En okänds memoaren

Upptäcktsfärden

Sommaren 1950 var väldigt varm. Vi knatade omkring på gatorna utanför där vi bodde och det kändes som om vi skulle smälta i värmen. Jag minns inte varifrån idén kom att vi skulle bege oss ut på vandring, för det normala är ju att stark värme har en hämmande effekt på viljan att röra sig. Men trots denna tumregel hände det sig så att tre kompisar och jag beslöt oss för att utforska våran stad lite längre bort från bostadskvarteret än vanligt. Utan några som helst förberedelser satte vi igång och vår utrustningen var enkel - endast badbyxor.
Att vi begav oss västerut var rätt naturligt för i öster hade vi det höga Överåsberget och söder och norrut var heller inte lockande med bullrig trafik och tät bebyggelse. Det var grönområdena på andra sidan ån som fick vår fantasi i rörelse och över bron gick den första etappen, därefter var vi på okänd mark som vi bara sett på avstånd. Efter en promenad på cirka tjugo minuter hade vi gått igenom den stora Burgårdsparken och kom, efter att ha passerat ett bostadsområde med träkåkar, fram till en stor öppen plats där det fanns flera fotbollsplaner och här hade vi aldrig varit förut, men platsen hade vi hört talas om, den hette mycket betecknande - Heden. Nu backade L ur vår expedition och vände tillbaka hemåt, men vi andra tre fortsatte djärvt vidare över den stora slätten.
Sedan kom vi in i ett område med en flod som gick i sicksack och därefter ännu en som var bredare och rak. Invånarna verkade inte ta det minsta notis av oss, för de var förmodligen vana vid besökare utifrån. Överallt slamrade spårvagnar och bussar förbi och vi fick hela tiden se upp för bilar av alla slag.
Vi kände nu den friska vinden från väster som luktade hav (och mycket annat) och färden gick nu vidare åt det hållet. Snart fick vi se höga kranar i massor som stod på rad vid vattnet och de hivade upp saker från det inre av stora båtar. Vi hade kommit ner till hamnen, som sjöd av liv, lukter, ljud och allt möjligt. Kranarna liknade jättelika ödlor som böjde på halsarna och undersökte vad som fanns ombord på alla fartygen. På flaggorna och namnen såg vi att de kom från hela världen och vi kände igen länder som Brasilien, Holland och Portugal.
Plötsligt tutade det till mycket högt och ett tåg kom långsamt gående längs kajen. På första vagnen stod en man med en röd flagga som han varnade alla med. Mitt framför oss stannade det och började lasta på bananer som ett båt just blivit lossad ifrån. Detta var precis som på film, där inga döda sekunder existerade, för hela tiden hände saker runt omkring oss. Vi glömde bort tiden, men inte rummet. Vi sög i oss alla intrycken som svampar suger vatten och våra magar kom sig inte för att tala om för oss att vi hade varit utan mat sedan morgonen.
Så småningom traskade vi hem trötta men upprymda av alla intryck vi fått. Vi fick ett något blandat mottagande för det hade blivit en viss uppståndelse hemma på gården, det var en blandning av tillrättavisningar och lycka över att vi hade kommit välbehållna tillbaka. Mina föräldrar (speciellt min far) hade inte varit ett dugg orolig över vårt försvinnande. Detta att vi var tre stycken varit en lugnande faktum. Föräldrarna till G hade däremot ringt runt till alla sjukhus och polisen i jakten på de tre killarna mellan 5 och 6 år. I nio timmar hade våran upptäcktsfärd hållit på och vi var med ens mycket beresta. Detta gjorde att vårt anseende i kamratkretsen stod på topp, åtminstone för en tid.

  till topp

En favoriträtt
I bamba i vår lilla skola på Gårda lagades all maten i ett eget kök. För det mesta smakade det gott och jag beslöt att ta hem en bit inlagd sill så att min mor kunde köpa likadan att servera hemma. Jag öppnade min axelväska som låg bredvid min stol och langade ner ett par bitar. Det bar sig nu inte bättre än att detta observerades av klassens näbbgädda nummer 1 (som var I som dyker upp ibland) och hon meddelade omedelbart personalen vad som skett. Jag fick en rejäl åthutning av den bohuslänska föreståndarinnan (som gick under namnet "Tyschta" beroende på hennes talfel) och det som var positivt, att jag tyckte om maten, tolkades nu av alla som att jag försökt få slippa äta den genom att langa ner den i väskan. Själv höll jag tyst om den verklig orsaken, för vem skulle ha trott mej?
Ärtsoppan var omtyckt och vid ett tillfälle (i första klass) lyckades Krister Ö klämma ner åtta portioner vilket dock överträffades av L-E som fick ner elva! Han fick dessvärre inte bli kvar i skolan så länge, han var för vild för våra unga kvinnliga vikarier. Han kom till en speciell "straffskola" enligt ryktet.
En maträtt som inte var speciellt uppskattad var makaroner (kallat "tapetklister"), som dessbättre togs bort från menyn liksom bruna bönor. Jag minns hur Lasse L, väluppfostrad som han var, hade ätit en tallrik makaroner. Han hade precis tagit på sig sin grå jacka i tamburen när makaronerna kom upp - i en kaskad rakt mot väggen. Bönorna var annars det enda som jag inte klarade av att äta, annars åt jag allt. När jag en gång under min värnplikt låg i tält någonstans i Dalsland fick vi inte mat förrän lång fram på kvällen och det visade sig vara - bruna bönor med fläsk och potatis. Jag var nu i valet och kvalet, men begärde "full burk" vilket var 1,5 liter. Försiktigt tog jag en första smakbit och jag kände förvisso igen smaken, men den var inte alltför avskräckande. Efter varje tugga blev det bara godare och jag märkte hur alla i tältet slutat prata, för allt ljud som hördes var smaskandet när de åt. - Är inte detta speciellt goda bönor? frågade jag då rakt ut i luften och min före detta läskompis "Skägget" Bengtsson från Lunden bekräftade att så var fallet. Instämmande hummanden hördes ur dunklet i tältet och jag hade haft tur att bli av med mina fobier för bönor - det enda jag dittills inte kunde äta. I stället blev det nu min livrätt och när jag efter lumpen arbetade några år på en metallindustri i Gamlestan visste tjejerna i matsalen att de skulle ta fram en djup tallrik till mig när bruna bönor och fläsk stod på menyn.

  till topp

Hundra meter
Jag blev i vuxen ålder god vän med G. Vi hade gått i samma skola, men vi lärde inte känna varandra närmare förrän senare då han tog över underhållet av mina bilar. I ett dubbelgarage delade han utrymme med K som också han var en gammal skolkamrat. K bad mig ibland att själv åka och köpa reservdelar till min bil och jag gick då in i en bakdörr på den stora bilfirman. Efter att ha uppgett K:s företagsnamn fick jag rabatt på upp mot 40 procent. Han uppmuntrade mig att köpa allt jag kunde i hans namn för detta gjorde firma till storkund och kunde på sikt ge honom ännu bättre pris. Jag köpte många tillbehör och mindre reservdelar genom denna bakdörr och när jag vid ett tillfälle måste göra en större reparation besökte jag verkstaden.
Endast G var på plats och berättade att K:s firma hade upphör ett drygt år tidigare. Hans alltför myckna festande hade satt stopp för verksamheten. Denna tendens hade jag märkt då verkstaden dagligen var samlingsplats för kamrater från grannskapet som alla dessvärre befann sig i olika stadier av alkoholism. Vad K sysslade med därefter vet jag inte men han flyttade senare till södra Halland där han dog drygt femtio år gammal.
Kvar var alltså G som en tid därefter fick en egen större lokal att vara i. Hans yrkesskicklighet var imponerande och det fanns inget inom bilreparation som han inte klarade av. Han hade dock en egen reservation: han ville inte arbeta med Citroën, för deras speciella konstruktions skull som krävde specialverktyg. I över femton år höll han mina bilar i trim och han sade aldrig nej till ett jobb, inte ens när han hade så mycket att göra att hon borde ha gjort detta. I flera år arbetade en äldre man i samma lokal och trots att han tillbringat dryga fyrtio år i Göteborg kunde man av hans dialekt tro att han stigit av tåget från Skara dagen innan. När denne man pensionerades blev G dessvärre helt ensam i sin verkstad. De dagliga besöken av kunder och lunchrasten tillsammans med sin far var avbrott i dessa nya rutiner. En dag när en kund skulle hämta sin bil låg han död på golvet - hjärtat hade stannat. Han hade haft sinnesnärvaro att stänga av svetsaggregatet då han kände att något var på tok, men någon sekund senare var allt slut.
Hundra meter därifrån låg stadens nybyggda brandstation där Räddningstjänsten samlat över tjugo fordon för utryckning, bland dem den moderna OLA-ambulansen med utrustning speciellt för akuta hjärtproblem. Ingen hade dock kunnat ringa dit och G låg nu och dog på golvet - på andra sidan gatan.

  till topp

Surströmming
Sedan min tidiga barndom hade jag känt I. Hon var under en tid i skarven mellan 1960 och 70-talen gift med S, som var född i Italien och där nere tillbringade hon också flera somrar.
S hade en hög post inom ett italienskt företag som satsade på den nordiska marknaden och bodde alltid hemma hos I i hennes enrummare. Den eleganta möblerade 5-rummaren han hade för representationer stod för det mesta obebodd. Av någon outgrundlig anledning hade S kommit i kontakt med surströmming under sin vistelse i Sverige och dessutom funnit att han tyckte om denna norrländska delikatess. Då jag själv endast hade känt lukten föreslog I att vi skulle ha en fest där jag kunde få smaka, för också hon var förtjust i den jästa fisken.

Det slumpade sig så att jag precis hade en kanna med mäsk som hade puttrat färdigt och jag tog med mig denna till festen plus min hembränningsapparat, för vi kom överens om att några ordentliga dragnaglar behövdes innan vi öppnade burken med den ylande vargen på utsidan. Apparaten puttrade hemtrevligt på gasspisen och kristallklara droppar samlades i stor mängd. Jag blandade till så att styrkan blev den "rätta" och för ett tillfälle som detta enads vi om att 60 procent var lagom, - festen kunde börja.
Ingrids far T skötte den ceremoniella burköppningen under rinnande vatten där en plastpåse hindrade innehållet från att spruta omkring och förpesta omgivningen med sin odör. I serverade mig ett par fiskar ur burken och de hade alla vitala organ kvar, så när som på huvudet. När den första tuggan kom in i min mun fick jag känslan av att ett sprakand ljud liknande bubblande vichyvatten. Detta steg upp snett bakåt i huvudet upp mot öronen för att sedan försvinna när jag började tugga. Jag varvade med tunnbrödet, löken och potatisen och de övriga festdeltagarna var uppenbarligen imponerade av med vilken lätthet jag åt. Detta berodde på att smaken var betydligt bättre än lukten, vilket alla som inte smakat surströmming skall ha i minnet.
Jag lyckades få ner totalt tre fiskar som jag rullade in i tunnbröd tillsammans med potatis och lök och fiskrenset togs om hand av I:s hund Tinta (insmugglad från Italien) som gjorde skäl av att vara en byracka från Turins gränder. Efter måltiden blev fick jag komplimanger för att jag kunnat sätta i mig så pass mycket som jag gjorde och jag fick en känsla av att ett viktigt steg hade passerats i mitt, nästan som att förlora svendomen.
Efter detta hade S en period då han jobbade i Italien och han tog påpassligt med sig några burkar surströmming dit ner.
Först sålde han en artikel till en tidning där han beskrev vår fest på denna märkliga maträtt och han beskrev detaljrikt hur grannen kom med och monterade upp hembränningsapparaten för den olagliga alkoholtillverkningen. Sedan stegade han upp på redaktionen på de stora tidningen La Stampa och visade burkarna med den röda vargen.
- "Är det vargkött? undrade redaktionschefen, men S förklarade att innehållet var fisk som surnat och därför hade en mycket ovanlig lukt, som kunde verka störande för personer med känsla för "vanlig" mat. Han tog därför inte på sig ansvaret för att öppna burkarna inomhus. Detta godtog naturligtvis inte de församlade journalisterna och chefredaktören själv tog på sig ansvaret.
S öppnade nu en burk som hade jäst länge och var i det närmaste rund till formen. Ut strömmade en odör som fick alla närvarande att fly hals över huvud och efter en kort stund var hela våningsplanet utrymt i denna stora byggnad i det centrala Turin.
S rafsade snabbt till sig väskan med den andra burken och försvann obemärkt ut bakvägen via trapporna. Detta var det enda försöket på 1900-talet att introducera surströmming i Italien.

  till topp

Ett liv i frihet
I hela min barndom hade den äldre generationen talat nedsättande om SL. Han var inte vad folkhemsbyggarna kallade "rejäl", för han var allmänt slösaktig och drack ofta upp hela lönen när den kom. För arbetade gjorde han, i alla år tills skattebyråkrater behandlade honom på ett sätt han ansåg felaktigt och orättvist. De borde ha lyssnat på hans synpunkter lite bättre, för efter den dagen deklarerade han inte för en enda krona. Som yrkesman inom sitt hantverk hade han inte svårt att få jobb vid sidan av den ordinarie marknaden och hans anspråk på livets nödtorft var nog under genomsnittet. Han snickrade ihop ett hus ett stycke från sin födelseplats (ett torp uppe i bergen där han vuxit upp med elva äldre syskon) och där skapade han sin egen värld där han var ensam herre.

Hans framgång med kvinnor var stor och med tiden fick han nio barn med fyra olika kvinnor. Emellanåt hälsade de på honom i hans stuga under sommaren och tillsammans med två av döttrarna sålde han färska kantareller på en rastplats vid den stora vägen som löpte någon kilometer bort. Han hade också viss framgång som konstnär och i många bondgårdar i socknen hänger tavlor av kända landskap eller den egna gården.
I mitten av 1980-talet kom han förbi vårt hus en tidig morgon på väg hem till sig och vi bjöd in honom på frukost. Efter tre år sålde vi så vårt hus och besöken hos SL i hans stuga blev endast några gånger under sommaren. När jag blivit ensam med barnen blev detta en tradition och vi satt och grillade korv, tog fotografier och vid ett tillfälle passade vi på att fiska i den närbelägna sjön. Han uppskattade när han fick kopior på fotografier på oss alla som vi tagit gången innan och vid några tillfällen hade vi videokameran med oss. Ett år hade vi plantor av kastanjer som vi planterade i markerna runt SL:s stuga, som nu också hade fått en stor vedbod och ett mindre växthus för odling av grönsaker och torkning av tvättade kläder.
Vi lade alltid våra besök i mitten eller i början av månaden, när pensionen inte var nykommen, för då var det troligt att hans tillstånd var något "annorlunda". I åtta år höll vi på med dessa besök och vi var alltid lika välkomna, för han hade få andra besökare, men vid ett tillfälle mötte vi några när han inte var hemma. De kom med mat bestående av bröd och korv och ett fruset halv grishuvud och detta var mat som de viste att han tyckte om.
Så fick vi en dag höra att hans stuga brunnit ner strax före jul och att han mirakulöst hade räddat sig ut genom ett fönster. Han bodde nu i en husvagn en halvmil bort. När vi kom dit var vagnen låst och vi fick aldrig tillfälle att träffa honom den sommaren. Året därpå var vi alla på besök i en närbelägen bondgård och då fick vi veta att han var död. Han hade fram på vårkanten sökt sig tillbaka dit där han alltid bott och i den stora vedboden hade gjort sig hemmastadd för att kunna börja bygga upp huset igen. När hans bror som bodde några hundra meter bort inte hade sett honom på tre dagar gick han dit och fann honom liggande livlös i vedboden. Halspulsådern hade brustit och fyllt lungorna på några sekunder. Han hade inte ens hunnit att lämna sängen.
Albin och jag for ditupp och såg nu för första gången resterna av det nedbrunna huset. Vi öppnade aldrig dörren till vedboden utan såg oss omkring efter de kastanjeträn vi planterat några år innan. Vi lyckades inte hitta ett enda och drog då slutsatsen att de också var döda.

  till topp

Vid vägens slut
Min barndoms alla somrar tillbringade jag i min mormors stuga i norra Halland. Då sommarlovet började flyttade vi dit och mor var hemmafru var alltid med tillsammans med sin mor - min mormor, som köpt stugan på 1930-talet sex år efter att hon blivit änka. Hon var då sextiofem år gammal och i tjugo år skulle hon varje år sitta och väva trasmattor i kammaren sedan döttrarna monterat upp den stora vävstolen och laddat den med varp.
Huset var centralt placerat med socknens lanthandel som granne i norr 30 meter bort, stora landsvägen söderut mot Malmö i väster 10 meter bort och lika nära i öster till Västra Stambanans järnväg. Här samlades inte bara socknens egna invånare utan många turister som passade på att vila sig och köpa något att dricka. Vi roades åt de norska bilarna som alla verkade vara från början av 1920-talet och att bilparken i vårt västra grannland var ålderdomligare än vår egen hade sin förklaring. Bilskatten var högre ju nyare bilen var och detta stimulerade till att hålla gamla åkdon i skick. Fram i augusti kom tyskarna på sina cyklar behängda med vimplar och flaggor och italienare på Vespor var en vanlig syn i denna kosmopolitiska handelsbod på slätten där min avlägsne släkting ungkarlen Erik (syssling till min mor) var ägare och hans systerdöttrar (mina bryllingar) jobbade som expediter.
Denna sommar 1951 var det rätt så varmt och folk kom vandrande med dunkar för att be om vatten till sina kokande bilmotorer som gått varma i hettan. Tyvärr var det ont om vatten för både oss och vår granne Erik då han endast hade en grävd brunn som gav lite vatten och vi ingen brunn alls. Vi fick använda regnvatten som vi tog vara på i stora tunnor som stod vid de två södra husknutarna.
Vid ett tillfälle hade en luffare stannat till vid affären på sin vandring söderut. Pengar hade han tydligen inga och magen var tom. Han exakta utseende har jag inte längre kvar med större skärpa, men jag minns tydligt hans keps som gick ner över ena sidan precis som en basker. Han frågade i vårat hus om han kunde få en smörgås, men svaret blev nej. Han "tiggde" som den generationen kallade detta rop på hjälp från en behövande medmänniska. Kanske var detta droppen som fick honom att tappa lusten till livet, för fem minuter senare kom det inte något tåg som passerade vid vår övergång fast klockorna ringde. Svaret fick vi när vi tittade söderut, för där stod tåget stilla på linjen och vid sin stuga satte banvakten Jansson sig på sin trampdressin. Som bagage hade han ett stort skynke som han sedan lade över det som var kvar av den döde luffaren som promenerat längst rälsen rakt mot tåget. Hade han fått en smörgås hade hans sinnesstämning troligen inte fått honom att göra det han nu gjorde. Jag minns inte att någon i huset pratade om det hända mera ingående, men de kanske tänkte i stället. Kanske på var gränsen går mellan att tigga och be om hjälp.
När jag 52 år senare arbetade med att föra in församlingens dödböcker på data stötte jag på honom för andra gången. Han var 55 år och ogift och hette Karl Vilhelm Johansson. Vad han var född någonstans fanns inte antecknat.

  till topp

Ellen Svensson
Gamla fröken Svensson som bodde på våran gård blev med tiden en smula grumligt till sinnet. Hon hade sitt speciella sätt att klä sig och mest utmärkande var hennes hatt som påminde starkt om de som bars av filmdukens hjältar från Vilda Västern. Starka och mycket tjocka glasögon, en klockad ankellång svart kjol och en käpp att stödja sig på ingick också i den obligatoriska rekvisitan.
En jämnårig kvinna - Ella, berättade hur hon träffat fröken Svensson på en utfärd med pensionärer, där det också ingick övernattning på ett pensionat. Ett visst rykte hade föregått fröken Svensson och Ellas värsta farhågor besannades dessvärre när hon blev anvisad inkvartering med just denna originella kvinna som rumskamrat. Fram mot kvällen innan de skulle gå och lägga sig hade hon klätt av sig alla kläderna och ställt sig framför spegeln och skådat sin nakna lekamen ut olika vinklar. Hon förkunnade därefter att hon var mycket nöjd med sin kropp, vilket hon också visste att männen var. Därefter blev hon personlig och talade i förtroende om att hon "haft en man" vid endast ett tillfället i sitt liv, men att hon absolut inte ångrade detta på något sätt - tvärtom.
Denna kanske något undertryckta del av hennes biologiska arv kom fram ytterligare en gång vid ett besök i speceriaffären där några kvinnliga kunder skämtsamt talade med expediten om hur mannens "kraft" påverkas positivt av att han äter ägg och detta ämne fick fröken Svensson att gå med i samtalet. Hon deklamerade nu för de omkringstående hur en stärkande dryck till män skulle blandas till och råa ägg ingick i hennes recept. Som avslutning lade hon sin käpp på disken och måttade med ett stadigt grepp hur längden i själva kraftpaketet skulle bli efter denna dunderdryck.
Huruvida hon var religiös eller ej blev jag aldrig klar över, men hon kunde på sin något avtagande värmländska dialekt vid ett tillfälle klargöra sina åsikter om det ökande narkotikaproblemet i samhället. Detta var i mitten av 1960-talet.
Ett antal år senare hade hennes "originalitet" ökat och vid ett tillfälle satt min mor med sin syster på bussen som strax skulle avgå in till stan, när fröken Svensson kliver på. Till den något överrumplade föraren ställde hon frågan om hon kunde få deklamera poesi för de åkande under färden och efter en allmän förfrågan till de väntande tyckte chauffören med ett generat leende att det gick bra.
Hela tiden som färden varade in till stan stod hon längst fram i bussen och deklamerade dikter av Fröding på klockren värmländska. Passagerarna som steg på vid de olika hållplatserna blev minst sagt förvånade över detta oväntade kulturinslag på den annars ganska tysta bussen mellan Gårda och Hultmans Holme. I förtroende berättade hon sedan för min mor och hennes syster att hon minsann kontaktat Sveriges Radio och erbjudit dem sina tjänster inom samma område. Oturligt nog höll kulturredaktionen just på att flytta till andra lokaler just när hon ringde, så detta inslag i etern fick dessvärre skjutas upp på obestämd tid. Nu fick passagerarna på 43:ans buss i stället en uppläsning "live" och det smällde säkert lika högt som ett poesiprogram på radion.

  till topp

På fabriken
Efter värnplikten började jag arbeta inom metallindustrin, som verktygsreparatör. Det var en stor fabrik med hundratals anställda och där träffade jag min gamle klasskamrat Nisse. Han berättade om en skämtare - Hagberg, som slutat strax innan jag kom dit och som spridit en speciell stämning omkring sig med s.k. practical jokes. En speciell måltavla för dessa var en man som kallades "tomten" som var mycket snål och samlade på allting, som han stoppade i lådorna i sin arbetsbänk.
Hagberg hämtade ett stort nystan med snöre, för tomten hade massvis med hopknutna snören i sitt förråd. Nystanet placerades på Hagbergs sida och snöret drogs under bänken så det tittade fram under tomtens bänk. När han kom dit började han genast dra i tåten, men längden var oväntad. För att undgå att bli sedd försökte han desperat att putta tillbaka snöret när det blivit alltför långt och tvingades klippa av det.
En annan gång borrade Hagberg fast en femöring i trägolvet som tomten förgäves försökte få upp utan att bli sedd. När kusten var klar skruvade Hagberg loss den och när tomten var i antågande gick han fram och plockade upp den framför näsan på honom.
Stora cigarettfimpar doppade i fotogen eller innehållande ettöres smällare fanns också med på skämtarmenyn, då allt sådant hade stor dragningskraft på den girige tomten.

Jag arbetade på en liten avdelning där vi bara var ett tiotal man. Sammanhållningen var god och vi skämtade och kommenterade livets alla skiften och händelser. En av mina kamrater var B. Han hade nyss blivit pappa och gladde sig storligen över sin nyfödde. Vid ett tillfälle kom hans fru på besök (utan barn) och hon visade sig vara hans raka motsats vad kroppsbyggnaden beträffade - liten och fet.
Efter ett par månader förändrades B:s sinnelag till det sämre och han blev tystlåten och inbunden. Han anmälde sitt intresse för att söka ett ledigt jobb som lärare på företagets verkstadsskola i Bombay i Indien. Han fick arbetet, sade hej då till oss alla - och försvann.
Senare fick vi reda på orsaken till hans hastiga sorti. Han hade skilt sig utan att nämna något för oss andra och upprinnelsen var något annorlunda. En anonym röst i telefonen hade i största välmening tipsat honom att ta blodprov på barnet och jämföra med sin egen blodgrupp. Han gjorde detta, och resultatet blev att någon annan var far till barnet, vilket betydde att hans lilla fetknopp till fru hade "vänstrat". Vem den okända i telefonrösten tillhörde fick vi aldrig reda på.

En annan man som var gniden blev avslöjad som bedragare. Det var "dansken" som jobbade ensam i skroten, där han bland mycket annat förstörde äldre småmaskiner så att ingen kunde använda dem. Han hade hand om det lotteri som många på fabriken deltog i varje fredag. Han gick runt på avdelningarna med en burk och för en krona per styck kunde man lägga ner små lappar där man skrivit sitt anställningsnummer. Mitt var 6417 (den sjuttonde som anställdes detta år) och vid ett tillfällen lyckades jag ta hem potten på flera hundra kronor. Nu visade det sig att dansken själv eller någon kamrat till honom förekom mycket ofta som vinnare och en kontroll gjordes innan dragningen gjordes ur burken. Den visade sig då innehålla tre gånger fler lotter än motsvarande pengar i potten och danskens nummer förekom på de flesta. Han gick ytterligare en gång med lotteriet men sedan var det slut och andra tog över.

