Det enda porträttet som finns på honom är ett gammalt foto.
Ingen människa vet var platsen Tikirdaz ligger, knappast ens de som bor där, så obetydlig är denna lilla turkiska håla vid landets västra gräns. Att jag över huvud taget hamnade där berodde på en sjöolycka, av dessbättre det ofarliga slaget. Det blev att ganska kort besök - men intressant.
en märklig historia från Bohuslän
Det var bröllop i Tessalien mellan kung Pelevs och han brud Tetis, och alla gudar och gudinnor var med på festen, alla utom en. Det var Eris, tvedräktens gudinna, som inte hade fått någon inbjudan, vilket gjorde henne mycket arg. För att hämnas detta beslöt hon sig för att ställa till oreda och mitt under festligheterna rullade hon in ett äpple på golvet och på detta hade hon skrivit: "till den skönaste". Nu blev det diskussion bland gudinnorna vem som var vackrast av dem alla och Afrodite, Hera och Atena var de som gjorde anspråk på denna titel.För att lösa tvisten utsågs prins Paris till domare. Han var son till kung Priamos av Troja. Den som Paris gav äpplet, och därmed utnämnde till den skönaste av gudinnorna var Afrodite men han gjorde detta sedan han blivit lovad den skönaste av kvinnor bland människorna, och denna var Helena, dotter till kung Menelaos av Sparta. När bröllopsfesten var slut for Paris till Sparta och tog Helena med sig mot hennes fars vilja, och reste hem till Troja. Helena själv hade däremot inget att invända mot att bli bortförd av den stilige prinsen. Ryktet om bortrövandet spred sig i hela Grekland alla kungar och furstar i landet gick samman för att röva tillbaka henne. Hela landet förberedde sig nu på krig och till befälhavare utsågs Helenas farbror, kung Agamemnon av Mykene. Det blev ett stort uppbåd med kämpar som anmälde sig, och bland dem fanns Odyssevs, kung av Ithaka. Då Troja låg på andra sidan havet var de tvungna att invadera sjövägen och i hamnen i staden Aualis samlades hela krigsflottan. Det var inte mindre än 1.100 skepp med över 100.000 soldater som skulle vara med i striden. Men grekerna fick det motigt redan från början, för när de väl hade avseglat mot Troja navigerade de fel, och kom till landet Teutranien där de fick strida mot kung Telefos som trodde att de kommit för att anfalla honom(!). När de skulle fortsätta sin resa mötte de en svår storm som blåste dem raka vägen tillbaka till Grekland, så hela företaget kunde ha börjat bättre. Efter ett uppehåll på flera månader då de reparerade sina skepp samlades de åter i Aualis för att segla iväg. Men gudarna verkade sätta stopp för det hela, för antingen var det dålig vind som hindrade avfärden, eller också blåste det inte alls, och allt eftersom tiden led började de bli otåliga. För att få någon rätsida på det hela kallade man till sig spåmannen Kalkas och bad honom om råd. Han förkunnade att krigsgudinnan Artemis var arg på befälhavaren Agamemnon och det var hon som satt käppar i hjulet för hans krigståg. För att göra henne mer välvillig måste ett offer göras, och det enda som skulle hjälpa var att han offrade sin egen dotter som hette Ifigenéia. Man beslöt att så skulle ske, men när hon fördes fram till altaret för att offras skedde något märkvärdigt: inför alla de församlades ögon försvann hon. Det var gudinnan Artemis själv som räddat henne i sista stund. Hon hade känt sig förnärmad därför att Agamemnon inte offrat åt henne innan han drog ut på sitt stora krigståg. Nu kunde alla skeppen segla iväg och med god vind hade man efter ett par dagar komma fram till Troja. Trojanerna är underlägsna i antal och gör nu allt för att hindra grekerna att komma iland, men detta misslyckas och de blir tillbakaslagna och tar skydd innanför Trojas väldiga murar. Grekerna drar nu upp sina skepp och slår läger på stranden och börjar belägringen. Olyckligtvis är grekerna bara utrustade för strid på öppna fältet och de har inte räknat med ett långt belägringskrig. Stora delar av hären måste därför emellanåt dras bort för att föra krig på andra platser för att skaffa mat och andra förnödenheter. Ibland gör trojanerna utfall och angriper grekerna och däremellan försöker grekerna ta sig in i staden, men utan att lyckas. Striderna pågår nu i tio år utan att ett avgörande kommer till stånd och gudarna blir så småningom otåliga och beslutar sig för att gripa in, och de ställer upp på båda sidor. Trojanerna får övertaget och detta beror till stor del på att grekernas främste kämpe Akilles inte är med i striderna, han har blivit sur på Agamemnon då de inte kommit överens om hur krigsbytet skall delas upp när de intagit Troja. Han har därför svurit att inte slåss i fortsättningen. Men så händer en sak som får honom att ändra sig: hans bäste vän Patróklos stupat i striden för trojanernas störste krigare Hektor som är bror till Paris. Akilles hämnas sin vän genom att döda Hektor och släpar hans kropp efter sin vagn utefter Trojas stadsmur. Då kommer den gamle kungen Priamos ut ur staden och uppsöker Akilles i hans tält och ber att få tillbaka sin sons kropp vilket ha får efter att ha betalat en stor lösensumma.
