957.
Att han bodde helt isolerad i Göteborg är ett felaktig påstående man ofta stöter på.
Faktum är att de sista fjorton åren hade han egen telefon för första gången i sitt liv.

Tvärt emot vad som brukar skrivas om B:s år i Göteborg så var han inte isolerad eller levde ett liv helt för sig själv, men han basunerade å andra sidan inte ut vem han egentligen var. Han identitet som före detta riksbekant stortjuv var känd bland grannar på båda ställena han bodde. Inte ens den dryga månad han var inneboende på en mindre bondgård kunde hans förflutna hållas hemligt. Han tog också kontakt spontant med människor han träffade för att skaffa kunder till sitt hemskrädderi, och detta vittnar om hans goda sociala förmåga, när han kände för detta eller var tvingad av ekonomiska skäl. (Se artikeln "Kaffe med sockerkaka" i kapitlet "Berättelser").
Som den tänkande, kanske rent av grubblande man han verkar ha blivit de sista åren, hade han förvisso minnen han inte var stolt över och då var det säkert en styrka att veta att han aldrig hade gjort någon människa förnär - kroppsligen. Han ansåg aldrig utåt att han själv hade någon skuld till det som blev hans tragiska liv, men han tog avstånd från enskilda händelser. Han menade i stället att ödet hade lagt krokben för honom redan från början, och nog finns det en sanning i detta utan att det rättfärdigar hans handlingar.
Förenklat kan man säga att han drog en nitlott i existensens lotteri när han blev faderlös som liten och hade en mor som inte klarade av att förstå hans speciella läggning som krävde tåladmod och empatisk förmåga.
Dottern i den familj han bodde hos i två år i Markaryd träffade honom dagligen och beskrev honom som en "snäll farbror" som ofta frågade henne hur det gick i skolan och var allmänt omtänksam. Han kunde också visa sina känslor genom att ge henne och hennes mor, presenter. Vid en intervju om sin barndom och minnena av honom gjorde hon en reflektionen som dessvärre återspeglar hans liv, när hon konstaterade att "han verkade aldrig glad".