Harry tillhörde de äldsta på avdelning, han hade passerat 50-årsstrecket. Han hade ett speciellt fack i sin nedersta låda där han hade sin kvarting Renat stående. Varje morgon stod där en ny och innan arbetsdagen var tillända var den urdrucken. Man såg honom dock aldrig dricka ur den för detta gjorde han mera diskret på något annat ställe.
Fram på eftermiddagarna blev han vanligen något trött och tog nyckeln till källaren och försvann. Hans mål var "rum nummer 19" som han mutat in som sitt revir för dessa dagliga vilopauser. Han tyckte att dunkandet av maskinerna från de automatiska pressmaskinerna i våningen ovanför hade en behaglig rytm som vaggade honom till sömns. Efter en timme dök han upp igen, stärkt av sin vila och redo för att trappa ner arbetet inför hemgången.

  till topp

Sprit och blålera
Vid mitten av 1950-talet revs det område med kolonistugor som låg tvärs över Mölndalsån. Där skulle nu byggas ett stort badhus, som så småningom blev Valhallabadet.
Området var inhägnat och bevakat och hade stor attraktionskraft på oss alla, med massvis med olika maskiner, verktyg, kranar och liknande. En kväll efter mörkrets inbrott gjorde L och jag en tur dit in och vi måste planka över staketet. Vi var på jakt efter material till en hydda men blev bortjagade av en vakt som i mörkret vrålade: - Jag skall slå ryggen av er! vilket gjorde mig skärrad men inte hade någon inverkan på L. Den koja som vi byggde alldeles utanför området var gjord i brädor och plankor och mycket stabil. Ingången var originellt nog en lucka i det platta taket och inredningen bestod av några lådor. Hela golvet täckte vi med halm och allt detta lät de hyggliga byggjobbarna oss ha kvar i ett års tid, för sedan skulle platsen användas till annat.
I blåleran kunde vi hitta massvis med små snäckor och en gång när vi var ett gäng som gick på jakt hittade jag en jättestor skruvad som överglänste alla de andras. Jag plockade också upp en bron slipad sten som såg ut som ett gåsägg. På vägen hem tappade jag den och den splittrades i flera bitar, men det fantastiska var att den innehöll en kärna av bergkristall som likt diamanter satt fast som ett litet klot. I flera år låg några bitar kvar i min låda hemma i köket innan de försvann för gott.
Vid ett tillfälle märkte vi att det brann inom området på kvällen och jag och en kompis cyklade ner till Hedens brandstation och slog larm. Vi fick naturligtvis åka med i brandbilarna som med fulla sirener brakade fram genom gatorna. Branden hade inte spritt sig och blev snart släckt. När vi kom tillbaka till brandstationen och skulle ta våra cyklar som vi släng ifrån oss på innergården hade blötsnö lagt sig på ena sidan så våra hojar var tvåfärgade. En märklig minnesbild.
Vid ett tillfälle hittade vi några tunnor med ett innehåll liknande asfalt och vi kunde inte motstå frestelsen att välta ut en av dem. Dagen efter hade temperaturen stigit och innehållet runnit ut och bildat ett decimetertjock täcke bredvid tunnan. En hundvalp hade då oturen att fastna i detta och ägaren köpte en speciell olja i våran kemikalieaffär för att ta bort kletet på tassarna. Vi avslöjade inte att vi låg bakom det hela, men observerade hundägaren som rengjorde sin jycke som dessutom tyckte att oljan smakade gott.
I samma affär kunde vi köpa kristaller av citronsyra som blev ett billigt "surgodis". Ägaren gick under namnet "Perfektus" för sin alltid lika oklanderliga betjäning.
Det fanns dock de som inte ansåg sig få rätt service av honom och det var den skara män som gick under namnet "dundergubbar". Ordet "dunder" var det folkliga namnet på rödsprit som denna skara tyckte var ett bra alternativ till systemets ransonerade dyra droppar.
Denna dryckesvana satte sina spår i deras utseende och deras uppsvullnade näsor med lila kulör var centralpunkten i något som liknade färgerna i en blomsterkvast. Vid ett tillfälle fick jag frågan av en av dessa om jag ville gå in och köpa en liter åt honom. Själv hade han just blivit nekad att köpa och hans ansiktsfärg hade varit tillräcklig "legitimation" för den oklanderlige Perfektus bakom disken. I samma ögonblick råkade I komma förbi och frågade hur han kunde drick något sådant, men han förklarade för oss att det var "fina grejer" bara man silade det genom ett vitt bröd innan man drack det. Vi gick honom inte till viljes i hans önskan och inom en tioårsperiod var han och de övriga i hans släkte utdöda.

  till topp

Sista varvet

Lagom till att den stora varvsdöden satte in i Göteborg fick den firman jag arbetade på ett uppdrag att bygga en stor byggnad inne på Götaverken Cityvarvet. Här hade en mindre grupp anställda från företaget sedan flera år varit sysselsatta med reparationer, men nu kom vi från entreprenadsidan också dit.
Redan första dagen observerade jag den skillnad i arbetstempo som fanns mellan oss på byggsidan och varvsarbetarna i verkstäderna. Man fick intrycket att de hade rast mest hela tiden, fast det var arbetstid. Den största aktiviteten på golvet var den i kön till kaffeautomaterna, som alltid var aktiva och långa. En grupp på tre till fem man hade satt detta i system och cirkulerade runt i olika lokaler under sin ledare Tjötas och ingen uppfattade detta som något märkvärdigt. Traditionen hade tydligen skapat vissa rutiner som ansågs normala och denna vandrande diskussionsgrupp hade arbetsledningen tydligen ingen anledning att bryta upp. Kanske bedömde man Tjötas och hans gäng som ett positivt inslag i arbetet och bedömde den sociala funktion var mer värd än den produktiva.
Vårt arbete var dessvärre också dålig organiserat och varvledningen kunde inte begripa varför vi ständigt ville ha flyt i vår verksamhet. På varvet var ett avbrott då och då en sak man fick räkna med. Dessa förseningar i tidsplanen ledde till kontroverser mer våran arbetsledning som till och med lockade med svarta pengar om vi arbetade över helgerna, vilket jag aldrig gjorde. Detta gjorde att mitt förhållande till platschefen inte blev det bästa fast vi känt varandra sedan flera år. I hans tankevärld stod arbetet främst, medan min inställning var som alltid den att en människas fritid inte går att värdera i pengar.
Boris hette en man ur firmans fasta arbetsgrupp på varvet. Han var en stark supporter av GAIS och hans skyffel hade ett randigt skaft med lagets grönsvarta ränder. Den som olovandes rörde eller ännu värre - använde, detta redskap fick vara beredd på en utskällning och ett fördrag om nödvändigheten att respektera andras egendom. Bland många andra drag fanns hos honom en förkärlek för starka drycker, som han dock aldrig konsumerade i någon större mängd under arbetstid. Då han varit där i flera år hade han med tiden kunnat dra ner sina inköp på Systembolaget till ett minimum, för att i stället förse sig med varor från de båtar som förtöjde vid kajen. Denna sysselsättning var långt ifrån riskfri, för om någon ertappades med smuggelsprit inne på varvsområdet fick han aldrig mer sätta sin fot där som anställd.
Boris hade dock en stor vetskap och kännedom om de flesta i arbetsledningen (kanske också inom tullen) så för honom var det aldrig några problem. Hans skicklighet kom i dagen på ett tydligt sätt när han vid ett tillfälle kontaktade en av våra snickare som var född på Kreta.
- I morgon kommer en grekisk båt att lägga till här och du skall hjälpa till att köpa mig ett par 75:or, förkunnade han för den förvånade snickaren.
- Du skall söka upp kocken, för det är han som har flaskorna och det är lika bra att gå ombord direkt när dom lägger till vid ettiden. Här har du pengar, de räcker till två flaskor, men dagen efter är troligen priset det dubbla.
Precis som han sagt blev det. Och kocken var den som hade drickat, och priset blev högre dagen därpå. Vi blev alla imponerade av hans förmåga som han själv sade var medfödd.
Vid ett tillfälle hade han själv och två andra varit ombord på en rysk båt för inköp av vodka och kontakt hade tagits via teckenspråket med en besättningsman. När han kom med flaskorna och pengarna skulle överlämnas hade han plötsligt ropat: - Kommissarien kommer! och föst in alla tre i en mörk skrubb där de fick vänta en lång stund. Under tiden därinne hade Boris haft en filosofisk fundering om att det kanske inte gjorde så mycket om skutan skulle lätta ankar och de blev ertappade som fripassagerare. Han hade säkra uppgifter om att förhållandena i Sibirien inte alls var så miserabla som de framställdes i västerländsk press, och dessutom var kvinnorna därborta i ständigt behov av manligt sällskap.
En av de tre, som inte kände Boris närmare, misstolkade hans ord som allvarligt menade och började skaka i hela kroppen av skräck vid denna utläggning, men när dörren så småningom gick upp och affären avklarades blev han åter lugn. Boris kunde också förklara vad som egentligen hade skett:
- Ni förstår att sjömännen på båten måste undvika sina politiska kommissarier när dom säljer sin vodka, därför att dom snor åt sig halva vinsten.

När de skulle gå av båten hade dröjsmålet försämrat deras situation rent säkerhetsmässigt. Boris visste när tullen brukade komma och var de gick ombord och nu var det bråttom. - Nu snabbar vi oss ut genom främre dörren vid köket i fören, för snokarna går alltid ombord midskepps, blev hans nästa direktiv. Knappt hade de kommit ned på kajen och börjat promenera iväg en bit bort mot bygget förrän Tullverkets svarta bilar svängde upp mot fartyget och stannade - midskepps.

  till topp

Mord i natten
Efter mina studier på universitetet till journalist hade jag arbete ett drygt år som reporter på Sveriges näst största morgontidning. När casinoekonomin kollapsade i början av 1990-talet var det dags för företaget att dra ner på folk och då var vikarierna de som fick gå först, och under de kommande åtta åren fick fyrtio journalister lämna sitt arbete och ersattes av annonsförsäljare (som man kan räkna ut på kronan var de drar in till företaget).
För att försörja mig (och de tre barnen) hade jag en del udda sysselsättningar och vid besöken på arbetsförmedlingen brukade jag läsa alla små lappar som satt på anslagstavlan. Det var just här man kunde hitta jobb för jonglörer, svajmastartister och liknande, för avdelningen Kultur/Media innefattade förutom journalister också cirkusartister, sångare, musiker och skådespelare.
Vid ett tillfälle hittade jag en lapp om att TV3 sökte en mogen man för en inspelning till programmet "Efterlyst" och jag förstod med ens att jag var som klippt och skuren för denna rollen.
Efter telefonkontakt med den tilltänkte arbetsgivaren blev jag antagen omedelbart (och obesett). I Nya Allén i Göteborg började inspelningen och allt skulle vara färdigt samma kväll. TV3 hade köpt en jeansjacka till mig, för den personen jag skulle föreställa var klädd på detta sätt när det hemska hände med honom, för han blev ihjälsparkad av ett par ynglingar modell snaggade med kängor på fötterna. Inslaget skulle försöka få vittnen att känna igen sig och leda till att mördarna skulle gripas. Det skulle visa sig senare att det tyvärr inte blev på det viset, men försöket var väl värt att göra.
Min kamrat Sam följde också med och min gamla svarta herrcykel likaså. Dessa två skulle föreställa ett vittne på cykel som hade observerat vad som hände den där kvällen. När mörkret lagt sig började tagningarna och vi startade utanför en restaurang som den stackars mannen besökt sin sista kväll i livet. Jag filmades när jag promenerade i riktning mot mordplatsen och redan i denna scen var det flera i min yttre bekantskapskrets som skulle känna igen mig i sina tv-apparater. Inte på detaljer i mitt utseende utan på - gången! De två killar spelade förövarna antogs ha följt efter mig till mordplatsen, en välkänd herrtoalett för folk med speciell läggning och där jagade de mig över den breda körbanan i närheten där de hann upp mig och sparkade ner mig. Diverse rödfärg smetades in i ansiktet på mig för att öka dramaturgin i tv-inslaget och de senare pålagda ljudeffekterna förstärkte den ytterligare.
Efter en stund kom en polisbil glidande fram och undrade vad som föregick, men den polis som ingick som rådgivare till tv-teamet kunde lugna sina kollegor med att allt var en inspelning i hopp om att kunna lösa detta brott. Nattflanörer av olika åldrar samlades på inspelningsplatsen och Sam och jag erbjöd generöst ett par tjejer i passande ålder roller i våra nästa produktioner.
När vi äntligen var färdiga hade klockan blivit närmare ett på morgonen, men vi som gör allt för filmkonsten tar inte hänsyn till sådana saker - det är det konstnärliga resultatet som räknas.
När islaget så småningom sändes i tv hade barnen hjärtligt roligt när jag uppenbarade mig i huvudrollen, men själv blev jag betänksam över resultatet som var mycket blodigt och dramatiskt. För den dödades vuxna barn kanske det inte var så roligt att få uppleva sin faders död i denna påhittade version och detta påpekade jag också.
När lönen för mödan så småningom kom på posten var detta också en konstverk i sig - hela etthundra kronor. Jag tog en kopia av arvodet och ramade in och hängde upp på väggen som ett konkret minne av min insats i konstens och brottsbekämpningens tjänst.

  till topp

Feta smällar
Gårda - den stadsdel där jag växte upp hade redan från början haft dåligt rykte. Detta uppkom redan på 1880-talet när bebyggelsen kom i gång och hade sitt ursprung i faktumet att det saknades polis i området därför att det låg i Örgryte socken. Någonstans fanns det troligen en fjärdingsman som skulle upprätthålla ordningen men han besökte nog inte Gårda på kvällstid.
Den södra delen, som byggdes femtio år senare, var redan från början mer ordningsam och skild från den norra "bråkiga" delen av ett stort område med fabriker där det saknades bostadshus. Beteckningen blev därför Gamla respektive Nya Gårda.
Det dåliga ryktet skulle dock leva kvar till slutet, för utomstående skilde aldrig på vilken ända man menade när man pratade om Gårda. Ett "talesätt" från stadsdelen Jacobsdal söderut hade ett smått poetiskt drag i sitt budskap och löd: "Uppå Gårda mörka kvällar, vankas ofta feta smällar". Detta var förmodligen en slogan från den tiden då stadsdelarnas befolkning, framför allt då ungdomarna, höll ihop mot andra områdens jämnåriga och rivaliteten och gruppkänslan var stark.
På Södra Gårda hade knappast sådant förekommit och under min uppväxt var det rätt fredligt även om vi som barn slogs mot killar från Heden (västerut) som försökte göra anspråk på grönområdet Burgården, eller killarna från Lunden (österut) som inte tolererade att vi gjorde intrång på deras territorium - Överåsbergen.
Detta var den sista resten av rivalitet som dessbättre snart försvann, och redan i tonåren förbrödrades (och försystrades) vi på vår gemensamma ungdomsgård, vilket så småningom ledde till att många avkommor kom till världen och där föräldrarna i harmonisk blandning kom från områdena: Gamla och Nya Gårda och Lunden.
Så mycket märkligare var det därför när jag fick höra om den mycket ovanliga händelse som min far upplevt och som han berättade för mig. Den utspelades sig i mina gamla kvarter längst söderut där mina föräldrar bodde de sista drygt femtio åren av sina liv, och han berättade den när jag och min dåvarande sambo var på besök i samband med att min mor fyllde år.
Min far Ragnar började berätta om det som nyligen hänt:
- "Som du vet Leif så brukar jag aldrig bli rädd för något, men för ett tag sedan hände något som faktiskt gjorde mig lite skraj. Klockan var omkring sex och jag hade precis varit och köpt en knatting på Systembolaget på Focus och promenerade hemåt i snögloppet. När jag kom till baksidan på huset passerade jag den smala gångbana som ligger inklämd mellan uppfarten till parkeringsdäcket och brandgaveln på huset mitt emot och den är som du vet inte stort mer än en meter bred.
Det var inga människor mer än jag ute, men på andra sidan gatan framför mig kommer tre män i trettioårsåldern, stora och kraftigt byggda. När en av dem fick se mig slog han sin kamrat lätt på armen och sade något och nickade åt mitt håll och då förstod jag att det kunde bli farligt, för de hade helt klart något i kikaren vad det gällde mig. Jag var på min vakt och turligt för mig möttes vi precis i mitten av den smala gångbanan där de måste gå efter varandra.
Jag stannade när dom var ett par meter bort och också dom gör halt. Den som är först börjar sedan gå fram mot mig och säger samtidigt: - Du! langa fram ett par kronor!
Jag svarade att det blir inget med det och lade till: - Ta inte ett steg till det säger jag dej! men detta hade ingen effekt. Han tog ett språng fram mot mig för att ta mig i kragen, men jag hade något i beredskap som han inte väntade sig. I stället för att vända om och springa, tog jag ett halvt steg tillbaka med mitt ena ben för att ta sats för en prima överraskning och sekunden efter, när han var på lagom avstånd, slog jag till med en högerkrok allt vad jag orkade, för nu fick det bära eller brista.
Jag hade turen att träffa honom rätt på hakspetsen och han föll som en avhuggen fura snett framåt mot mig och blev liggande. Nu visste jag att hans nästa kompis bara var en meter bakom honom och utan att egentligen se honom, bara uppskatta hans position, drog jag till igen allt vad jag orkade. Återigen hade jag flax, för jag träffade honom rakt över garnityret så det bara krasade till. Han sjönk ihop som en kolsäck framför mina fötter och ögonblicket därefter lyfte jag blicken för att spana in var rånare nummer tre fanns. Jag insåg direkt att det inte var någon överhängande fara, för han hade sprungit en sju åtta meter bort när hans kompis nummer två åkte i marken. När jag klev över hans medvetslösa kumpaner sa jag till honom: - Det är nog bästa att du tar hand om dina kompisar för dom verkar inte kunna ta vara på sig själva!
Därefter stegade jag lugnt och sansat gatan upp till övre hörnet av Underåsgatan utan att vända mig om. Hade dom kommit efter mig hade jag hört detta, men det var så tyst så tyst, för dom två låg säkerligen kvar i horisontalläge en bra stund.
När jag rundat hörnet däremot satte jag fart, allt för att hindra dem från att se vilken port jag försvann in i. Detta lyckades jag med och när jag kom upp i lägenheten öppnade jag fönstret och kikade försiktigt bort mot mötesplatsen. Dom stod kvar på samma ställe alla tre och den ene höll på att spotta ut tänder medan den andre hängde mot väggen. Armarna flaxade på dem och diskussionen om vem de egentligen hade försökt råna var tydligen i full gång. Kanske trodde dom att jag var en före detta boxare eller något, men överraskade blev dom i alla fall. Hade vi i stället mötts så att dom hade kunnat omringa mig hade dom inte haft svårt att sparka ner mig, men nu när jag fick ta dom i tur och ordning blev utgången en annan än dom hade tänkt sig, turligt för mig".
Här slutade far sin berättelse som var helt makalös och dessbättre också unik. Rån och överfall hade aldrig förekommit i vårat område sedan han och mor kom hit 1940. Han hade aldrig sett dom där tre typerna förut och dom visade sig heller aldrig igen, kanske visa av den rejäla minnesbetan dom åkte på. Mor fyllde 70 år denna dag och två månader senare fyllde far 68.

  till topp

Rolig läsning

När jag var tretton år var det dags att "gå och läsa" för att bli konfirmerad. Denna tradition satt kvar trots att inga i vår släkt var religiösa. Det närmaste man kom var min moster Ellen som på 1930-talet varit gift med en man som var amatörmusiker och spelade trumpet på frireligiösa möten. Åtta månader efter bröllopet dog han i lungsot och min moster förblev änka de återstående sextio åren av sitt liv.
Vad konfirmationen betydde för mig var att jag fick en ny grå kostym och det materiella fick här vara överordnat det religiösa. Min två år äldre syster brydde sig aldrig om att konfirmera sig, hon kanske inte vill ha någon grå kostym. Alltnog så skulle vi skrivas in för vår undervisning och detta skedde vid Örgrytes pastorsexpedition där alla killar i min ålder samlades. Det var mest folk från stadsdelen Lunden som fanns på plats och de hade ett något annorlunda sätt att vara på än jag och mina kamrater från Gårda. Då det var sensommar hade de redan i god tid varit inne i alla trädgårdar i villaområdet och försett sig med äpplen.
Då inskrivningen drog ut på tiden väldigt mycket bankade de på dörren och bad att personalen skulle snabba på och denna framfusighet var ovanlig för oss andra. Den timide vaktmästaren stod i dörren och försökte förklara hur det hela låg till tidsmässigt, men detta imponerade inte på de väntande. - Kan du inte fixa så vi får något att äta? frågade någon halvt på skämt, och kanske svarade han något om att alla hade äpplen i händerna. Burop och visslingar följde och äpplen började vina i luften och slog in i väggen bredvid honom så att han vettskrämd drog sig tillbaka in genom dörren.
Efter en evinnerlig tid blev vi så inskrivna och några dagar senare började undervisningen i pastorsexpeditionens övre våning. Där satt vi och tragglade bibelord mm på torsdagar under hela vinterhalvåret och en gång hade vi snöbollskrig. Jag och ett par andra stod ute på balkongen och bombarderade de nedanför och de oss. För att ducka för en ankommande boll gjorde jag en rörelse bakåt och råkade slå armbågen igenom en av glasrutorna i balkongdörren. Saken togs upp med vår präst - pastor Aronius och killarna skojade att rutan kostade minst 60 kronor, en hög summa i slutet av 1950-talet. Till min lättnad slutade dock notan bara på 16 kronor.
Under läsningen skulle vi alla gå i kyrkan på söndagarna, men jag gick aldrig dit. Jag hörde att endast några ur tjejgruppen (som läste timman före oss) var där ibland. Hotet att den som inte kom dit inte fick bli konfirmerad brydde vi oss inte om, för vi visste att det var tomma ord.
När vi repeterade nattvarden i kyrkan låg vi närmare nittio tjejer och killar på knä runt altarringen när prästen förklarade hur han skulle komma runt med vinet och oblaten. Då vi reste oss upp och gick ner till våra platser på de främsta bänkarna, hände något ovanligt. En tjej hade tuppat av och låg kvar framme vid ringen fullkomligt groggy och med ögonen vindande. Hon hade blivit påverkad och fått en smått hypnotisk suggestion när vi tätt packade stod på knä. Efter att ha fått ett glas vatten av kyrkvaktmästaren kvicknade hon till.
En spexig kille från Lunden vid namn Morgan, föreslog att de som inte kund svaren skulle räcka upp vänster hand, och de andra höger, men detta avslogs av vår präst som fusk. Då gick det bättre att få reda på svaren i förväg.
Så kom då "den stora dagen" framme i april då undervisningens kulmen utmynnade i förhör och nattvard i kyrkan. Vi hade preparerat oss i förväg och vi visste ganska precis vilka frågor var och en skulle få. Det gällde att rabbla upp rätt svar på rätt fråga, svårare var det inte.
Lyckönskningar per brev hade inkommit från släkt vänner och bekanta. En halvtimma innan skulle vi konfirmander sitta sysslolösa i kyrkan medan anhöriga fyllde rummet. Så började förhöret. När jag fick "min" fråga började jag dessvärre rabbla svaret på en annan, men prästen var förstående. En namne till mig fick rabbla det rätta svaret i stället. På fråga nummer två en stund senare gick det bättre och svaret var rätt. 50 procents träffsäkerhet var inte så dålig ändå med tanke på det minimala intresse jag hade för hela tillställningen.
Dagen efter var det nattvard. När vi skulle åka till kyrkan och precis hade kommit in i vår bil fick jag se min kamrat Kjell-Åke som skickat mig ett gratulationskort. Jag tog tillfället i akt och sträckte fram handen ur bilen för att tacka honom, men min far som precis hade satt sig på förarplatsen märkte inte detta, utan drog igen dörren. Hade jag haft riktig otur hade hela handen blivit skadad, men nu var det bara höger långfinger som tog smällen. Blodet sprutade som en fontän och vi måste illa kvickt springa in i lägenheten för att lägga förband. Jag blev alldeles dimmig av smärtchocken där jag satt på en stol i köket med handen i vasken, men så småningom stoppade blodflödet och vi kom iväg, - jag med fingern inlindad i tjock gasbinda.
Jag kom in lagom till att ritualen skulle börja och snart befann vi oss åter vid altarringen, denna gången för att få en klunk rödvin (28 procents alkohol) och en bit tunnbröd, oblaten. Jag tog två rejäla klunkar ur nattvardskalken och när jag ögonblicket efteråt tittar upp går min blick över till andra sidan där spexaren Morgan ligger och väntar på en slurk. När våra blicka möts gör han en av sina oefterhärmliga grimaschar med skelande ögon och det höll på att gå riktigt illa för mig, så nära var det att jag hade brustit ut i ett skratt, men jag skärpte mig dessbättre.
Året efter mig gick flera av mina jämnåriga kamrater och läste. De hade blivit ratade året innan av utrymmesskäl för att de var födda senare på året än jag. Hasse var en av dessa och han bodde endast ett hundratalmeter från vår konfirmationsprästs villa, men det gick en järnväg emellan de två bostadsområdena och Hasse bodde i de omoderna arbetarkvarteren på Gårda, prästen i villorna upp mot Överåsbergen.
Under beredskapsåren hade denna skarpa klassgräns visat sig på olika sätt och det sades, sant eller ej, att prästen hälsade tågen med tyska permittenter till och från Norge på sitt speciella sätt: utsträckt arm.
På andra sidan spåret visade sig också ett ställningstagande, men åt motsatt håll. Fruarna i husen, som visste när "tysktågen" skulle passera, visade sin åsikt på sitt speciella sätt: när tåget passerade satte sig alla i fönstren med ändan utåt - och drog ner byxorna. Detta speciella kroppsspråk gick inte att ta miste på, och säkerligen väcktes en del munterhet hos de tyska soldaterna (de flesta 18-20 år) när de for förbi.
Nu hade drygt femton år gått och konfirmanden Hasses mor träffade prästen i speceriaffären. När de hälsat förhörde han sig om Hasses hälsa, för ha hade inte varit närvarande vid läsningen dagen innan. Hasses mor förstod att han hade skolkat och räddade situationen genom att berätta att Hasse hade haft ont i magen och därför inte deltagit i undervisningen. Prästen nickade förstående och sade sedan i förstående: - Jag hoppas det inte var mina äpplen och päron som ställde till problem, för jag såg honom i min trädgård tidigare på dagen! Ridå!
När konfirmationen var inne hade prästen av barmärtighetsskäl sparat den enklaste frågan till Hasse. Innebörden var ungefär: - Vem är det du aldrig kan gömma dig för?, men detta var i svåraste laget för Hasse som dröjde med svaret. Prästen väntade tålmodigt för att kunna få ett rätt svar och till hjälp såg alla i kyrkan hur Örjan, en annan kamrat som stod bredvid, hjälpte honom på traven genom att viska: - "gud, gud".
Hasse teg emellertid och hans ljusa skinn började få en rödlätt nyans innan han reste sitt huvud och med ett befriande uttryck i ansiktet kunde utbrista det förlösande ordet: - "gud".
Det kändes som om hela kyrkan hållit andan och nu drog en ohörbar suck av lättnad. Prästen verkade också nöjd och lade till ett par avrundande ord.
När jag en stund senare träffade Hasse på kyrkbacken frågade jag varför han inte svarade med en gång, för alla i kyrkan hade ju sett hur Örjan viskade svaret. Hans sanningsenliga förklaring var festlig: - "Jag tyckte Örjan viskade: - "kuk, kuk"!

Tolv år senare fick jag en äldre arbetskamrat när jag jobbade på bygge. Han var en närmast osannolikt trevlig person som under de åren vi jobbade tillsammans berättade nya historier och vitsar varje dag utan att upprepa sig en enda gång. Han var torparson från Hindås 5 mil öster om Göteborg och som en jämförelse talade han om hur det gick till när han konfirmerades i slutet av 1920-talet.
En av hans läskamrater var inte heller speciellt skriftlärd och fick i kyrkan frågan var någonstans Jesus föddes. När han väntade med svaret var hans kompisar inte sena att hjälpa till och viskade: - "på Hisingen!"
Glad över att ha blivit hjälpt sken han upp och svarade med hög röst: - "På Hisingen!". Detta gjorde hans kamrater vansinniga av skratt och endast prästen kunde hålla masken. - "Skratta inte barn!" förkunnade han och rättade samtidigt till sina glasögon med en invand rörelse. Han hade nämligen luktsnus i fickan som han tog på ett finger och då passade på att sniffa i sig.
När skrattsalvorna hade lagt sig gav han konfirmanden en ny och lättare fråga om vem som "hade frälst honom från allt ont". Killarna var åter hjälpsamma och på deras inrådan blev svaret: - "Det har Djävulen gjort!"
Denne konfirmand var, som man på den tiden sade, "inte redig i huvudet" och i relativt unga år togs han i på ålderdomshem. Men han gav sina läskompisar ett minne för livet.

  till topp

Sommarkolonier

1954
En bit in på 1950-talets hände dramatiska saker i vår familj som kunde ha slutat i stor sorg. Dessbättre vändes allt till det bästa och livet gick vidare. Strax före jul 1953 ramlade min mor ut från fönstret rakt ner i asfalten nedanför och skadade huvudet kraftigt. Hon höll på att tvätta fönstren och hakarna som skulle låsa fönsterbågarna fungerade inte då de under åren hade målats över flera gånger. Detta hände vid middagstid en vanlig skoldag och jag kom hem på lunchrasten men vår dörr var låst. Jag frågade en grannfru om hon visste var min mor befann sig och hon svarade mig nästan i förebrående ton: - "Men Leif, ambulansen körde ju iväg med henne förut för hon hade ramlat ut genom fönstret, men det skall nog gå bra skall du se". Hon trodde tydligen att jag visste allt men hade blockerat alltsammans. Jag blev nu helt ställd för jag visste ingenting. Jag hade aldrig hört någon ambulans och rusade nu tillbaka till skolan där händelsen spritt sig och ett skara kamrater kom tillsammans med min syster.

På kvällen fick vi reda på hur det verkligen stod till med henne och far talade ofta i telefonen för att få senaste nytt från sjukhuset och släktingar. En kväll lade han på luren och brast i gråt, en av de två gånger jag såg honom gråta. Beskedet vi fick var att vi måste förbereda oss på att mor aldrig skulle komma tillbaka. Dagarna gick och far kunde i alla fall köpa en julgran att ha till den stundande helgen. I hushållet fick vi hjälp av vår farmor som bodde på gatan bredvid och ibland kom också av hennes syster. Men vår mor hade stark fysik och vägrade att ge upp. Mirakulöst nog förbättrade hennes tillstånd sakta men säkert och efter en 3-4 månader kom hon hem. Hon var delvis förändrad och kom inte ihåg vad vi hette utan kallade oss namn efter sina syskon. Så småningom försvann detta och en 5-6 år efteråt var hon återställd.

Året därpå fick jag en plats på en sommarkoloni i fjorton dagar för att mor skulle få det lite lugnare. Jag kom till en plats som hette Bockaberg ett par mil norr om Göteborg. Fyrtio år senare skulle denna verksamhet ta slut för att Göteborg inte hade råd med kolonier och hon som var högsta politiker i ärendet hade varit min klasskamrat just dessa år.

Hur som helst så hade jag turen att träffa min kamrat Stig-Arne som brukade vara på kolonier under somrarna då hans familj inte hade något landsställe och familjen var barnrik. Hur många syskon han hade vet jag inte, men han var äldst i skaran och näst äldst var hans bror Nisse. De andra var av okänt antal och troligen en 4-5 stycken som brukade sitta och krypa på golvet i deras kök.
Hur som helst var det kul att ha en kompis på kolonien för här öppnade sig en annan värld för mig. Killarna och tjejerna här hade en helt annan stil än vad jag var van vid och oblygt användes svordomar som naturliga bindeord i allt slags tal. Förhållandet till tjejerna var också det något annorlunda än det jag var van vid och att hålla fast en tjej och klämma på henne både här och där var nya saker för mig.
Vi bodde i en stor sovsal där vi hade ett litet skåp vid sängen och huset bredvid inrymde matsalen och personalens bostäder. På andra sidan fanns motsvarande förläggning för tjejerna. Vår förestånd- arinna var en äldre dam som hette Block och de övriga var tjejer i 20-års åldern, som ibland på kvällarna fick besök av killar på motorcyklar, vilket vi observerade genom fönstren vid tidpunkter då vi skulle sova.
Leveransen av mjölk gjordes av en bonde som vi kallade Botten efter gårdens namn. På hans kärra fick vi åka några gånger och den drogs av hans magra nästan utmärglade häst som inte verkade frisk. Att det fanns bönder i dessa trakter var konstigt och Bottens ställe var väl inte större än ett förvuxet torp i detta landskap av ödemark av mossar, skog och berg.
Det mest intressanta med Bockaberg var djurlivet. Då terrängen var sandig och stenig vimlade det av ormar och ödlor vilket fascinerade mig storligen. Vi behövde bara vända på en sten så låg där några kopparormar eller ett par kvickfotade sandödlor. På ett ställe som vi kallade Ormberget fanns det gott om huggormar och erfarna kamrater visste hur man kunde dra ut gifttänderna på dessa och göra dem ofarliga. Jag såg dock aldrig detta göras så förmodligen var det bara tomt prat för att imponera. Kopparormarna (som ju egentligen är ödlor utan ben) förvarade vi i våra sängskåp. Honorna hade den kopparskimrande färgen, ibland med en svart rand efter sidan, medan hanarna var stålgrå.
Andra keldjur som vi hade var fladdermöss. En kille som varit här tidigare var vägvisare till deras tillhåll när vi några stycken tågade ut på denna variant av safari. Vi gick backen ner till sjön och förbi vår grannkoloni Abborrhallen och fortsatte efter sjöns Uspens flacka mossiga strand. Vi passerade en död räv som höll på att ätas upp av larver, tog oss förbi Tandläkarns brygga och såg en stor gädda simma ut mot djupare vatten med något stort vitt i gapet. En kort stund därefter nådde vi sjöns utlopp där en väg från andra stranden passerade. Vi kom fram till en liten bro vid en skogsklädd udde och då var vi på platsen där fladdermössen fanns.

De bodde i ett högt hus, närmare bestämt ett stort dött ihåligt träd ett tiotal meter från vägen. Vi bröt oss några tunna långa grenar från buskar i närheten och dessa stack vi upp i ett stort hål i den tjocka stammen. Precis som att sota en skorsten nedifrån började vi nu "rensa" trädet men i stället för sot damp det ner fladdermöss. Eftersom de hängt därinne och sovit var de lätta att handskas med och i sitt yrvakna tillstånd kunde vi lätt ta dem och försiktigt stoppa dem i fickorna(!). För att de inte skulle klämmas tryckte vi ner händerna med spretande fingrar för att ge dem tillräckligt med plats. När de vaknat till och förstått sin fängslande situation började de bita oss med sina små vassa tänder. Dessa små vampyrsläktingar kunde dock inte skada oss med sina garnityr som är till för att äta myggor och andra mindre flygfän.
När vi kom tillbaka till kolonien blev vi samlingspunkten för alla när släppte ut alla fladdermössen i matsalen och en av tjejerna ur personalen blev så vettskrämd att hon rusade in på sitt rum. Vi andra förevisade för de församlade hur man kunde hålla en fluga framför nosen på dem och vips hade de slukat i sig den. Så småningom släppte vi alla våra flygande vänner fria och vi hoppades att de hittade hem till sitt ihåliga träd.

En av killarna på kolonien spelade översittare och terroriserade sin omgivning och vid ett tillfälle kom det till handgemäng mellan honom och mig. Då jag var mager och tanig ingav jag ingen större fysisk respekt hos honom. Jag fick ta emot en rak höger mot hakan och förstod att i en knytnävskamp skulle jag få stryk, så jag kastad mig snabbt in på livet på honom. Inför allas blickar brottades vi vilt på gårdsplanen, men mina chanser att vinna var tämligen små då han var betydligt större och dessutom äldre än jag. Han lyckades låsa mig i något som på brottarspråk kallades "turkisk bensax" och min situation såg inte ljus ut, men av min far hade jag lärt en del grepp och bland andra ett som kunde användas om man kom i denna knipa.
Jag lyckades på något sätt låsa hans armar fullständigt samtidigt som jag fick hans nacke att sitta som i ett skruvstäd. När jag tryckte hans huvud bakåt fick han svårt att andas och jag gav honom en chans att avsluta bataljen genom att fråga honom: - "Ger du dig?". Han stönade fram ett "ja" och då kunde jag släppa mitt vinnande grepp - som segrare. Detta förnedrande nederlag inför hela kolonien var tillräckligt för att han i fortsättningen slutade med sina fasoner och bli betydligt spakare. Alla gratulerade mig för att jag satt honom på plats, men endast jag själv visste vilken fantastiskt tur jag hade haft mot denne betydligt större och starkare motståndare.
Av en slump träffade jag honom fem år senare vid en fotbollsmatch i Åsa söder om Kungsbacka. Han kände inte igen mig turligt nog.

Vid ett tillfälle kom det en kvinnlig inspektör på besök och förhörde sig och livet på kolonien. Av en händelse råkade jag vara inom hörhåll när hon frågade vår chef om vi ätit middag utomhus i det fina vädret. - "Jodå, flera gånger" svarade hon då, men detta var lögn för vi hade fått sitta inne i matsalen alla dagar trots att solen varit upp oavbrutet sedan vi kom dit. Det är möjligt att inspektören antecknade detta i sina papper, som i så fall fick en felaktig uppgift i statistiken för kommande historisk forskning. Detta kom mig att minnas vad min far var med om på sitt livs enda sommarkoloni nästan 40 år tidigare.

Anno 1916
Under första världskriget var Sveriges avspärrat och det var ont om mat för stora delar av stadsbefolkningen. Kulmen på detta nåddes i maj 1917 då bagerier och affärer stormades och plundrades av den hungriga arbetarbefolkningen i Göteborg och min far var med, åtta år gammal. Hela natten satt han uppe och åt på det han kommit över - en packe hårt bröd.
Året innan ordnade fattigvården i Göteborg sommarkolonier för barn som behövde "äta upp sig" och far var bland dem som blev uttagna. Efter avlusning fick killarna håret snaggat och resan till kolonien började. Den gick med båt för målet låg på en ö i Bohusläns skärgård, men vistelsen där blev inte det väntade. Barnen fick inte tillräckligt med mat och efter en tid bestämde sig far för att rymma därifrån och försöka ta sig hem på något sätt.
Han kom fram till en bondgård där han smög fram till en kille i sin egen ålder och bad om mat.
- "Tycker du om ägg?" frågade han och far svarade att det vore gott att få. Killen stack då in handen i något som liknade en bikupa och fick fram ett par färska ägg. Han kläckte det ena i en liten fördjupning i berget och lade sig framstupa och sög i sig det. Så gav han far det andra ägget och pekade på den lilla skålen i berget för att visa att nu var det hans tur att äta! Trots att magen skrek kunde inte far äta ett rått ägg som han sett killen göra, utan fick tacka för erbjudandet och traska vidare.
Omsider kom han fram till en större gård och kunde få en smögås genom fönstret av en piga på stället. Ett stund senare kunde han komma ner bryggan där båten till fastlandet låg och i ett obevakat ögonblick kunde han ta sig ombord - osedd. Glädjen blev dessvärre inte så långvarig för när han vid ett tillfälle tittade fram mellan ett par lådor som stod på däcket, blev han sedd - och haffad. Sedan bar det raka vägen tillbaka till kolonien.
När denna vistelse omsider tog slut var det dags att vägas innan återfärden hem. En kvinnlig inspektör var närvarande när detta gjordes och när far vägdes meddelade lägerchefen att ha ökat ett antal kilo i vikt. Eftersom far kom ihåg vad han vägde vid inmön- stringen genomskådade han bluffen och protesterade direkt genom att säga: - "Det har jag inte alls!" Sekunden senare fick han en örfil som svar på sin uppstudsighet att lägga sig i statistiken. Tydligen är falska uppgifter i detta sammanhanget inget nytt.
När han sedan kom hem brast hans fostermor i gråt över hur mager han hade blivit.
Så gick det med den gödkuren från Fattigvården 1916, men i pappren såg det nog bra ut.

till topp

Mötet i Götet
I juni var det dags för det återkommande spektaklet som dyker upp två gånger per år - EU-mötet där regeringscheferna (och i en del fall också statscheferna) samlas på en trappa för att bli fotograferade. I mitten på dessa gruppbilder står ordföranden från värdlandet och bredvid honom finner man alltid mannen med Napoleon-komplexet, den högfärdige posören Cirac - Frankrikes president.
Då Göteborg var värd för denna sammankomst var det naturligt att jag sökte ackreditering som journalist, men jag hade inte anmält mitt intresse i förväg, vilket räckte för att svaret blev nej. Ansvarige förklarade i telefon för mig att de endast tog upp ansökningar som kommit in 14 dagar tidigare, och inga andra. Han var en tjänsteman från UD som satte formen före resultatet och några "wild cards" existerade inte i hans organisation av ordning och reda.
Stora områden runt mötesplatsen Svenska Mässan spärrades av några dagar innan och de boende hade tidigare fått speciella passersedlar för att kunna komma hem. Därtill hade postkontoret på samma ställe stängt vilket också var fallet med Liseberg - av "säkerhetsskäl". Senare i veckan skulle göteborgarna få veta lite närmare vad ordet "säkerhet" kunde innebära.

Redan första dagen kom en celeber gäst som var speciellt inbjuden - USA:s president George W Bush. Han hade lyckats med det politiska konststycket att redan efter ett par veckor av sitt presidentskap komma på kant med resten av världen i flera frågor och av den det viktiga Kyoto-avtalet om reglering av förorenade utsläpp. Att skriva på denna överenskommelse (som tagit 10 år att förhandla fram) skulle bli alltför kostsamt för USA:s ekonomi hade han förklarat, på order av de som bekostat hans valkampanj - den amerikanska oljeindustrin.

Vägverket hade folk ute som sopade vägrenarna på motorvägen mellan Landvetter Flygplats och Göteborg, allt för att hedersgästen skulle trivas. Utanför hotellet vid Drottningtorget där han bodde hade Spårvägen mycket hänsynsfullt ställt upp en tom spårvagn för att han inte skulle besväras av att se de som demonstrerade mot honom genom att visa ändan. Detta var också ett försök att komma in i Guiness' rekordbok för största massmooning. Någon kontrollant för denna publikation kunde jag dock inte se i vimlet där en del nu kunde nu ställa sig på taket av de tomma spårvagnarna och på så sätt synas ännu bättre till hotellet med presidenten.

Göteborg hade ordnat inackordering för tillresta demonstranter i olika skolor för 30 kronor per natt och de olika gruppernas hade talesmän som hade ständig kontakt med polisen, allt i syfte att få fredliga manifestationer. Redan första möteskvällen bröts dock denna kontakt från ordningsmaktens sida och en järnring slogs runt en skola där hundratals tillresta ungdomar hade sitt logi. Hela området omringades med uppsatta containrar och ingen tilläts komma ut. Uppretade kamrater till de innestängda försökte ta sig in i skolan, men möttes av ridande polis. Möjligheterna till samtal blev i detta läget något begränsade.
Motivering till belägringen var att man fått uppgifter om att personer där inne förberedde brott. Hur många som gjorde detta och övriga detaljer gick man inte in på. Då inneslutningen varat ett bra tag, under vilken tid ingen därinne hade kunnat äta, plockades alla ut och forslades till en före detta kasernbyggnad där de hölls i arrest under natten. Då merparten av dem inte kunde åtalas för något släpptes de följande morgon. Med dessa massarresteringar av oskyldiga människor hade dessvärre samtalsandan kommit av sig och ersatts av konfrontation. Hur detta sedan påverkade den kommande utvecklingen får var och en bedöma.
Denna fredag fortsatte de organiserade demonstrationerna och en del bråkmakare som tagit sig in i tåget, försökte efteråt att forcera avspärrningarna för att "storma Svenska Mässan" som de lovat i en skrift dagen innan. De blev dock drivna tillbaka men handgemäng uppstod när de bröt upp gatsten och kastade mot de kravallutrustade poliserna. TV var på plats och kablade ut våldsamheterna över världen. Huliganerna var maximalt 75-100 st till antalet och poliserna med sköldar betydligt färre.
Därför hade bråkmakarna inga svårigheter att vandalisera längs Avenyn och slå sönder skyltfönster, tända eld på utemöbler mm. Polisen hade fullt upp med att freda sig själva så något skydd av egendom eller gripande av våldsverkare var det aldrig tal om. Efter 40 minuter avtog vandaliseringen och ligisterna spreds sig. Under hela tiden hade inga fler poliser kommit till platsen, eller i alla fall inte ingripit. Kanske var de vid EU-mötet för att skydda de internationella gästerna.

Vid middagstiden denna dag skulle jag ta mig hem från Frölunda i bil efter den stora leden längs hamnen, men denna var avstängd och trafiken slussades tillbaka västerut. Jag fick då ta en väg söderut och kunde efter en omväg på någon mil komma hem. Ett möte med kamrater på en krog vid Avenyn fick inställas då en dal var rädda för kravallerna som skett tidigare på dagen. Jag slog därför en signal till ett ställe vi besökt tidigare och de hade öppet som vanligt. För att ta mig ner dit måste jag ta en promenad på någon kilometer, för spårvagnarna hade nu order på att undvika centrala stan ännu mer än förut. Jag kom fram till Avenyn lagom för att se kineserna i sekten Falungong marschera förbi i god ordning och av huliganer syntes inte ett spår. De krossade rutorna hade lagats provisoriskt och på flera ställen satte snickare upp skivor till skydd för fönstren. En populär pub hade passat på att skriva upp sitt erbjudande om "två för ett i baren" på sina skivor, med tillägget att de trodde på en "öl i fred". Uteserveringarna ned mot centrum var öppna som vanligt och dessutom mycket välbesökta

Jag stegade in på hörnkrogen vid Valand och tog mig ett par rejäla tallrikar av buffén delikatesser (prinskorv, pannbiff mm) och satt i solen på uteserveringen och hade det skönt. Jag kom i samtal med en äldre man som enligt uppgift hade hat statlig tjänst och han lade ut texten om myndigheternas hemliga verksamhet där personer likvideras genom arrangerade olyckor, matförgiftning i utlandet mm. Jag rekommenderade honom att kontakta en känd TV-reporter med sina uppgifter om maffians övertagande av sophämtningen och ambulansverksamheten i Sverige.
Han pekade upp mot taket och översta balkongen på huset mitt emot där poliser med filmkameror stod på plats med an ytterligare folk riktade en antenn på taket. Nu skulle det filmas mot den stora anti EU-demonstrationen senare på kvällen, den som arrangerades av de stora organisationerna och partierna och som aldrig haft några bråk. Som vanligt låg Jönssonligan på taket flera steg efter verkligheten.
Långtradare med stålcontainrar dundrade nu in på Göteborgs paradgata och dessa sattes upp som spärrar mot smågatorna från Avenyn upp till Götaplatsen. Det var här som de vandaliserande massorna från ungdomsförbunden inom Socialdemokraterna och Centern förmodades slå till, enligt denna djupsinniga analys.
Jag promenerade hem till en kompis som bor ett kvarter från Avenyn och vi slog på TV:n ör att få senaste nytt. SVT:s nyheter meddelade att Göteborg var en belägrad stad(!) vars centrum var vandaliserat. Att fredliga kineser nyss hållit meditationsmöte och att de flesta krogar var öppna sades det inget om. En märklig rapportering om nuläget tyckte jag som nyss ätit en god måltid i det belägrade söderslagna centrum.
En stund senare hade den stora sansade demonstrationen mot EU nått fram med sina första avdelningar och jag strosade ned för att titta på de olika inslagen av fackföreningar från Norge och Danmark, Invandrarföreningar, politiska ungdomsföreningar mm.
Det hela inramades med flera musikkårer och trumslagare och längs tågets yttersidor gick västförsedda deltagare med texten "Sverige ut EU" och höll ihop leden för att garantera god ordning.
Vid mötet talade bland andra Gudrun Schyman för vänstern och Per Garthon för Miljöpartiet. och jag lyssnade i skydd av taket på en söderslagen busskur. Någon meter framför mig stod Göteborgs "regeringschef" Göran Johansson och när Garthon gav en släng åt poliserna (vid en demonstration han själv blev omhändertagen i Malmö) reagerade Göran J.
- "Där står han och kritiserar polisen när de ligger tio av dem på sjukhus", kungjorde han för de omkringstående och tillade: -" Nä nu går jag", vilket han också gjorde, om än i makligt tempo. Vi slog följe och jag framförde att jag själv inte uppfattat talarens formulering så tydligt som han själv gjort.
- Det skulle vara bra att fåtalet utskrivet, sa jag.
- Ja verkligen, svarade Göran och sade med eftertryck att demonstrationerna varit bra, för huliganerna hade ju inget med dessa att göra.
Under vår vandring nedåt Avenyn diskuterade vi bland annat medias roll och Göran var förbannad på TV som bara visat det negativa med gatstenar i luften och neddragna byxor.
Jag redogjorde för min bedömning att nyheterna måste säljas till varje pris samma dag annars var de döda, precis som kvällstidningar och han höll med om detta. Vi gjorde halt när han tände en cigg. - Det är som en djävla lösnummerförsäljning, sade han.
Vi kom osökt in på vandaliseringen tidigare på dagen, vars spår kantade våran promenad.
- "Jag så bara ett trettiotal kravallutrustade poliser på TV, sade jag, och bråkmakarna var max ett hundratal. Man kan ju undra vad resten av de 2000 poliserna som lär finnas i stan höll hus just då".
Göran muttrade något om att "man vet inte allt", för att kritisera polisen är en känslig fråga. Att han överreagerade för att polisen kritiserats kan kanske förklaras i den stora frustration han måste ha känt efter den negativa publicitet Göteborg nu hade fått och att han själv suttit i ledningen och varit delansvarig i hur skydds- och säkerhetsfrågorna lades upp.
Halvvägs till Valand skildes vi år sedan en grupp människor som fotograferade oss visade sig vara kompisar från partiet med SDN-chefen för Centrum i spetsen. I tidningen dagen efter hade han enligt egen utsago sedan gått ner till Gustav Adolfs Torg och suttit där ensam en stund på en bänk innan han begav sig hem till HSB-lägenheten i Kortedala.
Senare på kvällen blossade oroligheter upp i Vasaparken där huliganer drabbade samman med polisen, som sköt skarp sedan en kollega slagits ner. Fram emot midnatt ebbade bråken ut men tre personer skottskadades, varav en allvarligt.
I TV vid middagstiden dagen efter medgav Göran J att han aldrig kunnat föreställa sig att bråkmakare skulle kunna förstöra arrangemangen i Göteborg. Han och övriga göteborgares planer på en lugn och fredlig EU-helg hade grusats, men varför det blev så, är en annan historia. Att skyddet av EU-delegaterna drog det mesta av polisresurserna är klart och tydligen blev det inte mycket kvar till annat av de nära 2000 poliserna. Detta faktum konstaterade också en engelsk TV-reporter under upploppets gång på Götaplatsen, men någon sådan klartext fanns inte i svensk TV.
Sista dagen beslöts enhälligt att den sista demonstrationen (med inslag av maskerade) inte fick gå in till stan, utan i stället avslutas i Slottskogen. En grupp på ca 500 hölls under uppsikt och tidigare hade flera bussar med tillresta likasinnade från utlandet hade avvisats och fått vända om.

till topp

Munken Amos
Bland mina udda intressen fanns parapsykologi och spiritism tidigt med på listan. Jag delade detta med flera närstående och syskonen Strömberg brukade följa med på olika tillställningar i ämnet.
Ett sådant i Mölndal var av privat karaktär - det enda i sitt slag jag deltagit i, då de övriga var allmänna sammankomster med mycket folk i stora lokaler. Här var vi nu i en tvårummare och den täta atmosfären och det slutna rummet borgade för en fin föreställning. Det fanns därför en förväntansfull stämning bland de församlade, som inte var en alltför stor skara. Utöver jag själv var det Arne, Sonya, Diana, Abdelaziz, Ingrid, och Arne nummer två. Den senare som var från norra Bohuslän, hade vi endast en flyktig bekantskap med, då han tillfrågats vid ett allmänt möte som dessvärre hade ställts in.
Abdelaziz som var född i Marocko, var Arne 1:s bekant som jag träffat tidigare då jag visade honom en uppstoppad ekorre som jag hade på väggen i min lägenhet. Han hade aldrig sett ett sådant djur förut och kände på den med stor nyfiken het och kunde konstatera att den inte hade några vingar. Han var nämligen helt blind sedan 12 års ålder då han drabbats av ögonsjukdomen Trakom. Vi andra kände varandra mycket väl och alla utom Diana bodde dessutom i samma område.
Vår värd och medium denna afton var lägenhetsinnehavaren själv - Bertil M, en före detta byggnadsarbetare i övre medelåldern. Sina gåvor att komma i kontakt med de dödas värld hade han odlat i olika föreningar, och nyligen hade han bytt sällskap efter diverse interna stridigheter. Han var storväxt och axelbred och hade pigga ögon som han alltid riktade rakt på den han talade med. I likhet med andra inom hans fack var han godtrogen och snäll, och tvisten som gjort att han bytt förening berodde inte, enligt ryktet, att han var en stridbar person, utan snarare på hans kvaliteter som medium.
Efter inledande småprat och kaffedrickning med småkakor gjorde vi oss klara för seansen.
Vi satte oss alla i en soffa och på stolar efter ena väggen i det spartanskt möblerade rummet. Mitt på det tomma golvet framför oss stod en ensam trästol och där placerade sig nu mediet självt som den centralfigur han var. Något rampljus fanns där inte som kunde förta den mystiska stämningen, utan ljuset var dämpat på gränsen till dunkelt för att borga för en lyckad afton i andarnas värld.
Nu började seansen och vi var alla tysta som möss. Bertil M satt på stolen vänd mot oss och med huvudet nedsänkt i djup koncentration. Nu var det bara att vänta på att våra dödas andar skulle komma och meddela sin närvaro i rummet.
Vi behövde inte vänta många minuter förrän det rycker till i mediets kropp och han höjer ansiktet mot oss med slutna ögon. Därpå säger han rakt ut med hög röst: - Välkommen! Då förstår vi alla att kanalen till andevärlden är öppen och vi kan vänta oss meddelanden från våra döda bekanta som står på kö ivriga att få tala om hur dom har det på andra sidan.
En av de anropande hade klara drag av Orienten och turligt nog fanns det ju en anknytning till en av de närvarande som mediet visste kom därifrån. Han beskriver en begravning av en man och frågar om någon kan känna igen detta. Inte överraskande gjorde Abdlaziz detta och begravningen kunde vara hans pappas.
- "Kom fram då och lyssna på din pappa"! förkunnade mediet och Abdelaziz stapplade fram på golvet där hans händer grips av mediet som nu kommit upp i varv. Sedan talar han om hur bra hans pappa har det på "andra sidan" och ytterligare allmänna beskrivningar, sedan är meddelandet slut. Besökare nummer ett har fått ett meddelande, och flera skulle komma.
Sonya och Arne 1 och 2 får besök av diffusa figurer som kan "identifieras" med allmänna beskrivningar. Deras budskap är att de har de bra och är glada över att deras efterlevande på jorden också har det bra.
Nu kommer turen till mig. Redan innan beskrivningen "anden" börjar är det klart att jag är mottagaren och att avsändaren är en "person" som jag varit i ett tidigare liv. Jag känner mig mycket hedrad över detta, för de andra har bara fått diffust dösnack från avlidna släktingar och bekanta.
Med hög röst, nästan som ett vrål hör vi nu via mediet stämma: - "Det är Amos, munken bland bergen". Därmed har han också presenterat sig, vilket ingen annan ande tidigare gjort under kvällen. Jag får nu går fram och fatta Bertil M:s händer och han talar med slutna ögon hur Amos var en broder i ett kloster uppe bland bergen. Han var mycket skicklig inom byggverksamhet vilket han nu gladde sig över att jag också var. Mediet visste på förhand att jag då arbetade inom byggbranschen och nu kunde han förmedla till mig att detta inte var slumpens nyck - jag hade en "ledare" från ett tidigare liv vars skicklighet uppenbarligen gått i arv till mig. Jag får många komplimanger för mitt goda arbete på jorden av denne min reinkarnerade(?) andlige anfader och så är budskapet slut. Jag håller masken och spelar med för att inte genera mediet, och för mig själv konstaterade jag att make till allmänt svammel får men leta efter. Jag hade nog hoppats att min gestalt i ett tidigare liv hade varit lite mer personlig än denne munk från bergen med sitt urvattnade meddelande. Kanske låg hans begåvning inte på det verbala planet utan just på det han själv framhöll - hantverket som byggnadsarbetare. Sist kommer turen till Diana som väl framme hos mediet får kvällens första och enda påstående om vad som skall hända henne i framtiden. Visserligen är de formulerat som en försiktig fråga, men budskapet är klart när han säger: - "Hör jag inte bröllopsklockorna ringa?", vilket fick Diana att skratta gott och vi andra att dra på smilbanden.
Nu fick vi som kände henne en bekräftelse på vad vi redan förstått: att alltihop var ett godtroget svammel som inte har det minsta med andevärlden att göra. Diana hade förvisso utseendet för sig och saknade inte beundrare, men äktenskap var så långt ifrån hennes verklighet man kunde komma.
Vi blev därför alldeles paffa när hon gifte sig ett par månader senare med en kille hon sällskapat med i smyg under en kort tid. Någon gång skall ju andarna ha rätt.
Arne 1 hade sin bandspelare med sig och spelade in hela seansen.
Ett tidsdokument, som om det finns kvar, har sitt självklara värde - som kuriosa.

till topp

Vilddjuren
När jag vid ett tillfälle var på besök hemma hos Astrid i grannkvarteret råkade jag titta ut genom fönstret bort mot gården bredvid där de boende sedan en tid hade börjat evakueras för att huset skulle rivas.
Min blick föll då på ett par hundliknande djur som stod bundna på gräsmattan samtidigt som en långhårig person stod bredvid. Jag fick då veta att det var en kille som hade två tama rävungar i sitt förvar och att han under dagarna hade dem bundna på gården medan han själv arbetade.
Jag gick ner till honom och fick se de små vilddjuren på nära håll. Det visade sig att killen (han var i tjugoårsåldern) arbetade som chaufför och hade fått dem av en bonde som skjutits deras mamma. De var då mycket små och hade överlevt tack vare att en schäfertik hade adopterat dem. Hon hade fått sådana moderskänslor att hon fick egen mjölk och kunde dia dem som sina egna valpar.
Problemet för honom var nu att han inte kunde ha kvar dem av praktiska skäl och han var nu på jakt efter en seriös person som kunde ta dem i sin vård. Jag kom omedelbart att tänka på min grannes pojke i Landvetter där jag höll på att bygga ett hus, han var 15-16 år och mycket djurintresserad. På mitt förslag ringde jag upp honom och förklarade situationen med de två rävungarna. Han ville självklart bli den nye vårdnadshavaren och efter att ha frågat sina föräldrar under samtalets gång tackade han ja.
Jag övertog nu djuren och eftersom det var lördag och en fin kväll passade jag på att ta en promenad med en av valparna, den som gick bäst i koppel. Vi promenerade längs Åvägen bort mot Liseberg och förbipasserande gjorde stora ögon. När vi kom fram till mitt emot nöjesfältets stora ingång blev det en väldig massa människor som kom fram och främst barnen ville klappa räven, vilket de naturligtvis fick.
En klar skillnad märktes mellan vuxna och barn när de frågade om mitt ovanliga sällskapsdjur. Vuxna var rädda att göra bort sig utan frågade ofta - "Vad är detta för slags hund"? varpå jag ställde motfrågan vad de själva tyckte att den liknade. De svarade alltid - "En räv" varpå jag fyllde i med - "ja, det är en räv".
Vi drogs oss bort från folkmassan och jag installerade dem i mitt kök sedan jag tagit bort köksbordet och stolarna, för de gillade att gnaga på allt de kom åt. Hela natten dansade de båda systrarna (tikarna?) runt där som de nattdjur de var och det enda lilla obehaget för mig var en blomkruka som de lyckades riva ner på golvet.
Dagen därpå åkte den forne ägaren och jag till rävarnas blivande värdfamilj, för han ville förvissa sig om att de fick ett gott hem. Han blev nöjd med det han såg och överlät dem med varm hand till deras nya husse. Av praktiska skäl var det på min tomt de fick bo för den var mer vildvuxen och inte alls någon välklippt täppa.
I ett hörne av området spikade vi ihop en rävkoja av diverse överblivna bygglämmar och en löplina spändes upp för att de skulle kunna motionera ordentligt. De fick till en början hundmat att äta, men den kosten blev snart utbytt mot en mera naturlig för deras del - levande möss.
Min granne åt andra hållet hade sedan en tid flera burar med kaniner bakom sitt hus och deras foder hade lockat till sig möss.
På min inrådan införskaffades nu en fälla modell bur för att kunna förse rävarna med färsk mat från naturen. Vi hade tur direkt för redan efter första natten fanns det ett tiotal möss i fällan.
Vi kunde nu mata rävarna med färsk mat och det gick till på följande sätt: Vi tog buren och skakade om den ordentligt för att göra mössen riktigt vimsiga och sedan släppte vi ut dem en och en framför kojan. Snabbt högg rävarna i sig vad som bjöds och till en början gick det lite trögt då de var vana vid den lättsmälta hundmat de blivit serverade tidigare.
När de skulle svälja sitt byte de första gångerna fick de ta en liten paus innan musen slank ner och då satt de en stund och pustade ut med svansen och bakbenen hängande ut ur gapet. Med tiden blev deras teknik bättre och råttor och möss svaldes snabbt och lätt.
Redan efter några dagar visade de också prov på sina andra talanger - att gräva. Efter en vecka var deras lya underminerad och de hade tunnlat in under den och gjort en håla under marken där de kände sig mer hemma. På nätterna brukade de komma ut och yla på månen tillsammans och under dagen låg de därinne och dåsade.
Innan sommaren var slut hade de växt sig fullvuxna och ibland bet de av sina linor och gjorde utflykter i grannskapet, men de återvände alltid till sin lya - hålet i gräsmattan framför mitt hus. En intresserad bekant till min grannes son tog därefter hand om den ena av de två och den kvarvarande kallade vi helt enkelt för Mickel.
Hon blev mer och mer självständig och perioderna hon var borta blev allt längre. När vintern kom blev det endast sporadiska besök någon gång i veckan då hon tagit maten vi lagt ut till henne. Inom ett år var hon ett minne blott och vi förstod att hon återgått till sitt rätta revir i skogarna som låg alldeles inpå knuten. Men vi misstog oss, för helt hade hon inte släppt det stället där hon lärt sig att jaga eget byte, låt vara att det var vimsiga möss.
Fyra år gick och jag flyttade in i huset med min familj. En morgon när jag skulle gå till jobbet märkte jag att grannen (han som haft kaninerna) hade haft lös sin hund som hade kissat på vår trappa och ytterdörr, men jag fäste ingen större notis om detta. När detta fenomen återkom slog det mig att detta måste ha gjorts på natten och då var det inga hundar ute. Jag förstod då att Mickel hade återkommit efter fyra år och pinkade in sitt revir där han en gång växt upp. När sedan det blev en töperiod mitt i vintern kom det fram oanade saker i den sandhög som barnen brukade leka i - två nedgrävda hönor.
Jag meddelade min granne (han med hunden och kaninerna) om mina fynd och att jag misstänkte att Mickel var där på nätterna. Det visade sig att han hade liknande erfarenheter - två hönor nedgrävda i blomsterrabatten. Dessa, fick vi senare veta, var norpade hos vår granne borta i skogsbrynet - torparen Larsson. Han hade flera gånger sett en fräck och orädd räv gå in i sitt hönshus och plocka till sig lämpliga offer för sitt vinterförråd av mat.
Vi kände då alla stor glädje över att vi lyckats så bra i vår uppfostran och återanpassning av dessa vilddjur som vi haft till låns innan storskogen lockade dem till sig för all framtid.

till topp

Sjömansliv
Sommaren 1960 fick jag av en slump möjligheten att gå på sjön. Det var en kvinnlig ensamstående granne i vårat hus som gav mig den chansen. Hennes systerson var uppbokad för ett sommarjobb på rederiet Svenska Lloyd som ägde de båtar som trafikerade rutten Götebog-London över Nordsjön.
Denne släkting som troligen var jämngammal med mig och sexton år, hade nu fått förhinder och tvingades tacka nej, varför jag kunde rycka in i hans ställe. Rederiet kände inte till hans namn så det var bara för mig att traska ner till anställningkontoret och anmäla mig. Detta låg nere vid Stora Badhusgatan i ett hörne på ett gammalt kvarter med låg träkåksbebyggelse. Lokalen var bara ett krypin med en liten disk med en kassa som på en järnvägsstation. I den satt en tjej i 20-års åldern och skötte anställningarna och förmodligen var detta rederiets speciella kontor för tillfälliga anställningar över sommaren.
Det fanns endast en väntande för mig och hans utseende minns jag mycket väl. Han var ungefär 1,90 m lång, axelbred och hade huvudet rakat. Hans bara nacke blänkte och valkarna bildade ett horisontellt mönster. Ansiktet var brett och uttrycket buttert för att inte säga argt. Jag blev en aning orolig till mods inför möjligheten att vi skulle bli arbetskamrater, för han liknade precis schablonbilden av en grym haremsvakt eller tortyrmästare från de billiga matinéfilmer som gick på biograferna varje söndagseftermiddag.
Det skulle visa sig att vi kom på skilda båtar han och jag, men han var kanske en alla tiders trevlig och snäll kompis. Arbetskamrater hade jag ännu inte haft några i mitt unga liv, för detta var mitt allra första jobb någonsin och det skulle bli en rivstart in i arbetslivet.
Jag fick nu ett papper på att jag var anställd på rederiet som jag skulle ta med mig till "Hälsocentralen för sjöfolk" som låg upp vid Masthuggskyrkan. Där tappade en äldre sköterska mig på blod som testades med ett så kallat Wasserman-prov för att kolla så att jag inte hade syfilis, vilket jag inte hade. Nu när jag var konstaterat frisk var det dags att mönstra som sjöman och sjömanshuset var en liten oansenlig byggnad i Stigbergsliden. Där fick jag min s.k. avräkningsbok, där min lön skrevs in - 230 kronor i månaden. Sedan var det dags att ta sig till båten som låg vid Majnabbe i Majorna.
Härifrån gick också de moderna färjorna till Danmark på sina dagliga turer, men den skuta jag skulle arbeta på var inte fullt så nybyggd utan över 30 år gammal. Hon hette Suecia, en svartmålad skorv som mest liknade de båtar man ser på historiska filmklipp över svunna tiders sjöfart. Hon hade ett identiskt likt systerfartyg vid namn Britannia som jag skulle få se på avstånd vid flera tillfällen. Dessa båtar var inte direkt havets vinthundar, för en överfart till England tog två dygn, medan det i dag 40 år senare endast tar omkring 24 timmar.
Jag gick ombord och sökte upp min chef som var en stor fet skåning som hette Olsson. Han gick under namnet "Kött-Olle" och var kökschef ombord, för jag skulle jobba i köket - som kockelev. Båten var ett passagerarfartyg med 350 gäster ombord och jag och mina kamrater skulle se till att potatisen var ordentligt skalad när den kom på bordet.
Jag blev inkvarterad i min hytt som jag delade med en kille från Alingsås. Jag fick ta överslafen. En garderob med plats för tre plagg och ett litet nattygsbord stod också till mitt förfogande. I lådan där hade den jag avlöste lämnat efter sig ett fickur av märket Omega, som saknade glas och den stora visaren. Denna lade jag beslag på och fixade sedan till och den finna ännu i min ägo som ett genuint sjömansminne.
I köket blev jag sedan presenterad för kockarna och de andra kockeleverna. Vi var tillsammans ett tjugotal plus en ny förrådsman som just mönstrat på. Han var klädd i en brun rock och hans uppgift var troligen att beställa provianten som köket behövde. De första 3-4 gångerna jag såg honom var har aldrig nykter och han satt ofta inne på Kött-Olles expedition och pimplade starköl, en sysselsättning som många i köket ägnade sig åt då det ibland var några minuters spilltid. På det hela taget fick jag en snedvriden bild om hur det är på en arbetsplats, för på sjön är det annorlunda även om det bara är ett flytande hotell. Kockarna och den kvinnliga kallskänkorna m.fl. hade ett otvunget sätt att umgås där könsord var lika vanligt förekommande som andra substantiv. Därtill var en eller flera alltid berusade i olika grader och det var ingenting märkvärdigt med detta. När jag senare i livet skulle få mer erfarenhet av arbetslivet skulle det visa sig att denna miljö var ett undantag, tack och lov.

Vi lättar ankar
När vi skulle lägga ut från Majnabbe klockan halv sju på kvällen hade många anhöriga samlats på kajen för att ta farväl av resenärerna. Då det var mitt i sommaren hade många skolungdomar tagit möjligheten att resa till England och medelåldern på passagerarna var rätt låg. En grupp anhöriga, som förmodligen var från någon religiös rörelse, stämde upp en psalm när båten satte sig i rörelse. Detta gav en oväntad reaktion från en äldre sjöman ombord som vrålade till dem att sluta sjunga. Det var nog inte illa ment, men förmodligen var det gammalt sjömansskrock som spelade in - kanske kunde en psalm vara liktydigt med en begravning och då förebåda "den sista resan".
Min första uppgift i köket var att vispa upp en vit sås så den blev luftig. Några maskiner som skötte detta fanns inte utan det fick göras för hand. På den 4 meter långa och glödheta spisen stod den rostfria bunken med såsen och en av kockarna visade mig hur jag skulle göra. Hettan från spisen var så stor att jag omöjligt kunde vända ansiktet åt det hållet, så jag fick skydda mig med den lediga armen och titta då och då hur såsen såg ut.
Jag hade hållit på och vispat en bra stund utan att såsen hade påverkats och jag hade också gjort en annan observation. Den bunken såsen var i stod i en annan som var fylld med vatten och när jag snabbt stoppade ner ett finger kunde jag känna att det inte var någon högre temperatur och att såsen alltså inte ens kunde vara ljummen. Dessutom märkte jag att kockarna då och då gick förbi med ett hånflin på läpparna. Han som givit mig uppgiften kom nu och förklarade att såsen var färdig, men det gick strax upp för mig att det var inte såsen utan jag som hade fått en behandling. Som inträdesprov fick alla nya kockelever stå och göra ett meningslöst arbete vid den varma spisen och grillas bara för att "skolas in".
Jag blev snabbt bekant med de andra kockeleverna och sattes in i de uppgifter vi hade att göra. Dessa var bland annat att ta fram råvarorna till all maten för samtliga passagerare och besättningsmän (över 400 personer). Förrådet fanns en våning ner och allt fick bäras i en brant trappa (lejdare på sjömansspråk). Eftersom jag äldst och magrast fick jag uppgiften att bära potatissäckar m.m. medan en kamrat stöttade mig underifrån. Någon transporthiss fanns inte på denna gamla skorv.
En av huvuduppgifterna var att diska och skala potatis och till detta hade vi tack och lov maskiner. För att slippa efterjustering av potatisen efter skalningen brukade vi låta den snurra runt extra länge i maskinen så att hälften av volymen försvann. Resultatet blev då en avlångt formad produkt som vi kallade "mandelpotatis". Vi hade vid ett tillfälle amerikanska potatis av märket "Red Pontiac" som var stora som mindre meloner. Dessa fick vi dela i fyra bitar innan vi kastade ned dem i maskinen.
Allt avskräde som matrester, kartonger, lådor m.m. kunde vi göra oss av med på ett enkelt sätt: vi kastade allt överbord. Redan när vi hade passerat Vinga i Göteborgs hamninlopp var det fritt fram att göra detta och vi vräkte i avskrädet från aktern. Fyrplatsens måsar satt och väntade på detta faktum och kom farande i hundratals när vi passerade.
Där bak på båten fanns ett utrymme där man kunde se den horisontala axeln som var ansluten till rodret. Detta rörde sig hela tiden trots att man kunde tro att båten hade en fast kurs. Bland den bråte som fanns innanför dörren hade två jungmän från däckspersonalen ställt in en 5-liters flaska med svagdricka på jäsning, för man tänkte göra en stark dryck. De hade helt enkelt lagt i läst i flaskan för att låta alkoholhalten stiga. Nu blev det inte så lyckat det hela för de hade inte tålamod att vänta till jäsningen upphört, utan var där och drack av den grumliga brygden redan efter två dagar. Berusningseffekten uteblev helt och det enda resultatet blev att de måste uppsöka toaletten regelbundet då jäst har en starkt laxerande inverkan på tarmsystemet.

Möte på Nordsjön

Klockan halv ett på dagen varje sjödygn mötte vi vårt systerfartyg Britannia mitt på Nordsjön. Avståndet var alltid ca 500 m och själva mötet följdes alltid av en ritual. Det började med att fartygen gemensamt signalerade i sina sirener så att alla ombord förstod att mötet var nära förestående. Vi i köket gick då ut på däck och hade alla handdukar som vi viftade med till våra kollegor på den andra skutan. Därifrån kunde vi vid ett tillfälle se en utökad variant av denna hälsning när de hade knutit ihop lakan i långa rader som de släppte ner över hela fartygssidan.
Våran chef Kött-Olle var en mycket sparsam man, d.v.s. snål. Vid ett tillfälle fick han se hur jag tänkte slänga ut lite sås i spygattet och frågade direkt på sin breda skånska: - Pojk, du tänker väl inte slänga bort den såsen?
Jag fann mig mycket snabbt och svarade: - Nej jag skall bara torka av kanten lite. Därefter tog jag min disktrasa som jag hade i livremmen och gjorde en torkande rörelse över såskoppen. Kött-Olle försvann och så gjorde också den skvätt sås som han trodde vi skulle spara på. Kockarna skrattade gott åt händelse när han gick. Om denna händelse hade inverkan på en annan sak vet jag inte men när vaktlistorna (arbetstiderna) kom upp utanför hans dörr hade jag fått en sämre vakt än han lovat mig någon dag innan. När jag påminde honom om hans löfte viftade han bort det hela. Det var ju alltid fint att ha ledig tid när man kom till London så man kunde se sig om i stan.
Ankarplatsen för Svensk Lloyds båtar var Tillbury i Themsens yttre regioner strax innanför observatoriestaden Greewich och härifrån gick en smalspårig järnväg in mot centrum. Vagnarna var en typ där man gick in från sidan i ett slutet utrymme med bänkar på båda sidor. Sedan kunde man inte förflytta sig därifrån så länge tåget gick. Jag noterade med förvåning hur engelska resenärer som inte kände varandra ändå obehindrat pratade med varandra under färden. Noterbart var också det klotter som prydde vagnarna med inristningar av hjärtan och mans- och kvinnonamn. Bob och Mary, Tony och Liz och alla de andra som åkt i denna vagn hade lämnat sina bomärken efter sig. Det anmärkningsvärda för mig var att årtalen som stod där var från 1940-talet under kriget, en tidsrymd som för mig var mycket avlägsen.
Till sällskap från båten hade jag en blondin från Göteborg som var i 20-års åldern och en danska som kanske var något äldre. Hon kunde inte många ord engelska så när en pratsam liten tjej tilltalade henne kunde hon bara knaggla fram: - I can't speak English.
Vi navigerade oss fram och kunde när den lilla lokaljärnvägen tog slut förhöra oss om hur vi skulle fara vidare in mot alla sevärdheterna. Hjälpsamma medresenärer talade om att T-banestationen Fenchurch var där vi skulle stiga av. Hela dagen vandrade vi sedan runt i City och kollade in allt som vi tidigare endast sett på foton och film, men turordningen var det en viss dispyt om. Blondinen pekade i broschyren vi hade och trodde att den hade platserna i ordning efter hur man lämpligen gör en rundtur, men en snabb titt på kartan gjorde att jag hade motsatt uppfattning. Där stod vi på Tower Bridge och diskuterade och resultatet blev nog någon slags kompromiss. Blondinen skulle dessutom övernatta och vi diskuterade hur mycket som var rimligt att betala för ett hyfsat rum. Vi kom fram till att ungefär 30 kronor var ett normalpris.
Jag passade nu på att skick vykort hem med motiv från världsmetropolen och det till min klasskamrat Ingrid undertecknade jag med pseudonymen "Ruben", något som hon grubblade på till jag avslöjade att jag var avsändaren
Danskan och jag tog oss sedan tillbaka till båten och halv sju var det som vanligt avgång. Mitt på Nordsjön mötte vi Britannia och efter 48 timmar var vi framme i Göteborg och så höll det på. Det enda stora avbräcket i rutinerna var om det någon gång var kraftig sjögång och detta hände vid ett par tillfällen.
Kött-Olle använde väderleken för att minska rederiets kostnader för maten och speciellt för den måltid av lyxkaraktär som resenärerna skulle serveras en gång under färden. Det var inte specificerat när denna kulinariska meny skulle presenteras och den snåle skåningen såg då i väderprognosen när det sämsta vädret kunde väntas. Speciellt vid ett tillfälle gjorde han ett klipp för rederiets aktieägare när han såg att mot kvällen under sjödygnet skulle det bli halv storm, då gav han order om att laga lyxmaten. Vi fick plocka fram kalkonbröst, rådjurssadlar, fasanlår och annat ur kylrummen och gjorde mat för 50 personer trots att antalet ätande var 350. Men beräkningen slog väl ut - de sjösjuka passagerarna hade inte någon större aptit och det blev mat över.
Vi kockelever kunde nu frossa i delikatesser och jag gjorde en fin bricka med godsaker till min hyttkamrat som inte mådde bra i sjögången. Lite aladåb på anka m.m. dukade jag fram och lade sedan en handduk över hela härligheten. Jag måste nämligen gå förbi fönstret mot salongen där Kött-Olle brukade sitta och dricka öl med maskinchefen.
När jag kom in i hytten och satte ner brickan framför honom blev reaktionen något annorlunda - han lutade sig fram och fick upp resen av det han hade i magsäcken. Åsynen av mat när man har en grön ansiktsfärg är kanske inte en kombination som är lyckad.
Dagen efter bad han om ursäkt för att han inte kunnat äta allt det goda jag hade med mig, men jag förklarade för honom att någon ursäkt behövde ha inte komma med.
En gång fick jag den tidiga vakten och fick börja klockan fem på morgonen. En kock vid namn Olsson hade gett mig instruktioner hus jag skulle tända spisarna och skruva på kranarna med dieselolja lagom mycket. Jag lyckades med tändningen med extra olja hade runnit ut på golvet märkte jag senare. När jag nu var ensam i köket skulle jag också brygga kaffe. Jag hade en stor apparat där jag fyllde på två tiokilos kaffeburkar och skruvade på hetvatten. Först i kön för morgonfika var maskinpersonalen och deras skickebud spädde ut kaffet med vatten för att inte få det för starkt. Många koppar för att hålla sig vaken hade gjort hans mage känsliga för garvsyra.
Den förmiddag som följde var troligen den längsta i mitt liv. Jag skulle sluta klockan tolv, men innan dess hade jag fått vänta i minst tio timmar tyckte jag. När jag äntligen gick av tog jag på mig min skinnjacka och satte jag mig i förpiken. Där såg jag nu hur Suecias stäv plöjde fram genom vattnet och vid denna tid på sommaren hade blåmaneterna förökat sig storligen. Hela havet var fullt av dem och i miljoner guppade de vid ytan sida vid sida.

På diskotek
Två jämnåriga kockelever och jag hade ibland ledig tid tillsammans som vi tillbringade i land. Det nöjesutbud som fanns var beläget i den lilla dammiga staden Gravesend (gravens slut?) på andra sidan Themsen, där vi kunde fika och se oss omkring. Det mesta var dock affärer och pubar där den manliga befolkningen tog sig ett par öl efter jobbet.
Här stötte jag för första gången på den engelska ölvarianten "Bitter" som var populär, men den lär inte smaka bättre i dag än då.
Vi år dagens lunch vid ett tillfälle och vi beställde stuvade sniglar!
De var garanterat färska och förvarades i ett akvarium och var stora svarta och feta.
Efter som vi alla var världsvana unga män tog vi in en dubbel vodka till maten, något som personalen kanske trodde var en vanlig måltidsdryck i landet vi kom ifrån.
Vi ville ta oss till ett ställe med jämnåriga och frågade personalen om det fanns dans för ungdomar någonstans denna onsdag. Efter att frågan gått ut till restauranggästerna fick vi en adress till ett dansställe i närheten. Det visade sig var en föregångare till diskoteken som skulle dyka upp runt jorden några år senare och detta var av det något enklare slaget. Lokalen var bara ett stort dansgolv utan bord runt och diskjockeyn var en man i mogen ålder som spelade de senast hitlåtarna på en grammofon. När han inte bytte skiva bolmade han på en fet cigarr.
Nu kunde vi lyssna på alla de låtar vi endast kunde få in på knastriga radioapparater hemma i Sverige när vi lyssnade på Radio Luxemburg som sände de senaste låtarna. Just denna vecka hade plats nr 1 på "top twenty" lagts beslag på av engelsmannen Johnny Kidd med låten "Shaking all over". Två var "Three steps to heaven", en kuslig titel med tanke på att den amerikanske sångaren Eddie Cochran som sjöng låten, hade omkommit två månader tidigare i England. Sommaren 1960 var ett gott år för popmusik och i en engelsk musiktidning läste vi om en tidigare okänd amerikan som gått in på listan med låten "Only the lonely". Hans namn var felstavat till Ray, men han hette Roy, med efternamnet Orbison. En grupp med namnet The Shadows var på väg in på listorna med sin instrumentallåt "Apache" och gruppen skulle visa sig vara kompbandet till den redan etablerade engelske rockaren Cliff Richard.
På diskoteket fanns gott om tjejer i våran ålder och vi blev en naturlig medelpunkt genom att vi var utlänningar och kanske något annorlunda klädda. Min kamrat Kurt kunde inte engelska lika flytande som jag och jag fick lära honom en del fraser som han kunde säga till en tjej han fastnat för. Han lärde sig säga: - Would you like to be my pen-friend? och på så sätt började han brevväxla med en tjej och jag fick översätta hennes brev. Min egen erövring var en brunett som hette Sandra Sutton och bodde på Hawkins Avenue 84 i sagda håla och vi höll kontakt över sommaren.
När jag en gång var på promenad ensam i staden fick jag se en tatuerares studio i ett ruckel nära färjan över floden. Som sjöman måste jag naturligtvis ha en tatuering och jag valde som motiv ett hjärta genomborrat av en stor kniv. När tatueraren frågade vad han skulle skriva på banderollen på motivet och jag skrev då ned mitt namn på ett papper han gav mig. Detta kan jag än i dag läsa på min högra överarm om jag skulle glömma av det.
Hemma fick detta mitt sjömansminne blandade omdömen men Olga som var gift med en av mina morbröder var positiv.
- Det är klart att pojken skall ha en tatuering när han nu varit på sjön, var hennes kommentar till de skeptiska. Hon hade en annan tradition än den övriga släkten och var född på Gullholmen i Bohuslän. Hennes bror Birger hade varit sjöman i alla år och hade armar och bröst fulla med minnen från jordens alla hörn.
En dag skulle vi ha katastrofövning. Vi fick springa upp på däck till en viss livbåt som vi skulle använda om vi kom i sjönöd. Övningsledaren (vem det var har fallit mig ur minnet) pekade på en ratt och en spak som skulle användas för att frigöra räddningsbåten. Jag tog tag i spaken och drog allt vad jag orkade, men den gick inte att rubba en millimeter. Under flera år hade allt detta målats över av matroserna på däck och hade inte gått att använda på många år.
- Ja nu vet ni hur det fungerar, förkunnade övningsledaren och därmed var vår säkerhetsträning var slut.
Några veckor senare var också min sjömansbana slut och jag återgick till skolan där klasskamraterna var nyfikna på mina erfarenheter från de sju haven - som diskare.

till topp

Snurrigt värre
Torsdagen grydde med en gråmulen himmel. Dagen hade flera hållpunkter och var med andra ord planerad till vissa delar. Med en viss tillförsikt genomförde jag morgonens obligatoriska sysslor och kunde under förmiddagen ägna mig åt intellektuell verksamhet som läsning och surfande på Internet.

Även om man har planerat saker och ting så finns det ögonblick då tillfälligheter och omständigheter spelar ett spratt och detta skulle jag bli påmind om denna dag - med eftertryck. Lyckligt ovetande om detta fortsatte jag dagen med att hämta en kvinnlig bekant vid middagstiden då hon hade lunchrast. Detta var det stora planerade inslaget för dagen. Efter vår lilla sammankomst, som varade en dryg timma, var det klart att gå till planerad aktivitet nummer två - blodgivning. Jag var osäker på om jag var mogen att tappa, men detta visste jag kunde lätt kontrolleras på blodcentralen. Jag passade därför på att ta vägen dit då jag lämnat av min lunchgäst.
Jag fick reda på att jag var mogen att tappa och jag fyllde i den obligatoriska blanketten med frågor om min hälsa. Jag kunde utan att behöva tänka efter närmare fylla i alla kryss där jag garanterade att jag var vid prima liv och inte hade galna ko-sjukan.
När jag lämnade fram pappret till tjejen i kassan fick hon ett egendomligt uttryck i ansiktet och sa: - "Du får inte lämna blod för du har svarat "ja" på alla frågorna". Av misstag hade jag fyllt i fel rad trots att jag gjort detta många gånger förut. Orsaken var naturligtvis min tilltagande senilitet där närminnet är det första som får stryka på foten. Men innan dagen var slut fick jag anledning att ifrågasätta denna bedömning och komma med en ny förklaring som inte hade med tilltagande ålder att göra.
Tjejen som tappade mig var en ny bekantskap och vi hade en trevlig stund tillsammans där vi hann diskutera Jan Guillou, kvinnotidningen Amelia, pälsdjuruppfödning, trender inom kvinnorörelsen mm. Det hela avslutades med att hon konstaterade att jag hade ett "utmärkt" blodvärde - 151.
Själv visste jag orsaken till denna höga siffra men jag sade inget - jag hade nämligen varit mycket sparsam med mat och dryck under dagen, något jag brukar vara när jag har ett möte med någon av det motsatta könet.
Efter att ha kvitterat ut den generösa ersättningen på trettio kronor var det dags att gå till planerad aktivitet nummer tre - ett besök på Svenska Mässan och fackmässan Interfood med smakprover av allehanda godsaker. Jag hade varit där redan dagen innan och bland annat besökt min granne Mats som i egenskap av butikschef basade över en stor monter där det serverades kaffe med bullar, kinesmat och nybakat bröd. I sortimentet hade han också ett mineralvatten som senare skulle ingå bland de andra dryckerna i butiken. Ett par klunkar gjorde gott efter all laxpaté, skaldjurscocktail m.m. som jag hunnit få i mig tidigare.
Mitt besök denna andra dag hade därför ett speciellt syfte: jag skulle vinna en väska modell fritid, för en sådan behövde min son Albin för alla sina skolböcker. Dagen innan hade jag varit mycket nära för allt som behövdes var att skyffla in en innebandyboll i ett hål i en vägg. På det tre försöken var åtminstone två stolpskott, vilket gjorde att chefen på platsen förbarmade sig över mig och gav mig ett extraskott, tyvärr med dåligt resultat.
Själv fick han sällan med än en chans när han gjorde mål under sin karriär som fotbollsspelare, för det var Ove Kindvall som var representanten för Svenska Spel iklädd landslagets tröja.
Nu den andra dagen var han inte längre där och hans efterträdare var inte lika generösa med extraslag. Albin fick alltså inte någon skolväska denna dag heller.
Som tröst gick jag en runda och satte i mig lite godsaker och vid min grannes monter roffade jag åt mig en flaska vatten och tog ett par klunkar. Jag fick då ögonen på montern mitt emot där det doftade gott. Här bjöd man på vegetarisk mat och jag smakade på något som imiterade strimlad biff till utseendet. Jag blev mycket förvånad när jag dessutom kunde konstatera att också smaken och konsistensen var mycket lik den äkta varan, för detta brukar ju aldrig var fallet med alla vegetariska alternativ som finns på marknaden. Jag tog en broschyr och fortsatte min kulinariska vandring. En stund senare slog det mig att jag inte frågat om priset på de vegetariska rätterna och vände tillbaka. Killen jag talade med visade påsarna med den torkade produkten och vi talade om priset i detaljist- och grossistledet.
Det var då det hände. Det oplanerade som kan ställa till spratt för den mest ordentlige medborgaren. Jag märkte att jag började se dimmigt och killens röst blev liksom avlägsen. En yrselkänsla byggdes snabbt upp och jag fick svårt att stå på benen. - Hur är det fatt? skall jag ringa efter hjälp? hörde jag honom säga. Jag stod turligt nog vid en pelare som jag nu stödde ryggen mot men det räckte inte - jag måste sätta mig ner för att inte ramla.
Jag sjönk ner på golvet och tappade samtidigt vattenflaskan jag bar på och blev sittande i en pöl på golvet. Därefter var jag totalt borta en stund, kanske inte längre än en minut, och killen talade om att han nu ringt efter hjälp och tagit fram en stol. Jag satte mig på den men yrseln fortsatte. En sjukvårdare och en sköterska dök upp och jag fick ligga på golvet då min ansiktsfärg var något i stil med reklamen för Via Direkt efter lakanstvätten.
Ambulansen tillkallades som en vanlig sjuktransport och vårdaren ställde diagnosen - vätskebrist. Att jag trekvarts timme innan hade blivit tappad på nästan en halv liter blod kunde ju förklara mitt blodtryck - som var lågt.
Jag repade mig rätt snabbt tyckte jag och de föreslog att jag skulle sätta mig på stolen igen, vilket jag gjorde. Men då började utställningen snurra för andra och jag återgick till ryggläget på golvet.
Flera besökare stannade och betraktade nyfiket vad som hände i tron att det var någon uppvisning i första hjälpen, men de fick då till svar att - "Detta är verkligt". Då gick de vidare. Sköterskan som var helt nyutbildad var inte mer än i 20-års ålder och hon höll min hand med ett medlidande uttryck i ansiktet. Hon samtalade med sjukvårdaren om sin situation på arbetsmarknaden och han meddelade att det var nyanställningar på gång där han arbetade, och tillfälliga möten kan bli vändningar i livet det vet man ju. En jämnårig bekant till sköterskan som jobbade i en monter fanns hela tiden på plats och bjöd mig välkommen till ett kafé inne i stan vid ett senare tillfälle, så skulle jag bli bjuden på kaffe och bullar. Jag kände mig verkligen ompysslad.
Nu kom ambulansmännen och lade mig på en rullande bår. Det var då jag upptäckte min granne Mats i montern mitt emot. Han satt vid ett litet runt bord i glatt samspråk med några bekanta. Nu hade jag möjligheten att kalla honom till mig och visa upp flaskan med "hälsovattnet" som han skulle saluföra i sin affär. Efter ett par klunkar av detta hade jag nu förpassats till ryggläge och ambulanstransport till akuten. Jag valde att inte utsätta honom för detta practical joke ur verkligheten, även om det var frestande. Jag rullades ut och in i ambulansen och fraktades till Östra Sjukhuset på min egen begäran. Där gav de mig dropp för att återställa blodtrycket och man tog ett EKG för att kolla hjärtat. Trycket blev stadigt bättre och mitt hjärta visade sig vara lika stabilt som på en ardennerhäst.
Efter ett par timmar kom en kvinnlig läkare. Blodtrycket var nu normalt och hon gjorde en yttre besiktning genom handpåläggning i magtrakten. När hon hört min historia om blodgivningen och det utmärkta blodvärdet kom hon till samma slutsats om orsaken som sjukvårdaren på Mässan - vätskebrist.
Jag kunde ta spårvagnen hem och yppade inte något om mina upplevelser till dem därhemma. Det är ju lite genant att vid min ålder inte veta att man skall dricka ordentligt. För att förebygga snurriga återfall till dimmornas värld har jag beslutat mig för att i fortsättningen inte syssla med blodgivning samma dag jag har aktiviteter med en kvinnlig bekant - man måste ju tänka på sin hälsa.

till topp

Arbetet på ön
En av de intressantaste erfarenheterna som journalist gjorde jag på Gotland.
Här var det inte bara dialekten som var annorlunda än på fastlandet, utan praktiskt taget alla sektorer av samhället var speciella. Att isolerade platser med tiden utvecklar sina speciella särarter är ju ingen nyhet, men här är det 50 000 människor som är "annorlunda" i utomståendes ögon. Några kollegor och jag fick under denna tid klart för oss alla de speciella attityder som med åren växt fram och bland annat allmänhetens inställning till myndigheterna. Grundförhållandet var i dessa fall som i många andra sammanhang att alla kände alla, speciellt inom de ledande skikten i samhället.
Vår inkvartering under den period vi arbetade var något spartanskt av ekonomiska skäl. Vi hyrde in oss i baracker som tillhörde Gotlands Flygklubb och låg i anslutning till flygplatsen.
Sekreteraren i klubben var ofta på besök och erbjöd oss vid ett tillfälle att hänga med på en tur upp i luften med hans enmotoriga plan. Vi tackade ja och för min egen del hade jag aldrig flugit förut, vilket jag klargjorde för min omgivning utan att skämmas det minsta. Många jämnåriga med mig hade börjat resa på charterresor med garanterade fyllefester redan i början av 1960-talet, men detta hade aldrig lockat mig.
Vi gick ombord på planet som jag tyckte verkade skraltigt som ett polskt inrikesplan, men jag höll inne med mina bedömningar. Sekreteraren/piloten startade motorn och lät den spinna några minuter för att bli varm. De vibrationer som varit tydliga de första minuterna snarare tilltog och när de var som störst vrålade han till oss andra: - "Nu går motorn jämnt!" och vi rullade ut på startbanan.
Strax därpå var vi uppe i luften och det blev en intressant färd över Visby med omnejd som innehöll störtdykningar, avstängande av motorn, glidflykt i uppvindar och andra moment som en vanlig flygpassagerare aldrig får vara med om.
Den tidning vi arbetade på hett rätt och slätt Gotlands Tidningar. Pluralet hade sin förklaring av att detta var en sammanslagning av två tidningar. Dessa hade olika politisk färg som återspeglade sig på ledarsidan som var delad på mitten. Sossarnas del var spalterna till vänster och centerns de till höger. Den enda konkurrerande tidningen på ön hade partifärgen blå och hade sin redaktion ett par hundra meter bort.
Layouten på Gotlands Tidningar var slimmad och "ren" utan onödiga streck som markerade nya artiklar. Detta var ett verk av vår arbetsledare redaktionschefen Rune J, som för detta hade tilldelats Stora Journalistpriset något år innan, fast detta rörde sig om tidningsredigering.
Han var en trevlig person som tog väl hand om oss fastlänningar och bästa sättet var att lära känna oss var under restaurangbesök. Under dessa, och det blev ett par stycken, kom tidningens konto för representation väl till pass. Det var bara ett par krogar öppna så här års innanför Visbys ringmur, men de var i gengäld flitigt besökta.
Rune berättade för oss om hur det gick till att vara obunden journalist i ett så förhållandevis litet begränsat område som Gotland. Han hade till exempel under hela sitt liv hittills konsekvent tackat nej till medlemskap i klubbar och sammanslutningar av olika slag för att inte kunna beskyllas för att vara partisk om hans skrivande berörde någon av dessa. Det enda undantaget han gjort var medlemskapet i en förening som hette "De badande vännerna".
Hans företrädare däremot hade inte sett medlemskap som ett hinder utan hade varit med i nära nog alla som existerade och det finns många på ön.
Vi började vårt arbete med att besöka olika myndigheter för dessa är ett mycket stort inslag i kommunen som dessutom är eget län och stift. Det offentliga är också den största arbetsgivaren vilket vi skulle få erfara senare.
När vi promenerade in på fängelset och bad att få läsa dagens post visste inte direktörens sekreterare vad hon skulle göra utan hämtade sin chef. Han var bättre utbildad och lät oss vara med att öppna breven som kommit samma morgon. Sekreteraren hade aldrig varit med om något liknande för hit kom aldrig någon (inte ens journalister) med en sådan begäran.
En liknade okunskap visade sig när vi begärde att få läsa biskopens brev då delar av personalen på stiftets expedition aldrig hade varit med om någon som begärt att få läsa deras chefs "privata" brev. Dessa erfarenheter gav oss ett hum om hur våra kollegor på ön arbetade.
En kille som bodde på vårt "pensionat" tipsade oss om en nyhet. När han hade vandrat längs stranden söder om staden hade han sett ett stort avloppsrör där massvis med illaluktande vatten forsade ut i havet. Vi gjorde en besiktning på platsen och kunde konstatera att det han sagt var sant. Ett besök på kommunens tekniska kontor gav oss informationen att det inte fanns några kommunala VA-ledningar på detta ställe, vilket vi fann konstigt. Min erfarenhet som rörläggare kom nu till pass och vi undersökte vilka ledningar som fanns i närheten. De närmaste kom från ett bostadsområde med 500 lägenheter och precis som jag anat hade det blivit stopp i avloppsröret därifrån. Vattnet hade då letts över i det s.k. bräddavloppet som av säkerhetsskäl alltid finns och denna ledning gick rakt ut i havet. Att detta kunnat fortsätta i flera veckor berodde på att reningsverket inte hade märkt något ovanligt trots att de fått ca 45 miljoner liter mindre avloppsslam att behandla.
Första sidan dagen efter pryddes av ett romantiskt vattenfall i motljus från de lodräta klipporna. Bildtexten avslöjade att sammanhanget inte var fullt så romantiskt. Om detta hänt under sommaren hade smitta spridits i havet mycket snabbt och vi ifrågasatte rutinerna på reningsverket som inte hade märkt någonting.
Rune tyckte att vi var för skarpa i vår vinkling för "alla kan ju begå misstag", som han sade. Denna variant av kollektivt självförsvar skulle knappast finnas på större orter, men här var den tydlig.
En helg hyrde företaget en bil åt oss som vi använde för en reportageresa. En punkt på programmet var att bevaka gotländska mästerskapet i plöjning med häst. När vi kom fram till platsen på södra delen av ön var tävlingen inställd. Orsaken var: frost i marken. Av någon anledning hade detta evenemang lagts i november. Vi drog vidare och gjorde ett reportage från en talangjakt i sång och körde sedan hem till redaktionen. Bildchefen blev sur när det inte blev någon plöjningstävling och anmärkte att vi borde ha ringt och berättat detta. Han hade nämligen lagt undan ett helt bilduppslag för detta!
Ett verkligt scoop gjorde jag vid ett tillfälle, som dessutom blev en riksnyhet (min hittills enda). Den handlade om en myndighet som alltid varit starkt representerad på Gotland, nämligen militären. Här fanns det inga restriktioner i nyhetsflödet för militärledningen var fastlänningar. Av en slump talade jag med en civilanställd vid ett marint båtvarv och han berättade att de anställda fått skriva på papper där de skulle namnge dem bland sina arbetskamrater som de inte tyckte om och inte ville arbeta ihop med! Deras uppgifter fördes senare över på data(!) för att ledningen skulle kunna kartlägga varför det var så dålig stämning på arbetsplatsen. En datakunnig militär arbetsledare stod bakom detta. Syftet var alltså vällovligt men arbetssättet direkt olagligt. Min sagesman blev dessutom flera gånger utpekad av regementschefen på möten när han talade till personalen och det blev flera sådana sammankomster med anledning av mina skriverier. När han kom in i lokalen skulle de anställda (alla civila) resa sig upp och sätta sig när han sade till. I telefon avfärdade chefen (med samma släktnamn som en f.d. FN-ordförande) att detta var "internt arbetsmaterial" m.m. goja som inte hade någon effekt på mig. Dagen efter fanns nyheten på löpsedlarna och TV hakade på liksom kollegorna på radion. Inom ett par dagar hade det blivit en riksnyhet därför att en kille i telefon i förbigående berättat detta som pågått i nästan ett år utan att någon anställ (eller facklig företrädare) reagerat. Så känsligt var detta att det behövdes folk utifrån för att kunna skriva. Datainspektionen i Stockholm (som jag anmälde saken till med militärens vetskap) hade så när lämnat över ärendet till åklagare. Detta slapp man alltså nu då okunskapen på området var så stort och saken fick bero med löfte om utbildning av personalen. Ett åsiktsregister lär inte vara lätt att tillstånd för, inte ens för militären.
När vi rört om i den gotländska grytan ett tag var det dags att säga adjö och återvända till Göteborg. Min dåvarande väntade dessutom vårt tredje barn så det bli skönt att få komma hem.
Jag reste till fastlandet på natten och endast ett halvdussin bilar fanns ombord på den stora båten. För att ha någonting att göra begärde jag att få komma upp på bryggan och se hur en modern skuta ser ut och manövreras. Efter ett tag fick jag meddelandet att jag var välkommen och en besättningsman lotsade mig rätt. Innan vi passerade ljusslussen frågade han något generad om jag hade några vapen på mig och jag visade honom mitt huvudvapen - bandspelaren.
Nu steg jag in i mörkret på kommandobryggan och hälsades välkommen av vakthavande befäl - 3:e styrman. Jag hade aldrig varit i dessa regioner på ett stort modernt fartyg och hade väntat mig en ordentlig ratt med "fram och back och stopp", men den tiden är förbi visade det sig. Jag frågade om alla de skärmar i olika färger som fanns för fartygets navigering, för det hela liknade en modern spelhall med enarmade banditer - utan armar, och dataspel i 3D. Han kunde zooma in minsta båt på radarskärmen och på direkten få position och riktning. Fisknät med reflektorer fanns utlagda mellan Gotland och fastlandet och dessa fick han navigera förbi.
Vi började prata om olika ting och jag frågade om hans bakgrund som sjöbefäl. Det osannolika inträffade då att det visade sig att han och jag arbetat på samma passagerarbåt sommaren 1960 mellan Göteborg och London. (Se artikeln Sjömansliv).
Jag skalade potatis och diskade i köket och han var på däck som jungman. Han mindes mycket väl min snåle chef köksmästaren "Kött-Olle" som han nu visste var död. Vi utväxlade erfarenheter från denna gamla skuta ett bra tag innan jag tog farväl och lämnade bryggan.
Inte en enda gång under hela tiden fick jag se hur min gamle arbetskamrat såg ut. Jag hade förmodligen inte kunnat känna igen honom ändå efter alla år som gått. Han förblev hela tiden endast en talande siluett mot alla svagt lysande apparater.
Han skugglika figur var den sista akten i mitt arbete på Gotland. Det hade varit en lärorik tid som gett mig en inblick i en annan kultur.

  till topp

Resa i österled
I mitten av 1960-talet tog min kamrat Hasse och jag en tur utomlands - på egen hand. Vi satt och pratade på vårat stamfik vid Mölndalsån om vad vi skulle göra på semestern. Ingen av oss hade några planer och båda var vi obundna av det motsatta könet. Jag hade dock "en viss relation" till Birgitta från Alingsås, men inget som kunde hindra mig från att röra mig fritt. Hasse hade kanske något motsvarande vill jag minnas, men båda var vi fria män med nordiskt lynne för att betvinga främmande land.
Våra kompisars alla historier om billig sprit och grisiga fester i Spanien stod oss upp i halsen sedan flera år tillbaka, så vi beslöt redan på ett tidigt stadium att göra något annorlunda. Öststaterna med dess okända och annorlunda värld var något som tidigt dök upp i våra spåningar och vi bestämde oss därför för denna okända semesterdel av Europa.
Vi gjorde en grovplanering och planerade vår resrutt och fixade visum till Tjeckoslovakien, det enda land vi behövde ha tillstånd i förväg för att släppas in i. Nu skulle vi slippa dela våra upplevelser med tusentals svenska fyllerister.
Flera praktiska saker behövdes för resan och dessa ordnades med prylar vi redan hade till hands. Hur vi skulle bo var inget problem, för Hasse hade ett gammalt militärtält som spändes upp med träpinnar och som var garanterat tätt mot regn. Kartor för att hitta rätt bland virrvarret av vägar på kontinenten var också fixat, för jag hade en liten fickalmanacka där Europas karta fanns med. Transporten var också den ordnad och dessutom av bästa märke, närmare bestämt en Volkswagen modell bubbla. Vi visste inte hur länge vi skulle vara borta, men vi förstod att det skulle gå åt en hel del pengar, därför tog vi med oss en rejäl reskassa - en tusenlapp per man.
Hasse berättade att hans mor var nöjd med att det var jag som med honom på färden, för hon hade föreställningen att det då inte skulle bli så mycket starkvaror inblandade, men vad hon hade fått detta ifrån fick jag aldrig reda på. I den tidiga klara morgonen blev vi avvinkade genom fönstret från landshövdingehuset bakom Rantorget på gamla Gårda och vi puttrade söderut. Hur länge vi skulle bli borta hade vi inte funderat på, för någon plats för oväntade saker måste vi ju ha i beredskap och detta skulle visa sig behövas.
Vårt första stopp gjorde vi fem mil söder om Göteborg, i Åsa. Där tittade vi in till mina föräldrar och min mormor som var född på platsen och sedan 1930-talet hade en stuga alldeles vid stora landsvägen, som fått namnet - E 6.
Hon hade nu hunnit bli 93 år, men var kristallklar i huvudet och hade alltid glimten i ögat. Efter diverse förmaningar och extramackor i bagaget önskades vi lycka till på färden och fortsatte söderut. Vår sinnesstämning var mycket god och förväntningarna på vår resa var stora. Detta satte fart på förbränningen i kroppen och redan efter en timma var vi så hungriga att vi öppnade matpaketen vi fått med oss och den innehöll bland annat mackor med köttbullar. I höjd med Falkenberg var de uppätna och när vi skulle äta nästa gång hade vi ingen aning om.
Vi susade gladeligen söderut genom hela Halland och in i Skåne och lagom frampå eftermiddagen kom vi fram till vårt första etappmål - Trelleborg, varifrån vi följande dag skulle ta färjan över till Östtyskland. Nu återstod bara att få någon stans att bo. Genom att fråga människor ute på stan lyckades vi ganska snart komma till adressen där en änka hyrde ut rum för resande, vilket passade oss perfekt. Vi fick ett vindsrum där vi snabbt installerade oss och efter lockades vi av nyhetens behag i denna lilla träkåksmetropol och vi formligen drogs ut till det hektiska kvälls- och nattlivet. Valet av lokal var inte svårt för det enda som var öppet var Stadshotellet där det var dans med mat- och spritservering. Vi beslöt att omgående träna inför de kommande veckorna och tågar gladeligen in i den glest befolkade lokalen. Efter inmundigade av dryck kom vi i slang med två lokala förmågor av motsatta könet som vi strax inbjöd till vårat bord. Sedan åt och drack vi oss igenom stora delar av menyn tillsammans och stämningen var konstant hög. Dom blev en aning förvånade närde fick höra att vi skulle resa över till Östtyskland, för de flesta resandena söderut tog färjan till Travemünde i Västtyskland där det gick fint att spela bort alla pengar på det internationella Casinot. Men sådana ekonomiska lättsinnigheter var naturligtvis inget för oss skötsamma killar.
När vi frampå nattkröken var färdiga med Stadshotellet (och några timmar senare också med tjejerna) hade vår reskassa krympt med 10 procent, men vi hade fått valuta för pengarna även om vi inte hade hunnit lämna landet ännu.
Dagen efter tog vi färjan över till Östtyskland (DDR) och under resan fixade vi visum. Då vi endast hade tänkt att stanna där några dagar begärde vi att få ett så kallat genomfartsvisum men något sådant hade inte polisen hört talas om. Vi erbjöds i stället ett visum för 14 dagar som var tre gånger dyrare och förstod med ens varför den andra typen var okänd.
När vi kom fram till Sassnitz var det dags för tullen att visa upp sina talanger och allt vi hade med oss gicks igenom med stor noggrannhet. Ett exemplar av tidningen Expressen som vi köpt i Trelleborg beslagtogs då delar av innehållet misstänktes vara opassande för den Tyska Demokratiska Republiken. En artikel om nynazism med tillhörande hakkors hade nämligen uppmärksammats av en nitisk tjänsteman i grå uniform.
Efter detta nålsöga puttrade vi ut på landet i vår folkvagn och nästa stora stad var Rostock, som varit svenskt i över hundra år en gång i tiden. Här pågick de så kallade Östersjöveckorna och staden var prydd med flaggor från nationerna som hade kust mot detta "Fredens Hav" som det kallades. En stor gata i centrum var uppkallad efter en svensk krigarkung, och en del av bebyggelsen från den tiden fanns fortfarande kvar. Ordet "fred" på de aktuella språken stod målat med stora vita bokstäver på vägar runt staden och en bra bit ut på landsbygden.
Därute hade tiden stått stilla på många platser och vi körde igenom byar med kullerstensgator där de gamla änkorna var klädda i svarta kläder och hade hucklen på huvudet - precis som i länderna runt Medelhavet. Någon vana av biltrafik hade befolkningen inte och de kunde promenera rakt på vägen och observera oss med en överraskad blick när vi kom farande.
Vi styrde kosan rakt mot landets centrum - Berlin och några mil utanför staden var det dags att passera en "kontrollzon" som bara innebar kontroll av våra papper. Här stötte vi för första gången på rysk militär som i kamratlig anda hjälpte sina östtyska kollegor att hålla ordning.
Snart var vi i Östberlin och vi blev förvånade när vi passerade genom centrum och dess moderna bebyggelse med paradgator och lyxhotell för de privilegierade. I svensk press och tv hade de enda vinjettbilderna man fått se visat ruiner med svartklädda människor och delar av den fyra år gamla muren som delade staden på mitten. Det var till den västra halvan vi nu skulle bege oss och för att komma dit behövdes ett speciellt tillstånd. På staden centrala polisstation fixade vi detta (som var avgiftsfritt originellt nog) och tjejen som hjälpte oss kunde skaplig engelska. Hon beskrev vägen för oss till övergången vid den allierade gränsstationen Checkpoint Charlie och att passera där gick snabbt och utan tullvisitation på någon sida - bara papperskontroll. Något som de amerikanska soldaterna kontrollerade var "the green card", den obligatoriska bilförsäkringen som gällde i hela Västeuropa. I DDR hade vi löst deras motsvarighet i samband med visumet.
I Västberlin var det tät trafik och mycket turister som tyckte det var intressant att kunna stå och titta över muren till "andra sidan". Detta intresserade oss föga för vi inriktade oss nu på stadens nöjesliv vilket vi gick in för med stor beslutsamhet. Nästa morgon vaknade vi vid middagstiden sittande i bilens framsäte utanför zoologiska trädgården och det var trettio grader varmt i skuggan. Det mesta av pengarna hade vi kvar, men varken Hasse eller jag hade någon klar bild av kvällen innan. Det blev inte klarare av att vi hittade ett läppstift och några lättare damplagg i baksätet. Vi hade startat vår utlandssemester med en rejäl blackout.

Vilse i mörkret
Efter att ha vilat ut och ätit och druckit inne bland de vilda djuren kom vi att tänka på att vi skulle övernatta på en campingplats utanför Östberlin den kommande natten och att det kanske kunde ta tid att hitta dit. Det hade redan börjat skymma när vi passerade gränsen för andra gången på ett dygn och passagen österut tog sin orimliga tid vilket var väntat. Nu befann vi oss i den dåligt upplysta staden med dess trafik som till nittio procent bestod av tunga motorcyklar och en och annan inhemskt tillverkad bil av märket Wartburg.
För första gången fick vi nu se något som senare skulle sprida sig till Västeuropa och det var motorcyklarnas blinkers i varje ända av styret. För att komma på rätt väg stannade vi till vid en MC-polis som just höll på att tillrättavisa en annan mc-åkare, troligen för att denna kört för fort. När jag framfört vårt ärende till honom på hans eget modersmål (detta gav alltid bättre resultat än engelska) erbjöd han oss att visa oss vägen genom att köra före. Det blev en hisnande färd i hög fart genom de centrala delarna förbi lyxhotellet Jalta och vidare ut på paradgatan Leninallé (f.d. Stalinallé). Han lämnade oss med att peka ut vartåt vi skulle fortsätta på egen hand.
Vi var nu i utkanterna av staden och miljön här var mycket lik den på speciella ställen i Västtyskland. Ölhallar och kaféer var fulla med folk av båda könen som nu fram på kvällen hade fått upp promillehalten rejält under sång, skrål och marschmusik från tyrolerorkestrar med gröna hattar. Hade vi inte vetat att vi var i Östberlin hade vi kunnat gissa på Reeperbahn i Hamburg.
Men vi måste vidare till vårt bestämda natthärbärge som hette Bad Sarhof och som vi visste låg vidare österut. Vi kom därför på den lysande idén att följa efter den spårvagnen som körde åt detta hållet och efter flera stopp vid stationer kom den fram till ändstationen. Vi gick fram till föraren, en äldre man som var klädd i en grann grön uniform. Han började med att tala om hur han lagt märke till att han varit "skuggad" av de ovanliga bilen. Dessutom kunde ge besked hur vi skulle fortsätta och pekade på den väg vi skulle ta. Denna var smal, lantlig, stenbelagd, och utan ljus och den fortsatte ut i den mörka naturen nu när bebyggelsen tagit slut.
Det var nu beckmörkt och vi fick krypköra och väja för gropar. Inga andra fordon syntes till och på höger sida dök det efter en stund upp ett högt staket med stora anslag på och ag tyckte mig skymta en bild av en kamera med ett rött diagonalt streck över.
Nu syntes ett svagt ljus på vänster hand och en mindre byggnad skymtade i en svag backe ett stycke från vägen. - "Kör ner dit", kommenderade jag Hasse som satt vid ratten och vi rullade nedåt. Jag hade en stund tidigare blivit hungrig och hade en pannbiff i handen och på huvudet satt en mindre halmhatt modell 1920-tal. Då natten var varm hade jag endast på mig kortbyxor och en tvärrandig t-tröja modell Sing-Sing.
Vi stannade ett tiotal meter från ljuset och såg att det var en soldat som stod där under lyktskenet. Han hade en kulsprutepistol över axeln och klädseln var "ledig" med uppknäppt vapenrock. Han vände på huvudet och ropade något in genom den öppna dörren bakom sig, förmodligen att nu kom det besökare mitt i natten vilket nog inte var så vanlig för en plats som denna. Vi hade nämligen kört rätt in i en rysk militärförläggning!
Ut ur huset kommer nu vakthavande officeren springande och han passade på att rätta till uniformsrocken då han troligen hade legat och vilat sig. Hans grad var kapten och hans vapengren var armén vars bruna uniform han bar. Ytterligare ett halvt dussin soldater ur vaktstyrkan kommer också ut tillsammans med honom.
Hans utseende talar för en härkomst någonstans i Kaukasus och hans brunhyllta anlete ser minst sagt förvånat ut och inför detta oväntade besök. Vi hälsar på varandra på tyska och jag visar honom kartan där vår campingplats är markerad. Jag berättar att vi är turister från Sverige och detta namn förstår han då jag kan säga det på hans eget modersmål - Svetsija.
Hans kunskaper i tyska visar sig vara begränsade till de hälsningsfraser vi inlett vårt samtal med, men vi begriper direkt att han känner till vårt resmål och gärna vill hjälpa oss. Han söker efter ett ord och får fram "autobahn" samtidigt som han lägger sin ena arm vågrätt i luften och gör en rörelse under den med den andra. - "Unten" försöker jag och detta ord blir förlösande. Han pekar i den riktningen vi skall fortsätta och att vi skulle köra under motorvägen - "unten auotbahn", för att hitta vårt mål förstod vi direkt. Två små ord hade löst problemet.
Hans ansikte spricker upp när vi har förstått varandra och alla soldaterna (som nu blivit många) nickar belåtet när de förstår att deras språkbegåvade chef nu gjort sig förstådd för främlingarna i den konstiga bilen. Efter ett ömsesidigt "auf viedersehen" och "danke schön" puttrar vi vidare mot motorvägen som vi skall ta oss under. Detta lyckades vi också med efter en stund och dessutom kom vi strax fram till platsen för vår nattvila.
Ingen expedition var öppen där vi kunde anmäla vår ankomst och vi letade inte alltför energiskt heller. Vi var trötta och orkade inte sätta upp tältet utan somnade i bilen, men vår nattro skulle inte bli långvarig.
Jag hade knappt slumrat in förrän Hasse ruskar liv i mig och sade: - "Det står en snubbe här utanför och snackar, du får fråga vad han vill. Jag kunde göra mig förstådd med killen utanför som var i 30-års åldern och han ville absolut att vi skulle flytta in i hans stuga som fans strax bredvid. helst hade vi fortsatt att sova, men han var påstridig så vi lämnade bilen och följde efter honom.
I campingstugan, som var rymlig, väntade hans fru och barn på ca 10 år, plus ytterligare en familj som kommit dit mitt i natten lockade av det oväntade gästerna från Väst.
Vi blev bjudna på öl och man var intresserade vad vi arbetade med. Vi berättade att vi båda var byggare som hade bestämt oss för en annorlunda semester i Öststaterna. De liksom vi hade flera veckors sammanhängande semester varje år, men vad de arbetade med brydde vi oss inte om att fråga. Vi var båda mycket trötta vilket vår värd konstaterade och vi slumrade in på golvet i våra sovsäckar. Denna gång fick vi sova ut, men när vi slog upp ögonen vid niotiden blev vi erbjudna frukost. Vi tog en kopp te och någon smörgås och fortsatte svara på deras frågor om våra resmål m.m. Vi fick säga som det var, att vi bara skulle resa runt och stanna där vi trivdes. Nu hade expeditionen öppnat så vi kunde få våra papper stämplade och man önskade oss trevlig resa. Vi tackade vår värd för nattlogit och tog farväl. Sedan kunde vi kuska vidare österut genom landsbygdens byar och mindre städer. Vi körde ibland på den gamla motorvägen som byggdes redan på 1930-talet och den ringa elastningen hade fått mindre träd och buskar att spira i mittsträngen mellan körbanorna.
De flesta transporter vi såg var lastbilar med soldater där hela baklämmen var nummerplåt med stora siffror. Ibland när vi låg bakom en sådan bil brukade vi vinka åt killarna på flaket som vinkade tillbaka till oss i det ovanliga fordonet.

Nedslag i byn

Vi hade vädret på vår sida denna dag och en gassande sol svepte över nejderna. Bönderna (som till stor del var självägande i DDR) höll just på med höslåttern och vi tutade och vinkade åt dem där de arbetade på fälten. Tjejer i bikini och halmhattar skrattade och vinkade tillbaka när vi puttrade förbi. Mekaniseringen av jordbruket var inte så påfallande så hästar användes i de flesta fall precis som i Sverige ett femtontal år tidigare.
Efter att ha ätit en sen lunch på en krog i ett mindre samhälle spanade vi in på karta vad vår nästa övernattningsplats hette och efter förfrågan hos ortsbefolkningen blev vi lotsade in på rätt väg, som var ganska liten och glest trafikerad.
Vd femtiden började himlen mörkna av annalkande åskmoln och vi chansade på att det inte skulle börja regna förrän i kommit fram. Då skulle vi slippa att stanna och plocka in vårt bagage som vi hade på takräcket, där min resväska med kläder låg. Vi förlorade mot naturen i detta fall, för efter en stund började det regna ordentligt och vi fick dra ner på hastigheten. När vi så småningom kom fram hade regnet upphört och skymningen börjat falla. Från höjden där vi stannat för att få en överblick över grannskapet kunde vi se vår campingplast till höger en bit ner i backen. Det var inget annat än ett grönt kuperat fält där det nu fanns några enstaka tält uppslagna. Vi förstod att någon kontroll av pass m.m. inte var aktuellt i detta fallet och att namnet i vår resplan stod i pappren mest av formella skäl.
Vi slog upp tältet och tände vår fotogenlykta vi hade med oss och sedan kunde vi konstatera att allt bagaget från takräcket var dyblött. Det var bland annat min ljusblå elastiska kostym som fått sig en sköljning. Vi skulle dock få allt torrt ganska snart.

till topp

Henriksson
I många år har jag haft en följeslagare vid namn Henriksson och jag är osäker på exakt när och var vi träffades första gången.
Han är ingen fysisk person och ej heller någon juridisk person. Han är helt enkelt en fantasifigur.
Varför behöver då en vuxen människa en fantasifigur? Är det ett tecken på omognad eller rent av infantilitet? Är det för att kunna samtala med när ingen annan vill lyssna? Kanske någon att skylla på när man har klantat till det för sig? Nej, Henriksson är en hjälpsam individ i all sin osynlighet och hans uppgift är att ge tyngd åt mina argument i speciella situationer och en trognare vän får man leta efter.
Hur han fick sitt namn har jag inte riktigt klart för mig. Kanske var det den gången på Gårda när jag kom körande till min p-ruta jag hyrde av kommunen och fann en grävmaskin i full färd med att gräva ett hål där jag hade täkt parkera. Jag snackade då med arbetarna och frågade vem jag skulle kontakta och jag minns att svaret blev "Du kan tala med Henriksson".
I vilket fall som helst så är det hans namn som är det viktiga, för jag hänvisar till honom i speciella situationer. Han har inget förnamn, vilket ger den distans som behövs till nyfikna personer som lägger näsan i blöt. Ofta är det när stunden kräver att man skall ge intrycket av att ha goda argument och motiv för det man gör, samtidigt som tiden inte medger att någon kontrollerar det man säger. Det är i dessa lägen Henriksson kommer in i bilden och ger legalitet och pondus åt det man företar sig.
Ett utmärkt sätt att använda honom på är när någon i omgivningen är nyfiken och lägger sig i vad man håller på med.
Jag minns en gång när jag sett ett par fina vinbärsbuskar på en ödetomt. Det gamla huset var rivet sedan länge, men delar av trädgården var kvar.
Jag backade in min röda Amazon och började gräva upp buskarna och knappt hade jag startat med detta förrän en kärring i en villa bredvid öppnade fönstret och undrade om jag hade tillåtelse att göra det jag gjorde.
Med en sårad min frågade jag henne om hon insinuerade att jag stal buskarna och med detta svar blev hon en aning spak. Hon var en kvinna från övre medelklassen som var van vid att ge order, det hördes på tonen. Hon kontrade nu med att hon minsann kände ägaren till tomten och skulle kontrollera saken med honom.
Detta amatörmässiga argument bet naturligtvis inte på mig, och för övrigt visste jag att en av landets största byggfirmor ägde marken i fråga och att någon där skulle bry sig om några buskar var inte sannolikt. Det var nu som min osynlige följeslagare kom väl till pass. Jag uttalade bara de förlösande orden: - "Be att få tala med Henriksson så får du besked" och därmed var samtalet över och ragatan drog in näsan i fönstret. Min hjälpare hade stått mig bi och det har han gjort många gånger efter detta.
På Västra Hamngatan hade jag spanat in en fin lådhurts i en container med diverse material från en ombyggnad. Då jag behövde en sådan hämtade jag bilen. När jag kom runt hörnet fick jag se en lastbil som just hade lyft containern från marken och skulle lasta på den på flaket och köra iväg.
Snabbt som ögat hoppade jag ur och ropade till chauffören att ställa ned den igen, för hurtsen som låg på toppen hade jag fått av Henriksson.
Containern kom strax ner på marken igen och jag fick till och med hjälp att få ur den och in i min bil.
Henriksson har alltid en ospecificerad ledande befattning var han än dyker upp, hans pondus är stor och enbart namnet får folk att lyda eller ta reson. Hans styrka ligger just i det faktum att han inte exi- sterar och inför det okända har vi alla respekt.
Min förhoppning är att han även i framtiden skall hjälpa mig i olika situationer och han har ju den stora fördelen, att i motsats till verk- liga chefer, alltid finnas på plats när man behöver honom.

till topp

På flygfältet
I mitten av 1970-talet bröt jag upp från min födelsestad Göteborg för att bosätta mig 2 mil österut i Härryda kommun där jag byggt mig ett hus.
Egentligen var det inte klart för inflyttning, men min dåvarande och hennes barn tyckte vi kunde flytta dit i alla fall, vilket vi alltså gjorde.
Nu återstod för mig att skaffa ett jobb i denna bygd som bestod av torpare, en centralort och motorvägen till Göteborg.
Turligt nog skulle den stora flygplatsen Landvetter byggas och jag tog en sväng upp dit tillsammans med min styvson som då var 14 år. Där var markarbetena i full gång och sprängsalvorna dånade när man jämnade ut alla bergknallar för den stora landningsbanan. Då ingen bebyggelse fanns i närheten behövdes det ingen täckning av berget, så hela salvorna bara drog iväg upp mot skyn i stora svampliknande formationer med hundratals ton berg. Sedan lastades resterna upp på stora dumprar som hyrts in från LKAB i Kiruna. De hade hjul som var över två meter höga och däckslitaget var 25 kronor i timmen.
Jag kontaktade lagbasen för byggfirman som fått arbetet för den första etappen och blev anställd omedelbart sedan jag muntligen redogjort för min skicklighet som armerare. Utöver han själv fanns det bara två anställda på platsen och så småningom skulle andra från firman anlända från den tidigare byggplatsen på varvet i Uddevalla.
Jag blev alltså byggnadsarbetare nummer fyra som anställdes och jag skulle bli kvar ända till slutet drygt två år senare.
Dagen innan hade lagbasen (med samma efternamn som jag) gjutet den första plinten till det som skulle bli den stora terminalbyggnaden och nu var det dags att börja med denna. Jag fick efter en vecka sällskap av min kamrat Stig som jag var ihop med på min tidigare arbetsplats. Vi hade arbetat ihop i åtta år vid detta laget och var så att säga samspelta. Nu fick vi oss tilldelade armeringen på den östra av de båda väggarna under mark som sträcker sig under hela huvudbyggnaden. Söderut kunde vi se vad den skulle sluta och dit var det - 314 meter.
Tjugo meter åt väster hade två killar från Frölunda uppgiften att armera den andra och vi skulle hålla jämna steg med varandra enda till slutet. En av dem hade stort intresse för sjön och höll på att bygga sig en egen båt på en småbåtsplats vid kusten. Det originella var att han byggde en åtta meter långa farkost i stålplåt utan vara yrkesman inom svetsning. Det hela var ett projekt på längre sikt uppenbarligen för vi hörde aldrig att den blev färdig under våran gemensamma vistelse på flygfältet.
Stig samåkte med denne båtbyggare var tredje vecka då de bodde i samma område. Det var dock inget han såg fram emot för som bilförare var denne arbetskamrat inget framstående. När snögloppet slog mot vindrutan och sikten var obefintlig kunde han bara sätta på torkarna och behålla en hastighet som var avsevärt högre än vad en normal säkerhet tillät. Då såg Stig hellre fram emot de veckor en kille vid namn Tommy körde i sin Mercedes. Han var en skicklig bilförare helt igenom men den inre miljön i bilen var kanske inte alltid den bästa. Tommy hade för vana att spela musik i sin stora bilstereo och alltid på högsta volym. Dessutom var det samma låtar minst tre gånger i veckan - Bordellmammans Visor, som var en samling halvsnuskiga visor sjungna av kvinnliga och manliga sångare med klara drag av amatörism.

Denna sommar blev mycket varm. Våra kollegor som sprängde och transporterade stenmassor hade därför förlagt sin arbetstid en timma tidigare för att kunna använda den tidiga morgonens svalka.
Nere i den gryta vi arbetade blev hettan ibland mycket stor och en av snickarna tog med sig en stor termometer för att kontrollera temperaturen, den visade på 54 grader. När man för ett ögonblick lagt ifrån sig sin najtång (ett verktyg för att fästa armeringsjärn med glödgad tråd) kunde den vara så varm att man brände sig när man skulle ta i den. Värmen kom också underifrån för omväxlings skull då vårat "golv" bestod av komprimerad sprängsten i olika storlekar. När dessa blivit uppvärmda hade de samma effekt som stenarna i en bastu - de strålade ut värme. Min kompis Stig hade det lite extra svårt i värmen för han hade några kilon extra på kroppen som nu omvandlades till svett. Hans ansikte var stundtals långrandigt av svetten som rann från pannan.
Jag tipsade honom att köpa salttabletter som skulle lindra, men dagen efter kunde han meddela att dessa var slut på apoteket. Som kompensation hade han ätit ett par matskedar salt på morgonen innan han for till jobbet och detta hade god effekt och minskade hans obehag.
För att kompensera vår vätskeförlust fixade jag en 5-liters dunk som jag fyllde med kallt vatten hemma varje morgon. Ett par droppar citronsyra gav dessutom innehållet en läskande smak. Men jämna mellanrum besökte vi nu den skuggiga platsen där vi hade vår flytande proviant som dessvärre redan efter ett par timmar hade antagit omgivningens temperatur. Vid tvåtiden brukade den vara slut utan att vi behövt tömma våra blåsor en enda gång.
Allteftersom veckorna gick avancerade vi söderut och ibland fick vi ta skydd för kompletterande sprängningar. Det var s.k. "skut" som på bergsprängarspråket betydde: sprängning av större sten från en tidigare salva. Han som ibland kom med en röd flagga i näven och varnade oss innan salvan gick var olympiske bronsmedaljören i tungviktsboxning Hasse Thomsén. Vi tryckte oss tätt mot plåtformarna när sirenen ljöd och ibland brakade rätt stora stenar in på andra sidan och fick konstruktionen att skaka till.
När vi hade femtio meter kvar till slutet hade det bildats en rejäl vattensamling där vi skulle arbeta. En betongport med nedstigning till en stor tunnel under flygfältet hade blockerats genom att en byggskiva satts dit vilket hade gjort att regnvattnet blivit stående på utsidan längs grunden till huset vi hade börjat bygga. Det hade nu blivit en rejäl vattensamling på ca 20 gånger 40 meter och med ansenligt djup i mitten.
När en av markanläggarnas arbetsledare vid ett tillfälle kom förbi ropade våran båtbyggare till honom att han måste se till att ta bort vattnet så att vi kunde arbeta vidare.
- "Det är väl ingen konst, ryck väck luckan bara", blev svaret.
Det var precis vad vi ville höra och båtbyggaren gick runt och fick efter visst besvär bort skivan som tjänstgjort som dammlucka. Effekten blev god och hundratals kubikmeter vatten forsade nu okontrollerat ner i tunneln. Vi tittade smått oroligt på varandra och undrade hur det skulle gå för de som arbetade där nere nu när de hamnade i ett rejält vattenfall. Svaret fick vi omgående när vi blickade bort mot andra sidan startbanan för där kom folk uppspringande som en flock råttor från en kloak. Lyckligtvis vad det ingen som blev skadad, men material av olika slag, inte minst elektrisk, kanske for illa vid denna dusch.
Det tog inte lång tid innan en stor delegation med cheferna från markfirman kom till platsen och blickade ner på platsen där vattnet stått. Ingen ställde frågor till oss, för det vad som hade skett var ju alldeles uppenbart. Vi höll masken medan de var där och skrattade gott åt det hela när de hade försvunnit. Arbetsledaren som bett oss ta bort luckan var inte synlig av förståeliga skäl.
Efter långväggen blev det mycket armering av de stora plintar som höll uppe olika väggar i markplanet och en del av dem var rätt komplicerade. Det kunde finnas sådana som var femton meter i fyrkant och hade flera olika nivåer och väggar. Detta ställde stora krav på koncentrationen när mått skulle tas ut och beräkningar göras då ritningarna inte alltid gav hundraprocentig information. Då arbetsledningen insett Stigs och min stora yrkessicklighet var det främst dessa svåra objekt vi fick arbeta med. Efter en sådan period kunde det vara skönt att få rensa hjärnan med lite monotont hantverk som inte krävde alltför stor tankeverksamhet, som till exempel virkesrensning. Vid ett par tillfällen begärde vi en sådan "viloperiod" av vår arbetsledare "Emma", som alltid stod på vår sida i dessa fall.

Vintern som kom blev bitande. Den råkalla fuktiga luften på denna högplatå gjorde vinden narig och när det blev femton grader kallt gjorde vi en uppgörelse med arbetsgivaren om att ta en extra kafferast efter en timmas arbete - klockan åtta på morgonen. Den fick dock bara bli en värmande paus på fem minuter.

Då våren gått hade byggnaden avancerat så mycket att stommen var färdig. Detta var den första etappen av jättebygget som ingick i det anbud vår firma skulle utföra. Nästa etapp hade gått till en annan byggfirma och om vi inte fick anställning där skulle vi bli utan arbete. Vi såg nu hur det nya företaget slog upp sitt kontor i närheten och Stig och jag gick dit och anmälde vårat intresse för en anställning. Det blev ingen lång intervju för allt de behövde var våra namn så var det klart.

Under de veckor vi arbetade klart på den gamla firman tog vi oss en funderare på framtiden. Vad det gällde gjutna konstruktioner var byggnaden i stort sett färdig, viket betydde att vårt eget arbete skull skulle upphör vad gällde armering. Kvar fanns saker som golvläggning m.m. som vi inte alls var intresserade av. När vi senare såg hur en annan firma slog upp baracker i närheten för att börja med byggnader från grunden, fattade vi ytterligare ett beslut - vi skulle söka jobb där i stället och fortsätta med armering som var vårt rätta gebit.
Alltså ställde vi kosan dit och blev anställda omgående. På vägen tillbaka gick vi in på kontoret till den andra firman vi fått jobb på och sade upp oss, innan vi hunnit börja!

Etapp två

Till vår glädje var det många från vår gamla arbetsplats som tog efter oss flyttade och över halva styrkan blev därför gamla bekanta. Vårat nya bygge var en restaurang som skulle serva den nya flygplatsen alla plan med mat. Det var en stor källarlös byggnad som vi byggde under hösten och vintern. De mer komplicerade armeringarna fanns i sidobyggnaderna och dem tog Stig och jag hand om mest hela tiden. De övriga lade grova armeringsmattor på plats vid det stora golvet som de sedan göt och slipade i ett enda skikt.
När bygget var klart var det dags för taklagsfest nummer två. Den första stora som varit på Svenska Mässan i Göteborg hade jag avstått ifrån men denna tackade jag nej till. Det var den gamla restaurangen på Torslanda flygfält på Hisingen som tackade för sig och i de gamla lokalerna hölls festen. Jag hade turen att få skjuts dit av min granne och arbetskamrat Kalle Bengtssons son och hemfärden stod min dåvarande sambo för.
Det blev en trevlig tillställning där inget sparades på i mat- och dryckesväg. För att låta servitörerna spara in på sina steg såg vi till att våra glas fylldes till brädden med konjak i stället för den lilla skvätten i botten som annars är det vanliga. Denna fest satte punkt för bygge nummer två, men nummer tre var på gång.
En mindre grupp av oss blev sedan avskilda för detta objekt - brandstationen som skulle svara för skyddet av flygplatsens.
Den låg (och ligger än) på mitten av den stora landningsbanan så att avståndet till de båda ändarna skall bli lika långt.
Bakom huvudbyggnaden med brandbilarna byggde vi två flyglar med logement för de anställda. Dessa bestod till en stor del av killar med vapenfri värnplikt under befäl av ordinarie brandpersonal.
Denna vinter blev milt sagt snöig och åtskilliga dagar fick vi inte göra mycket annat än att skotta snö inne på vår arbetsplats för att kunna arbeta. Hade vi otur snöade det sedan under natten igen... Under påsken kunde därför min styvson Bjarne var med oss och skotta och fick på så sätt en veckas byggpraktik(!) som hjälpte honom in på gymnasiets bygglinje.
Mer än en gång fick vi stanna hela förmiddagen ute vid kanten av flygfältet för att vägen in till bygget var igensnöat. Med lite tur kunde det bli skottat fram mot elvatiden, för alla plogbilarna prioriterade starbanan, terminalbyggnaden förråden etc. innan de till sist plogade fram vägen fram till oss. Vår visshet om detta gjorde att vi kunde komma överens om att inte komma till arbetet förrän fram mot middagstid när det snöat under natten.
Hemlighetsmakeriet och säkerhetsbestämmelserna gjorde och vi hade alla sedan ett halvår fått speciella ID-brickor med foto som vi alltid bar på oss synligt. Bakgrunden på korten var i olika färger beroende vilka områden vi hade tillträde till.

till topp

Släktmiddag
I två år bodde jag hos en tjej i Biskopsgården. Hon hette Lena hade två barn (10 resp. 6 år) och dessutom ett utseende som var mycket svårt att bestämma åldern på. Trots sin tjugoåtta år gjorde hon mycket för att se äldre ut, vilket inte hör till vanligheterna.
Flera gånger hände det att försäljare vid dörren ställde frågan "Har du mamma inne?" när hon öppnat dörren. För att försöka undvika dessa pinsamheter brukade hon därför börja tala först så att besökaren skulle höra på rösten att hon inte var femton år.
Ändå hände det att en nitisk kassörska på Systembolaget bad om leg (som hon inte hade med sig) så att hon först efter viss dispyt med föreståndaren fick köpa det hon ville sedan hon pekat på den tioårige sonen hon hade med sig.
Hennes mor och far bodde i samma område och jag var i ett mycket gott parti i min "svärmors" ögon då hon stickade tröjor till mig och uppmuntrade till fortsatt sällskap med sin dotter som haft otur i de två tidigare förhållandena med var sitt barn som följd. De lyckades dessutom att få med mig i dansklubb(!) där jag varje onsdag prövade på olika danser som modern vals, foxtrot, schottis, hambo m.m. Allt detta är numera preskriberat och jag har inte fått några bestående men av denna period vad jag vet.
I hemmet fanns också en blandrashund med originellt utseende. Det var en tik vars mor var schäfer och far stor riesensnauser och deras dotter hade därför blivit en ljusbrun, schäferliknande, småkrullig varelse med tofsar på öronen, bockskägg och mustascher!
I bekantskapskretsen fanns en attraktiv men ack så urblåst tjej med ett originellt förnamn taget efter en europisk flod. Senare fick jag veta att hon valt ut en man för skaffa barn med (utan att fråga honom) och blev ensamstående någonstans på vischan i trakten av Alingsås.
Lenas mor var från Ljungskile där de hade en stuga i en slänt ned mot havet precis där farleden till Uddevalla gick förbi. Fem andra stugor i sluttningen ägdes av hennes kusiner som med familjer tillbringade delar av sommaren där.
Utöver kusinerna hade hon en bror som var två år äldre och just vid denna tiden berättade hennes mor att denne brodern var hennes halvbror och att de inte hade samma far. Ett något senkommet besked kan tyckas, men det förändrade inte deras inbördes relation. Hans egen relation (äktenskap) hade däremot nyligen förändrats (skilsmässa) och orsaken till detta hade varit hans svägerska, som han numera bodde ihop med.
Nu vankades det midsommarfest vid havet och jag föreslog vad som skulle köpas in och fick fria händer. Jag valde ut ett par fina årgångar franskt rödvin till köttet och lämpligt vitt bröd från samma land och den närmaste omgivningen blev smått imponerad av mina kunskaper om bordets läckerheter. Varför skulle jag förstå senare.
Vi tog min röda Amazon och begav oss till en plats strax söder om Ljungskile några mil söder om Uddevalla. Här hade Lenas mormor växt upp och kvar fanns ett hus på toppen till en sluttande dal 100 meter bred och 200 meter lång, som slutade med havet. Man såg inte horisonten för ön Orust låg i vägen 800 meter västerut. Detta var farleden mellan fast- landet och nämnda ö, som trafikerades av stora båtar till och från Uddevalla.
En gång i tiden hade Lenas mormor och hennes syskon rott folk över sundet för en mindre ersättning. Några lämningar av bryggor fanns inte men ett hus ett tjugotal meter upp i backen såg invändigt ut som ett oorganiserat museum och var fullproppat med äldre hushållspinaler verktyd mm och bland dessa tre stycken så kallade Hjärtums-yxor. Dessa är en raritet från Bohuslän med en infälld egg av hårmetall och är (tror jag) alla handgjorda av en smed från den socken som bär dess namn. Ingen av släktingarna var medvetna om dessa klenoder som låg slängda i en låda med andra äldre verktyg.
Längs sluttningen båda sidor fanns flera småhus som alla ägdes av kusiner till Lena. I ett av dessa gjorde vi oss hemmastadda inför festen. Denna inleddes med resning av midsommarstången där jag fick äran att resa denna vilket också fotograferades. Drickandet mellan oss killar hade pågått ett tag medan tjejerna fixade med maten. Vi samlades sedan i en stuga där allt var planerat och festen startade.
Kött, potatisgratäng, grillade revbensspjäll mm konsumerade i rask takt och mina medhavda årgångsviner försvann rätt obemärkt utan någon större diskussion om bouqué och annat tjafs. Förutom öl och vin kom (när detta var uppdrucket) det fram flera dunkar med hembränt som sattes direkt på bordet. Den som ville ha kunde bara ställa fram sitt glas (eller mugg) och ta för sig.
Det blev också dans - men inte runt stången. Musiken fick vi genom en bilstereo som genom öppna dörrar dunkade på. En av Lenas kusiner hade fattat tycke för ming som danspartner, vilket var obegripligt med tanke på mina begränsade kunskaper inom detta område. Så förgick kvällen och så småningom dog festen ut när först bilstereon gick sönder genom ett felaktigt handhavande av Lenas bror, och deltagarna därefter så småningom somnade in i sina små hus, och på andra ställen.
Morgonen därpå samlade vi killar nere vid den lilla sandstranden och jag kände då igen en nykomling i sällskapet. Han hade med en kompis varit synlig varje dag på Götaverken under försommaren sju år tidigare då jag som byggarbetare höll till där. Han bekräftade att jag hade rätt när jag mindes hur de två slängt på tre paket byggisolering på flaket av sin lastbil varje dag då de körde ut från området. På min fråga om han höll på att bygga vid denna tiden svarade han nekande och att mate- rialet troligen gått till försäljning.
Vi lämnade platsen fram vid middagstid och vid ett uppehåll vid mormoderns hus lovade jag min danpatner att ta minst två danslek- tioner tills nästa gång vi sågs. Nu blev det inte så för jag hade redan funnit en ny kärlek och Lena och jag skulle gå skilda vägar - som vänner. Hon träffade snart en ny livskamrat och fick en dotter. Vi två skulle träffa varandra tio år senare och tillbringa en tid utomlands till- sammans, men detta är som någon uttryckte det - en helt annan historia.

till topp

En bilutflykt
När jag skulle renovera mitt kök i stugan jag hade nere i Åsa söder om Kungsbacka handlade jag material i ett byggvaruhus i Mölndal. Där föll min blick på kassörskan som var en attraktiv tjej på drygt tjugo år. Efter en del handlande av väggpanel i trä och andra saker började vi se varandra lite djupare i ögonen och fattade tycke för varandra. Strax efter midsommar 1983 började jag därför avveckla mitt förhållande i Biskopsgården till förmån för min nya flamma som också hon nu bröt upp ur sitt till förmån för mig.
Det var mitt i sommaren och vädret var varmt. Vi beslöt att göra en campingutflykt över veckoslutet och kosan ställde vi mot Västergötlands kulturlandskap. Vi packade ned tält, fältkök, sovsäckar, liggunderlag och vad vi behövde för färden, som vi skulle göra i min röda Amazon modell 1965.
Efter ett par timmar var vi i Lidköping där vi gjorde ett uppehåll innan vi startade mot etappmål nummer ett, som var Läckö slott på Kållandsö norr om staden. När vi kom dit fanns det en originell utställning med äldre målningar av sällskapsdjur, speciellt hundar. I slottssalarna kunde man nu skåda hur de högre samhällsklasserna låtit avbilda sina favoritdjur i olja, ensamma eller med matte eller husse i sällskap. En del tavlor var från 1700-talet och dåtidens konstgrepp slog igenom också på avbildningen av djuren. De små knähundarna hade nu förevigats med stora bruna ögon som inte på något sätt stod i proportion till den övriga kroppen. De hade "personifierats" och fått mänskliga drag.
När vi tog avsked av de små liven var det för ställa in kompassen på trakten runt Kinnekulle som vi kunde se på andra sidan vattnet österut från Läckö. Vi kom fram till Västerplana socken som är en av en trio "planer" i trakten. Vi gjorde en bensträckare vid en rastplats och kunde då besöka ett museum som var av det mer originella slaget. Det var traktens hembygdsförening som inrett en stuga och visade upp alla de typer av stenmaterial som fanns på platsen och det var många. I lagret av kalksten hade dåtidens många djur från havet blivit inbakade och likt en fossilisk uppslagsbok med hårda sidor gick det att följa livets utveckling under hundratals miljoner år. Vi och de andra besökarna kunde beskåda alla de bergarter som Kinnekulle bestod av, från urberget i botten till den stelnade lavan på toppen, för berget är nämligen en vulkan. Ingen besökare behöver dock känna någon oro för det senaste utbrottet var för ungefär 250 miljoner år sedan.
Vi lämnade det lilla obemannade museet sedan vi förevigat vårt besök genom att skriva in oss i gästboken. Jag bläddrade i den för att hitta eventuella kungabesök eller liknade, men utan att hitta några kändisar. De utländska turisterna däremot hade tydligen uppskattat detta enkla hemtrevliga kulturinslag längs landsvägen.
Vi fortsatte våran färd och kom till ett samhälle vid kusten vid namn Råbäck. Där hade en gång järnvägen haft en station och ett stort stenhuggeri var platsens huvudnäring. Nu var allt detta nedlagt och människorna borta, så vi kunde ostörda ta oss ett dopp i den lilla hamnen.
Vid vägen en bit därifrån såg vi en liten oansenlig skylt drog till sig våran uppmärksamhet. På den stod det: "Ingenjör Andrées utgrävning". Vi förstod att det rörde sig om samma man som gjorde sin berömda ballongfärd på 1890-talet och miste livet på kuppen. Nu hade tydligen denne äventyrare varit här och gjort något. Efter en stunds promenad kom vi fram till platsen som var ett stycke berg som var borttaget alldeles vid vägen. Brottet i bergväggen var i manshöjd och vid foten fanns en mindre vattensamling. En skylt berättade att detta kunde vara den nordiska gudasagans "Mimers brunn" där den högste guden Oden offrat sitt ena öga för att kunna få all visdom. Romantiken (och fantasin) hade flödat friskt på skyltens skribent, så behållningen av besöket blev nog mer av det kuriosa slaget. Hembygdsforskare tror att avsikten med utgrävningen kan ha varit att undersöka Kinnekulles olika lager av stenmaterial för just detta ingrepp i berget har gjorts där skiktet av lerskiffer övergår i den stelnande lavan trapp, också kallat diabas.

Övernattning på toppen

Nu skulle vi hitta en plats att tälta på och vi ville inte övernatta på någon campingplats. Vårt mål var att hitta en bra plats att övernatta i den täta skogen på sluttningen upp mot "högkullen" som den högsta delen av berget kallas.
Vi tog packningen ur bilen och började vandra uppför berget. Terrängen var skogrik och utan stigar med sparsam vegetation under trädkronorna. Det fuktiga skuggade marken var värd för insekter av alla slag och speciellt myggorna ansatte och rejält ditlockade av vår avdunstande kylvätska som den varma dagen frambringade.
Marken framför oss var allt annat än campingvänlig så vi beslöt rätt omgående att återgå till baslägret - bilen. Vi skulle nu försöka hitta en annan plats och tog därför stora vägen runt berget och kom då till dess nordöstra sida. Där var det en stor bred bilväg ända upp till toppen och dessutom en parkeringsplats med restaurang(!) så detta alternativet var betydligt mer tilltalande.
Vi kånkade med vår utrustning uppför en mycket lång trätrappa som ledde upp till den högsta punkten och många andra turister hade också hittat denna vägen, men de hade inget att bära på. Det som lockade alla ditupp var den fantastiska utsikten och ett alldeles nytt utsiktstorn av trä stod nu till allas förfogande. Det tidigare hade blåst ner fick vi höra senare.
Denna kväll var det vindstilla och molnfritt och vi kunde nu se Läckö slott som vi besökt på förmiddagen. Det syntes som en liten vit fläck i den nergående solens ljus, där det låg längst ut på sin gröna landtunga i Vänern.
Ett hundratal meter från tornet slog vi upp vårat tält, med viss möda. Gräset som växte här var nämligen bland det mastigaste vi sett och var meterhögt och tätt i den frodiga myllan av söndervittrad lava . Vi valde att kampera där det inte var alltför svårbemästrat - 5 meter från vandringsleden.
Några andra tältare såg vi inte till och kanske var detta förbjudet i ett naturreservat. Hur som helst blev vi ett inslag i vandingen för alla som strövade förbi och önskan om smaklig måltid framfördes av flera passerande när vi satt utanför vår textila bostad och lagade mat på vårt spritkök. När kvällen övergick i natt och mörker, kröp vi ner i våra säckar och sov gott tills fågelsången väckte oss tidigt nästa morgon.
Det var nu söndag och vägen hemåt ägnade vi åt att besöka berömda monument från äldre tider. Västergötlands centrala delar är fullt av sådana då den bördiga myllan var en god ekonomisk bas för de första jordbrukarna på stenåldern. Den goda avkastningen har gett ett ordentligt överskott som frigjort kapital(!) och arbetskraft till andra sysselsättningar än att odla grödor. Bland de många offentliga arbeten vi besökte var det ett som stod i en klass för sig: skeppssättningen i Askeberga i socknen Vad två mil norr om Skövde. Här har ett drygt femtio meter monument byggts av stenar av en storlek som inte finns i någon lämning från förr eller modern tid heller för den delen. Det är inte avlånga stenar som använts utan relativt runda jättar med en genomsnittlig vikt som beräknats till mellan tjugofem och trettio ton! På en lång kulle i det flacka landskapet har de har placerats i en klassisk skeppsformation stående på högkant och de flesta har behållit denna position genom årtusenden.
De måste dessutom ha fraktats långväga ifrån, då bergmaterial av denna typ inte finns i trakten. På den östra sidan har man planterat en rad björkar, kanske tänkt som en grönvit dekoration till sevärdheten. Dessa träd har tyvärr motverkat sitt syfte i så fall då de skymmer de stenar som var tänkta att kunna ses på långt håll av alla som kom i närheten.

Vatten och stenar

Tidigare på dagen hade vi besökt Husaby källa som var ordentligt exploaterad vad det gällde turismen. Här kunde man äta och köpa minnessaker innan man tog den obligatoriska slurken ur källan som praktiskt nog var under tak. Ett litet brunnsliknande hål med en skoning av kalksten var platsens navel och där kunde man sänka ner den stång med vidhängande behållare som fiskade upp de heliga vattnet. Någon hälsobrunn är det alltså inte utan vattnet har enbart magisk kraft genom katolska religiösa föreställningar. Det var med detta fluidum som den förste svenske vikingakungen Olof Skötkonung döptes till kristendomens alla välsignelser av Västergötlands apostel Sankt Sigfrid. Denna man sägs ha börjat sin karriär vid Göta Älvs mynning där han landsteg efter sin färd från England. Det var hedningarna i Örgryte som då lät omvända sig till den nya tron och döpa sig i bäcken vid Överåsberget. En tempel grundlades för den nya församlingen och det ligger där än i dag vid bergssidan - Örgryte gamla kyrka. Ett hundratal meter därifrån ligger platsen som bär den helige mannens namn - Sankt Sigrids plan.

Vi hade också hunnit att ta en titt på en berömd run- och bildsten i Källby i Götene kommun. Den stod tillsammans med ytterligare en alldeles bredvid stora vägen och helt oplanerat kunde vi se den när vi kom körande förbi. På den över tre meter höga stenen finns en mansperson avbildad och hans kläder och utrustning är unika. På fötterna har han stövlar och på huvudet huva med en krona av horn likt en ren eller älg. Vid midjan har han ett bälte där han stöder en stång som han riktar framåt som en fanbärare. Hans mun är öppen som om han sjöng eller gav andra ljud ifrån sig. En möjlig förklaring är att han är en schaman (medicinman) som med riter av olika slag skall komma i kontakt med andarna och därigenom kunna göra förändringar till det bättre för stammens medlemmar. Runtexten ger ingen ledning för bildens innebörd då den bara innehåller standardfraserna om vem som lät resa stenen och över vem.

Ett annat besök gjorde vi vid en mycket mer berömd sten som också den är unik i sitt slag. Att just denna fått nationell kändisstatus och inte bildstenen vi besökte tidigare är förborgat för mig, men en bidragande orsak är kanske namnet. Detta har den fått av den socknen där den påträffades och dess namn är - Sparlösastenen.
För att komma dit fick vi köra på små grusvägar en bra stund och väl framme väntade oss en välordnad och genomtänkt historisk plats med tanke på turisterna som tagit sig till denna avkrok.
Strax bredvid kyrkan finns en träbyggnad där klenoden står i centrum. Genom takfönster och glasväggar strömmar ljuset ner på den rätt lilla men mycket inristade stenen. Den har en ovanlig fyrkantig pelarform och är fullkomligt nerlusad med runor och bilder. På alla sidor och till och med på toppen har ristaren fått utlopp för sin skriv- och bildklåda. Tolkningen av texten är ganska svår och innebörden är omtvistad.

"...efter Ejuls. Och tyd dessa runor, de från rådande makter stammande som...Alrik målade. Hjuls, Eriks son, gav, likaså gav Alrik...gav...i gengäld. Alriks fader satt i Uppsala. En fader som... Nätter och dagar...Alrik fruktade inte Ejuls Segerfrejdad kallas Eriks son. Väldig strid våldsdundrande."

Bilderna visar ett skepp, ett hus, ett stort kattdjur m.m. och en tolkning är att stenen (som är från ca år 800) visar den tidigt kristna symboliken som ännu har kvar drag av hednatiden. Huset som avbildas har tolkats som ett tält (jurta) från de asiatiska stäpperna, medan andra ser en tidig träkyrka av stående plank - stavar, som gett namnet stavkyrka.
Gajden på platsen var en man i 70-årsåldern med en livlig fantasi. Under sitt brokiga liv hade han varit cirkusartist, marknadsförsäljare m.m. och det sistnämnda hade automatiskt gjort honom till socknens talesman i historisk undervisning av turister. Han hade sina egna tolkningar av stenen och misstänkte att det stora kattdjuret i själva verket var en mycket gammal hundras som numera är utdöd i Sverige sedan ett hundratal år och som dessvärre aldrig blivit avbildad på foto. Det rörde sig enligt honom om den så kallade dalbohunden från Dalsland, ett mycket storväxt djur vars ursprung var okänt. Hans urtida teorier har numera kunnat läggas åt sidan då såväl foton som ursprunget till denna hund kunnat spåras. Det var helt enkelt en variant av Sankt Bernhardslund som en sjöman en gång på 1800-talet haft med sig hem och avlat med i sina hemtrakter.
Stenens historia var intressant och den hade hittats inmurad i kyrkväggen vid en renovering. Ortsborna ville ha kvar sin dyrgrip i socknen medan Riksantikvarieämbetet vill frakta den till Stockholm. Då organiserade man ett massuppbåd av folk i trakten som slogs för sin sak och när tjänstemän från huvudstaden var på besök för en inspektion ställde man upp mangrant.
Med demonstrationer av olika slag gjorde man klart att fyndet skulle stanna i hembygden och en stor talkör skanderade: - "Vi vill ha stenen kvar, vi vill ha stenen kvar!" - och så blev det.

Det avslutande nedslaget i forntiden gjorde vi i Södra Härene i norra delen av Alingsås kommun. Detta var mer av en slump då vi inte visste någonting förrän vi såg skyltar om en hällkista vid vägkanten. Vi svängde av och gick till fots en bit bort och där på en kulle med sockenkyrkan i fonden hittad vi Nordens största hällkista.
Denna bjässe är dryga fjorton meter lång och stor som en villa. Den som haft denna grav har sannerligen varit betydande (eller i alla fall rik) under sin levnad. Den byggdes när den rika bondestenåldern stod på sin höjdpunkt och massvis med liknande gravar byggdes i Västergötland och nere på kontinenten. Tiden var ca 2000 år före vår tidräkning och 500 år efter det att Egyptens pyramider hade rests. Bedrifterna kan inte direkt jämföras, men med tanke på den ringa befolkningen, klimatet och de naturliga förutsättningarna är detta utan tvekan ett storverk.
Denna oväntade sevärdhet fick bli den lyckade avrundningen på vår utflykt. Att det mesta sitter kvar än kan jag försäkra för när jag skriver detta är det nästan 20 år sedan det hände.

till topp

Pang i bygget
När jag var utbildad armerare hösten 1967 var det dags att skaffa jobb. För att bli fullbetald behövde jag arbeta drygt två år och fram på försommaren 1968 sökte jag arbete på Bostadsbolaget som höll på i stadsdelen Hjällbo i Göteborgs nordöstra hörn. Åt detta håll höll staden på att expandera och vägar röjdes genom det kuperade skogsbevuxna landskapet som inte haft någon större bebyggelse tidigare. Några torp här och där i någon skogsglänta var sådant som hade fått flytta på sig för utvecklingen, som i detta fall var bostäder åt stadens expanderade befolkning.
Jag anlände till bolagets kontor och anmälde mig och en bas med namnet Gunnar hade hand om lärlingarna. Han frågade om det var jag som han lovat jobb per telefon och jag svarade felaktigt att det stämde. Genom denna nödlögn blev anställd direkt och min uppgift blev att assistera när formbord byggdes om. Dessa var just stora bord som blev formen vid gjutning av bjälklag och varje bord passade precis för ett blivande rum i det nya huset.
Nu skulle de byggas om en smula då den nya arbetsplatsen i nästa område - Hammarkullen, hade boningshus med rum som var av andra mått.
Förutom jag själv fanns ibland en kranförare som flyttade fram borden för bearbetning och en smed som ändrade de järndetaljer som höll ihop konstruktionen. Två snickare stod för ombyggnaden av resten, som bestod av träreglar på högkant och ovansidan som var av formskivor.
Vi arbetade på ett ställe där senare spårvägen skulle dras fram och vi var oberoende av andra och skötte oss själva. Endast emellanåt kom våran bas för att se hur det gick. Vi kallade honom "fader Gunnar" efter en populär TV-präst.
Min uppgift var till stor del att samla in överblivet material och elda upp det. Med jämna mellanrum tände jag en ordentlig brasa trots att det var eldningsförbud i hela kommunen. på vårt underlag av makadam såg vi hur skivor och plankbitar försvann en ofta fullständig förbränning där endast några spikar var allt som blev kvar.
Arbetstempot var inte högt och medvetet skickade vi inte efter mobilkranarna direkt när det var dags att flytta om arbetsmaterialet. Detta gav oss många sköna dagar i solskenet och vi installerade en dusch av en vattenslang för att svalka oss i hettan som rådde. Där svalkade vi oss minst ett par gånger om dagen. En gång dök fader Gunnar upp just när snickaren "Buddah" var därinne, men vi förklarade att han var på toaletten, så han kom fram när basen försvunnit.
Buddah var en framstående handbollspelare och en glad gamäng med starkt intresse för det motsatta könet. Han var gift med en tjej från mina hemtrakter men äktenskapet avslutades med skilsmässa fick jag reda på senare.
För att fördriva tiden underhöll vi varandra med att varje dag berätta vitsar och när poängen var avklarad hade vi satt i system att försöka hålla masken i stället för att skratta. Detta fick om möjligt en ännu starkare komisk effekt när de lyssnade alltid frågade vitsdragaren - "Hur var det se'n då?"
Den andre snickaren var Backman, som jag skulle träffa tio år senare på en annan arbetsplats och då hade han en helt annan profession - ambulansförare. Ha var då på studiebesök på brandstationen på det nybyggda Landvetter flygfält, där jag själv jobbade kvar i mitt gamla yrke.
Buddah såg jag vid två tillfällen senare i livet. En gång på avstånd under en boxningsgala på Lisebergshallen och den andra gången avbildad naken med en likaledes avklädd dam som båda var blickfånget i en annons för ett känt bastumärke från södra Halland.
Vår smed Dick som var spelare i IFK Göteborg och alltid på skämtsamt humör, men han gav intrycket att vara inåtvänd och känslig på samma gång. Vid ett tillfälle fick vi besök av hans fästmö som var höggravid. Efter denna arbetsplats fick jag inte höra något om honom förrän tolv år senare när jag talade med IKF:s materialförvaltare. Han levde då inte längre, utan hade mycket tragiskt tagit sitt eget liv.
Ett par månader efter min anställnings börja stötte jag på den riktige killen som blivit lovad anställning i telefon av fader Gunnar och det var min klasskamrat Bengt från byggskolan! Jag borde naturligtvis blivit sparkad för att ha bluffat mig till platsen, men Gunnar meddelade kontoret att han anställde oss båda två.

Så gick sommaren i lättjans och likgiltighetens tecken enda till slutet då alla formbord var ombyggda. I likhet med den tidens anställningsform (objektsanställning) fick jag nu se mig om efter ett nytt jobb när semestern var slut i augusti. En ny anställning fixade jag dessbättre omgående och slumpen gjorde att jag kom till en arbetsplats bara femhundra meter från min förra.
Det nya jobbet var byggandet av parkeringsdäck för de stora bostadshusen som byggts färdigt under sommaren. Nu var de höst och allt arbete skedde utomhus, vilket vi inte hade något emot om vädret var någorlunda.
Jag och en arbetskamrat körde s.k. "betongmopeder" ut till valvformarna där p-däcket gjöts. Det var fyrhjuliga fordon med ett fällbart tråg längst fram som rymde 300 liter betong, vilket blev en ansenlig vikt. Därför hade vi landgångar av byggnadstrallar för att det skulle hålla. Längs bak på moppen stod föraren på en liten plattform och körde ekipaget. När man skulle backa vände man på styret och motordelen, men man fick tänka på att då kom gashandtaget på den aviga sidan - till vänster. Efter en träningsperiod och ett mindre missöde då jag körde av landgången, blev jag snabbt vän med fordonet.
Vid två tillfällen var det inte plana ytor som skulle gjutas för då gällde det trapphus där runt en spiraltrappa. Denna skulle omgärdas av en konstruktion med väggar vars övre ändar smalnade av uppåt och gav en spiralformad siluett. Smeknamnet på dessa trapphus blev med anledning av detta - hundskitarna, och konstruktören hade imiterat något han sett på bild från Brasiliens huvudstad Brasilia, med dess moderna arkitektur.
Att avsluta en gjuten vägg med en kraftig lutning måste göras med en form som sätts lock på, för betongen är ju rinnande. Som förstärkning i väggens överdel skulle två armeringsjärn ligga, men dessa kunde vi inte få på plats förrän gjutningen var färdig och då gick endast ett att få dit.
När vi skulle börja gjuta hade det samlats många boende från grannskapet för att titta på. Det var gamla och unga som nu tagit tillfället i akt att på närmare håll se hur det gick till på ett bygge. De arbetsställningarna vi arbetade ifrån var inga praktexemplar och när jag vid ett tillfälle började tömma betongbasken (som hängde i en kran) blev det rejält spill för det var svårt att sikta rätt i denna smala form. Våran platschef Isak passade då på att var lustig inför oss och alla församlade genom att påpeka: - Det är i formen som betongen skall hällas. Min replik blev liksom påpekandet goddag yxskaft när jag svarade: - Jaså. är det där den skall ner?
Andreman bredvid mig vid namn Pauli passade då på att vråla högt: - Isak! har du sett aporna på Sjöfartsmuseet, dom har bättre ställningar att gå på än vi har! Efter detta lade sig inte Isak i vårt arbete.
Någon vecka senare höll vi på och röjde bland gammalt formvirke som vi eldade upp, men det var svårt att få elden att ta sig ordentligt. Jag hämtade då en dunk bensin som vi hade att tanka mopederna med, för att sätta extra sprätt på brasan. Efter att ha hällt ut en rejäl skvätt ställde jag dunken ifrån mig några steg bakåt och lutade mig sedan fram med en cigarettändare och tände på. Det jag minns är ett konstigt fräsande ljud och att jag sekunderna därefter landade på fötterna fem meter bakåt och utan min hjälm på huvudet. Arbetskamrater skyndade till det gick snart upp för mig att jag var brännskadad på händerna och i ansiktet. av själva smällen minns jag ingenting men de som stod 25 meter in på bygget berättade att de hukat och förbannat bergsprängarna som sköt bort berg i närheten utan att larma först!
Isak körde mig till Ånäskliniken, en kirurgisk liten klinik där folk från gatan kunde gå rätt in när de hade några krämpor. Mottagningen gick till så att de sjuka stod efter väggarna och läkaren hasade runt till var och en sittande på en stol. Mindre operationer kunde också utföras i detta allrum och min far kunde en gång bli opererad när en stor fistel togs bort på hans mage av den framför honom sittande läkaren med assisterande sköterska bredvid. Det var till denna löpande band-mottagning jag nu anlände och fick smärtstillande tabletter och händerna inlindade i bandage. Ansiktet var inte fullt så skadat men ögonbrynen var bortsvedda och i mottagningsrummet spred sig en doft av stekt fläsk.
Efter en stund kunde vi lämna stället och väl tillbaka på bygget klädde jag om för att ta mig hem i min egna bil. Den var tyvärr blockerad för tillfället av en leverans vi hade fått och jag måste vänta tills den var färdiglossad. Under tiden började smärtorna i mina händer att öka och jag märkte att när jag låg stilla inne i manskapsboden blev det bara värre. Om jag däremot rörde på mig avtog plågorna betydligt. Jag började därför promenera fram och tillbaka och detta observerade med förvåning av killarna på bygget bredvid. De sträckte på halsarna och undrade vad det var för en stolle som maniskt marscherade fram och tillbaka med vita handskar på händerna!
Efter två veckor var jag tillbaka på bygget som blev klart efter några månader. Vi blev då förflyttade till ett nytt p-däck i närheten som skulle serva en hög bostadslänga. Vintern blev ovanligt kall och flera gånger hade alla vattenslangar frusit när vi kom på morgonen klockan halv sju då vi började. För att hålla betongen vid liv sedan vi gjutit hade vi uppvärmning i undre planet med byggtorkar som drevs av dieselolja. Den nyss gjutna betongen täckte vi med isolermattor och värmde med ånga. Ångspjutet sköttes ibland av en ny arbetsledare vi fått och han hade bara en arm, den andra var en protes i plast. Vi gav honom namnet "Goldfinger" efter färgen på hans lösarm. Trots sitt strama yttre saknade han inte humor och när han fick hjälp att hantera ångslangen bad han att vi skulle trycka in det heta munstycket i hans konstgjorda hand "för den smälter ju bara om det skulle bli för varmt".
Husen var byggda av det kommunala bolaget Samhällsbyggen. De hade en chaufför som var en trivsam typ som gärna utförde imitationer av kända politiker m.m. Han hade också förmåga att spela berusad med sluddrigt tal och vinglig gång. Ibland kunde vi se honom halvt redlös klänga sig fast på utsidan flaket av sin lastbil och krypa in i hytten för att sedan lämna området körandes hit och dit.
Denna hans naturbegåvning ställde dock till det för honom vid ett tillfälle då hyresgäster observerat honom utan att veta att det var skådespeleri. En polisbil besökte platsen och fick den naturliga förklaringen från oss, och kunde åka därifrån sedan vi lovat säga till honom att vara återhållsam med fyllerikomedien. Föräldrar i området hade med rätta blivit bekymrade om sina barns säkerhet när de såg en berusad lastbilschaufför.
Fram på vårvintern var det dags att förhandla om lönen för nästa etapp av p-däcket och här gick det inte att få någon uppgörelse då arbetsgivaren (stockholmsfirman JM) gav oss ett bud som var oförskämt lågt. Vi visste vad våra grannbyggen tjänade och det var betydligt mer än vi nu erbjöds. Slutklämmen blev att vi sade upp oss allihopa och bygget blev så när som på en äldre bergsprängare som tog tillbaka sin uppsägning. Han hade ingen formell utbildning och var rädd att inte få något nytt jobb. En till i vårt arbetslag tog tillbaka sin uppsägning och han var född i vårt östra grannland. Han hade varit en av de pådrivande när vi kom överens om att sluta allesammans. Nu blev dessa två ensamma kvar och fick hjälp av några andra anställda på företaget som skickades dit. Deras möjligheter att få p-däcket klart i tid var dock inte stora och man kan ju alltid hoppas att det blev en rejäl förlust med skadestånd från beställaren då det inte blev klart i tid.

till topp

Arbetsdag ett
Vintern 1961-62 var det kallare än på många år, och i januari hade kvicksilvret parkerat runt 20 minusgrader i flera veckor. Jag hade gått en kurs i svetsning den gångna hösten och hade därefter lyckats med min förutsättning att inte ta arbete på något skeppsvarv. Därför hade jag sedan oktober haft en behaglig tillvaro i föräldrahemmets stugvärme, utan att känna press på mig att göra något produktivt. Det var då en förmiddag som hela mitt liv förändrades genom ett telefonsamtal, eller rättare: genom att jag lyfte luren och svarade. I andra ändan av tråden befann sig en man som presenterade sig som tjänsteman från Arbetsförmedlingen, och han överrumplade mig fullständigt genom att erbjuda mig ett arbete som rörläggare.
- Jag kan inget om rörläggeri, försökte jag, men han lät sig inte imponeras.
- Du har ju tagit en kurs i svetsning ser jag i mina papper och det är just var du behöver i detta jobbet. Utan att jag riktigt hade fattat vad som hänt hade jag lovat inställa mig redan nästa morgon klockan sju på ett bygge inte långt ifrån där jag bodde. Tidigt i ottan när det ännu var mörkt promenerade jag så dit med några smörgåsar i en papperspåse under armen. Det var gråkallt och blåsigt när jag möttes av rörläggarbossen Ville, som var drygt femtio år. Han presenterade mig för de andra fyra i arbetslaget och jag fick en plats att klä om på i vår byggbarack. Iklädd blåbyxor och tröja vandrade jag med de andra ut i mörkret och in på bygget, som visade sig vara ett 8-vånings bostadshus. När vi kommit upp i sjätte våningen fick jag klart för mig att jag inte bara skulle arbeta i mörker och kyla, utan också i full storm.
Då inga ytterväggar fanns på plats hade vinden fullt spelrum genom huskroppen vilket gjorde att även en lätt vind blev koncentrerad och befordrad till något som liknade orkan. Jag var därför tvungen att gå ner och ta på min skinnjacka som jag haft på mig när jag kommit. Ville gav mig en forskande blick när jag stod där i min fina skinnpaj och sade: - Jag har ett jobb i källaren som vi skall titta på. Där nere var det lä, tack och lov, och mitt första arbete var att fälla in två tjocka fyrkantiga metallbrickor i en vägg av lättbetong. Det var ett stort värmeelement som skulle monteras på andra sidan med genomgående bultar.
Min erfarenhet av detta väggmaterial var mycket begränsat, men med friskt mod satte jag igång med att krafsa ur en fyrkant ut väggen med de verktyg jag fått: ett par mejslar, en morakniv och en handslägga. Efter varje millimeter jag skavt ur provade jag brickorna, men de tycktes hela tiden växa i tjocklek och aldrig villa komma tillräckligt djupt.
Så småningom kom dock den första på plats. Efter ytterligare en stund var det dessbättre bara några millimeter kvar av den sista och jag såg nu slutet på denna min första arbetsuppgift. Att det tagit så lång tid berodde på att jag varit onödigt försiktig och nu mot slutet skulle jag kunna snabba upp arbetet när jag blivit bekant med materialet. De sista millimetrarna skulle därför lätt kunna övervinnas genom att helt enkelt kunde slå in brickan det sista stycket, med hjälp av min slägga. Sagt och gjort, jag klappade till ordentligt och detta hade god effekt: brickan gick in ytterligare en bit i väggen, men inte riktigt tillräckligt. Allt som behövdes nu var ett sista ordentligt slag, och min första uppgift på bygget skulle var avslutad.
Det som sedan hände var att när jag klappade till för sista gången rämnade hela väggelementet och jag kunde till min förvåning och förskräckelse se rakt in i rummet intill! Jag var tvungen att rapportera det hela till Ville, som dessbättre var överseende och tog det hela från den humoristiska sidan. Innan han kom hade en annan arbetskamrat skrämt upp mig med att jag inte kunde räkna med någon lön denna veckan(!) och detta gjorde mig en aning skraj med tanke på att jag bara arbetat en timma. Platschefen på bygget tillkallades och han kunde lite surt bara konstatera att: - "Vi får väl sätta upp skiten igen". Jag kan tillägga att jag fick betalt utan avdrag för mitt lilla rivningsarbete, och att denna första timma av mitt arbetsliv för all framtid har etsat sig fast i mitt minne.
35 år senare känd jag mig mogen att åter besöka denna plats som hade framkallat ett sådant minne i mitt medvetande. Jag tog kontakt med HSB-föreningen ordförande och talade om som det var. Han hade varit med från början och kunde berätta att flera av de hyresgäster som flyttade in i den då nya trivselcontainern ännu bodde kvar.
Vi kom fram till den ödesdigra väggen och jag gav honom min kamera så han kunde ta ett foto när jag beskådade mitt första verk. Elementet som orsakade alltihop fanns inte längre kvar och troligen hade dessa sköra väggar inte kunnat bära en sådan vikt i längden. Den psykoterapeutiska effekten var måhända lyckad för jag har aldrig därefter vaknat kallsvettig på nätterna väckt av en mardröm där jag raserar denna väggen. Något sådant har jag förresten aldrig drömt, men ibland går in tanke tillbaka dit och jag minns det hela med ett leende.

till topp

Plåtslageri
Under min sista termin i folkskolan (det tionde året) fick alla elever i klassen praktisera en vecka på någon arbetsplats. När vi fick blanketter att fylla till vilken typ av verksamhet vi önskade komma, var min fantasi för en gångs skull som bortblåst. Mina intressen var reda då så speciella att det knappast var någon idé att skriva ner något den riktningen, jag började leta i minnet var mina jämnåriga kamrater som arbetade höll på med.
Två av dem arbetade med plåtslageri och av någon anledning var det detta jag skrev på lappen. Det var förmodligen för att detta yrke hade en svag majoritet i bekantskapskretsen vid sidan av kontorist, guldsmed, metallarbetare m.m. och alltså inte någon strävan eller önskan från min sida att komma till denna bransch.
Efter ett par veckor blev halva klassen utportionerad till arbetsplatser i någorlunda samklang med sitt intresse och jag själv kom till ett plåtslageri i Haga. Namnet efter ägaren var: Cromdals Plåslageri och det låg på Haga Östergatan. Det var en helt liten firma med två arbetande delägare och ett par anställda. Verkstaden fanns inne i ett gårdshus och mina arbetsuppgifter där var redan från början opreciserade. Jag gjorde knappast någon hemlighet av att jag var kommenderad hit mer heller mindre mot min vilja, men kom ändå bra överens med de andra. En bidragande orsak kanske var att vi inte träffades så ofta då de var ute på jobb och jag fick stanna ensam kvar i verkstaden
Dessa dagar var bland de längsta jag upplevt i mitt liv. För att få tiden att gå ägnade jag mig åt procenträkning i olika varianter. Det var inte för att hålla matematiken vid liv utan för att kunna stå ut med att vänta på att klockan skulle bli så mycket att det var dags att gå hem. När klockan var nio på morgonen hade x procent av dagen avverkats och x procent återstod och denna formel arbetade jag med minst en gång i timmen.
Omklädningsrummet låg uppe på andra våningen och allt som fanns för att tvätta sig var en vasklåda på väggen med en kran med kallvatten. För att fördriva tiden gjorde jag dagliga besök ditupp, inte för att tvätta mig utan för att sova och dra en handjagare. Ovanför vattenkranen satt en gammal almanacka med ett mycket tidigt foto av Marilyn Monroe med blottad barm. Hon kom väl till pass under dessa trista dagar.

Vid ett tillfälle fick jag hjälpa till i verkstaden och veva på en ratt. Den satt på en maskin som tillverkade stuprör. Cromdahl själv lade en plåt på plats och jag vevade tills den kom fram rundad nästan till ett rör. Sedan fixade han till den längsgående skarven med en tång och så lade han dit en ny plåt och jag vevade på. Det var inget hårt arbete och ej heller krävde det noggrannhet eller matematisk begåvning - det var bara att veva på. En gång när jag var ensam kom en kund och reklamerade en av stuprören då han upptäckt ett mindre hål i skarven. Turligt nog hade han gjort denna observationen innan röret var monterat på hans hus. När chefen kom visade jag röret och talade om att det fanns ett hål, men han var skeptisk till detta och trodde det var ett "blänk", en reflex från materialet som kunde misstolkas som ett hål. Jag sade då att det var ett riktigt hål och han kunde själv konstatera detta.

En lika ovanlig som trevlig överraskning var när en bekant kom på besök. Slumpen hade fört honom dit för det var inte för att hälsa på mig han dök upp. Under sitt arbete i närheten som målare behövde han några plåtdetaljer som han nu frågade om plåtslageriet kunde tillhandahålla. Det var Sven L som jag lärt känna under min uppväxt på somrarna i norra Halland där han var född uppe i bergen. Han kände först inte igen mig i denna främmande miljön men efter något ögonblick trillade polletten ner. Han bodde vid denna tiden i Göteborg, men skulle senare återvända till fädernebygden för gott. Nästan fyrtio år senare skulle han gå bort på samma ställe där han fötts.

Vid ett tillfälle fick jag följa med ut på arbete och det var höjdpunkten på denna annars totalt nedbrytande praktik i arbetslivet. Men delägaren Nisse, alltid klädd i grå keps, knatade vi iväg med en bunt plåtar modell fönsterbleck som vi skulle montera i ett grannkvarter. Vi kom in på en gård liknande den där vår egen verkstad låg och där det överskjutande taket började in i en murad husgavel skulle vi montera plåtarna. Taket hade börjat läcka vilket inte var hälsosamt för der som bodde i huset. Dessa var tolv till antalet och de åt och sov i tillsammans i ett enda stort rum. Varje dag kom folk och borstade dem på ryggen så att de glänste för de var alla svarta hästar. Vi arbetade på taket till stallet vid Sleipners Åkeri på Övre Husargatan och dragarna hyrdes ut till speciella tillfällen som begravningar och fester då folk skulle komma i vagn.
Arbetsmarknaden för dessa fyrbeningar var dessvärre i snabbt avtagande och något år senare hade de alla förvandlats till korv och smörgåspålägg.
Några djupare spår satte alltså denna praktik inte i mitt medvetande och jag fick ingen kick att detta skulle var min framtid, snarare var det en fingervisning om vad jag inte borde slå mig på i framtiden.

till topp

I Orienten
I februari 1992 tog jag mig en chartertripp till Kairo. Den skulle betyda mycket för mig och mina barn, men det visste jag inte då. Jag såg en annons om 1 veckas hotell med frukost för 1700 kronor och 14 dagar för 1800 kr. Det var naturligtvis lockande att ta två veckor, men med hänsyn till min sambo och våra tre små barn beslöt jag mig för att ta en vecka i denna världsmetropol.
Flyget gick direkt från Landvetter och jag fick en trevlig kvinna i övre medelåldern vid min sida de sex timmar resan varade. Hennes man krängde glasögonbågar och var för tillfället i Japan på inköpsresa. Vi började lite lugnt med att ta in en drink och efter ett par timmar köpte jag en flaska whisky. Därmed behövde vi (och de andra resenärerna vi talade med) inte beställa in mer drinkar, vilket blev mycket billigare och ökade samvaron i den trånga flygplanet.
Kairos moderna flygplats var något i hästväg vad beträffade storleken och i passkontrollen gick det inte speciellt fort. När några turister från Kuwait gick före kön med sina fruar inkapslade i svarta draperier kunde jag inte låta bli att protestera och andra i vår grupp hakade på. Jag hade satt trenden direkt genom att tala och flaxa med armarna som de flesta gör därnere, och som sedan blev ett naturligt sätt att kommunicera med folk.
Av en reslig blondin från Stockholm fick jag under köandet namnet på en bra nattklubb vi kunde besöka och detta tips visade sig var mycket bra. Hon själv hade varit där förut och skulle nu övernatta hos bekanta i staden och inte på vårat hotell. Flera år senare fick jag se henne i TV som programvärd för kulturprogrammet "Slussen".
Det skulle bli en späckad vecka I Kairo och inte många minuters vila mellan varven. Vårt hotell var av skaplig klass och jag hade turen att få en bra rumskamrat, en kille från Göteborg.
Strax efter det att vi installerat oss gick vi ner till bankkontoret vid hotellets ingång där vi växlade våra amerikanska dollar till egyptiska pund. Här slog vi oss i slang med två tjejer i 25-års åldern som vi sett på avstånd tidigare. Den ena var från Göteborg och den andra från Borås. Under hela veckan skulle vi fyra sedan hålla ihop.
Varje morgon började vi med en frukost på hotellets restaurang i andra våning. Där hade man en fin utsikt över Kairos zoologiska trädgård (Afrikas största sades det). Hon från Göteborg tyckte om den egyptiska sångerskan Um Khaltum och hon och jag besökte en teater uppkallad efter denna (döda) superidol. Vi tog också en fika på det kafé där sångerskan en gång uppträtt offentligt för första gången som femtonåring.
Vi tre tillfällen hängde vi med på de planerade utflykterna och besökte Papyrusintitutet där vi fick se alla momenten fram till den färdiga produkten. Vi lärde oss också att se skillnad på äkta papyrus och de 99 procent på marknaden som är (skickligt) gjorda av bananblad.
Vid pyramiderna i Giza var vi tre gånger och besökte det inre av de två största. En kväll var vi på de stora bildspel som görs efter mörkrets inbrott med pyramidernas sidor som dukar för bilder och ljuseffekter.
Nattklubben vi fått tips om var en höjdare. Efter ett besök på ett hotell med en helt obegåvad dansös var det fint att se de kunniga tjejerna framföra sin dans. De var 5-6 stycken varav en rätt kortväxt i gröna trikåer sades vara den populäraste för tillfället. All var mulliga tjejer och orkestern (mest trummor och blåsare) var en grupp killar i 70-års åldern. Detta var en nattklubb som inga turister vanligen kom till och vi var den enda européerna i lokalen.
Plötsligt serverades vi diverse saker utan att ha beställt något och detta visade sig vare en gåva från några gäster vid ett bord ett stycke bort. Vi bad hovmästarn framföra vårt tack och gav direktiv att i gengäld bjuda tillbaka med något som var brukligt. Sedan gick vi fram och tackade och det visade sig vara en möbelhandlare från Kuweit och en kollega som var våra välgörare. Han hade nu tagit chansen att dricka alkohol (som var förbjudet i hans hemland) och var bra i ordning. Tjejerna fick varsin drink och gick upp och dansade på scenen när de inhemska dansöserna hade en paus. Detta blev ett mycket uppskattat inslag och publiken av övervägande män jublade och klappade händer trots att arbetskläderna var jeans och tröjor i stället för lätta halvt genomskinliga vävnader.

till topp

Armbrytning
Jag jobbade nu på en byggnadsfirma i Göteborg efter att min anställning på flygfältet i Landvetter tagit slut efter tre år. På försommaren byggde vi ett hus i Mölndal för ett större företag som sålde skinnmöbler och när detta var klart hade vi turen att kunna börja på byggnad nummer tre i en rad som vi byggt under ett års tid.
Medan vi höll på med grunden under mark fick vi meddelande om att vi var välkomna in klockan tre till det hus vi precis gjort färdigt och där vi inte fått någon taklagsfest. Denna tradition från medeltiden (och förmodligen tidigare än så) var vi noga med att hålla vid liv, och den kunde bestå i ett dunderkalas eller en öl och macka eller en korg specerier.
Våra förväntningar var inte speciellt höga när vi efter nästan en hel arbetsdag gick dit, men vi skulle bli överraskade över förväntan.
Innanför dörren väntade os värdinnor i hellånga klänningar som tog emot oss och ledsagade oss till baren där det bjöds på alla de sorter av starkvaror. De var expediter från butiker på annat håll som dragits samman just för detta tillfälle. Jag och Ragge, byggets äldste, småpratade med tjejerna och vi blev bjudna på tequila, som då var en exklusiv exotisk starkvara. Ragge underhöll oss med berättelser från sitt liv som sjöman och hur han i staden Bahia do Brazil druckit en liknande brygd kallad calchasa. Han kände till allt om att slicka i tumvecket och pudra med salt som vi efter botten upp slickade i oss. Vi såg alla till att ringa hem för att annullera middagen för vi fick reda på att det inte bara skulle vankas dryck utan också god mat i rikliga mängder. Längre in i lokalen var också ett långbord dukat och väntade på gästerna skulle slå sig ner.
Innan detta skulle det bli tävlingar av olika slag, både praktiska och intellektuella. Jag hade redan känning av de glas jag tagit i baren för efter en hård arbetsdag var det lätt att bli något vimsig i roten redan efter denna rätt måttliga mängd. De praktiska tävlingarna kom först och jag har ett klart minne av den gren där jag blev den främste - islagning av en spik i en planka på minst antal slag. Jag stegade fram och tog tag i handsläggan som var det något udda verktyget och hörde samtidigt någon ur personalen säga att "här kommer nog en expert". Med dessa smickrande or i mina öron satsade jag allt på ett kort och drämde till allt vad jag orkade. Spiken försvann nästan helt in i den tjocka plankan och efter ytterligare en träff var den nere. Jag hade haft en makalös tur, men höll masken som om detta var bagateller för mig. När sedan våra snickare kom fram, de som borde var minst lika bra, var det ingen av dem som slog mitt resultat på två slag.

till topp

Mjuka mattor
När mina manliga kompisar började gifta sig i mitten av 1960-talet blev det en vana att fira dem ordentligt med rejäla svensexor.
Av någon märklig anledning skulle dessa tillsällningar alltid hållas på torsdagar(!) vilket var mindre passande med tanke på att nästa dag var en arbetsdag.
En i raden av dessa minns jag (till viss del) mycket väl och den hade sina speciella poänger som man sedan talade om i flera år. Festföremålet var en viss JJ som skulle firas av på en av de få restaurangerna i stan med fullständiga rättigheter, d.v.s. där man inte behövde äta för att bli serverad starkvaror. Namnet var Palace och den fanns i det centrala huset inne i brunnsparken och hade en stor glasveranda mot esplanaden utanför. Just här hade vi lyckats få ett stort runt bord med en härlig soffa på ena sidan och det var upplagt för en helkväll - som vanligt.
Efter en par inledande glas blev vi i vanlig ordning hungriga och mat beställdes in. Omväxlande satt vi (ca åtta stycken) vid bordet eller var på dansgolvet eller i baren och konverserade tjejer. Vid ett tillfälle när alla var iväg hade en övernitisk kypare dukat av trots att mycket mat återstod och en diskussion uppstod som resulterade i att den tillkallade hovmästaren gav order om en ny omgång mat utan kostnad.
Så förlöpte kvällen alltmedan minnesbilderna och synskärpan avtog och det jag minns härnäst är hur en kvinna i ljus serveringsdress ruskar i mig och ber mig vakna. Jag låg då där jag tidigare suttit - i den bekväma svängda soffan och jag var ensam i hela lokalen förutan tre ur personalen som nu alla stod vid mitt bord. En titt på klockan visade att den var strax efter tre på morgonen.
Något förvånad minns jag att jag mumlade något om att "Varför är jag ensam på Palace?" och i detsamma räckte någon över min rock till mig. Den hade hängt ensam kvar i garderoben och kunde betyda att en av gästerna fortfarande var kvar, vilket ju var sant. Att jag inte upptäckts berodde på att jag i slutsked av festen hade befunnit mig sovande på den mjuka mattan på golvet under bordet och detta hade gjort att jag undvek de uppståndelse som blivit på nattklubben frampå småtimmarna. Följande bisarra händelse hade utspelat sig medan jag sussade: Den i vårat gäng, MJ, som hade hand om alla pengarna (av praktiska skäl) hade blivit så påstruken att han glömt av detta och stuckit iväg (möjligen med kvinnligt sällskap) för att inte mer komma tillbaka. När den ivrige kyparen gnuggade händerna för att kassera in pengarna för den rejäla notan (över 800 kronor) fick han till svar av RJ att han kunde glömma detta, för vi hade inga pengar. Detta besked måste ha orsakat någon form av hjärnsläpp på restaurangens ledning, som ringde polisen(!) för att lösa problemet. Kanske trodde de i sin kortsynthet att ordningsmakten skulle lägga ut för notan så länge, men detta gjorde de inte.
Vad som i stället hände var att alla i vårat sällskap (den bortkomne MJ och jag själv undantagna) blev haffade av polisen inne på nattklubben och förda till polishuset för förhör. Musiken upphörde och i gåsmarsch blev de alla ledsagade över dansgolvet av uniformerad konstaplar till de väntande piketbilarn. De övriga gästernas förvåning måste ha varit stor inför denna ovanliga händelse, vars make jag aldrig har hört talas om.
Själv slapp jag att bli inskriven i polisens papper där jag sov sött under bordet utom räckhåll för allas blickar.
MJ som hade pengarna blev kallad till polisen dagen efter och hela historien reddes upp utan problem. I flera år efteråt när det skulle bli svensexor fick jag höra att vi skulle välja en krog med mjuka heltäckningsmattor - för min skull.

till topp