Grekerna har nu övertaget när Akilles åter är med i striden, men Paris dödar honom med ett välriktat pilskott i hälen, det enda stället han inte är osårbar. Nu är styrkeförhållandena återställda och återigen går kriget in i ett dödläge. Agamemnon kallar nu till ett stort rådslag. Nu gäller det ställa sig väl hos gudarna och att avgöra striden. Man beslutar att kalla in bågskytten Filoktétes som använder förgiftade pilar som inte kan missa sitt mål. Sin pilbåge har han fått av självaste guden Hérakles. Nu lyckas man på detta sätt döda Paris som träffas av en pil. Nu har grekerna medgång i kriget och de skall få mer hjälp från oväntat håll: den sköna Helena inne i Troja. Åren av belägring har satt sina spår hos henne och nu när Paris inte längre lever ser hon inga framtidsutsikter därinne. Hon hjälper därför Odyssevs och hans kamrat Diomédes att smyga in i staden nattetid och röva bort en statyn av stadens skyddsgudinna - Pallas Aténa. Grekerna slår nu i söder denna inför ögonen på invånarna och har därmed berövat dem deras bästa skydd och samtidigt fått ett psykologiskt övertag. Man bygger nu en jättestor trähäst på hjul som placeras strax utanför stadsmuren. Inuti har en grupp krigare, bland dem Odyssevs, gömt sig. Hela hären låtsas som om de avslutar belägringen och går ombord på sina skepp och seglar iväg. Men utanför kusten gömmer sig hela den stora flottan och ankrar bakom ön Tenédos. När trojanerna ser grekernas avfärd och den stora trähästen tar de detta som ett tecken på att belägringen är bruten. De tror att grekerna nöjt sig med att skända och slå sönder statyn av deras skyddsgudinna och att de efter alla år nu förstått att de inte kan vinna kriget. En man, Sinón, som grekerna lämnat kvar, övertalar dem att ta in hästen i staden trots att deras egen spågumma Kassándra varnar för detta. Hästen är så stor att de tvingas riva ner en del av stadsmuren för att få in den. I skymningen signalerar Sinón till grekerna utanför kusten genom att tända eldar, och därefter släpper han ut de som gömt sig inne i hästen. I skydd av mörkret återvänder nu grekerna från havet och under natten går de till anfall. Odyssevs och hans medhjälpare som har civila kläder på sig, öppnar nu portarna för sina kamrater som helt överrumplar trojanerna som redan har börjat segerfesten. Striden inne i staden blir kort och blodig. De invånare som inte stupar tas tillfånga och förs bort som slavar. Också kung Priamos dödas och de enda som undkommer är en liten grupp ledd av Ainéias och Anténor. När de vänder sig om ser de hur hela den stora staden Troja brinner och sedan jämnar segrarna den med marken. Efter 10 års ansträngningar har grekerna äntligen avgått med segern, och allt detta besvär bara för att ett äpple rullade in på golvet under ett bröllop. Odyssevs kommer så småningom komma hem till sin ö Ithaka men först sedan han irrat omkring på havet i tio år och varit med om många äventyr. Befälhavaren Agamemnon återvänder direkt hem till sitt Mykene bara för att gå en våldsam död till mötes, lönnmördad av sin hustrus älskare. Hur mycket av denna historia kan vara sann? Och var låg Troja? Dessa frågor måste till och med författaren Homeros ställt sig när han skrev ner de gamla legenderna. Hans skrifter är unika för de är de äldsta på något indoeuropeiskt språk som talas i Europa, i detta fallet grekiska. Under 1800-talet då romantiken blomstrade ville man söka efter alla platser i Bibeln och från andra källor och expeditioner letade efter Atlantis, Edens lustgård och till och med helvetet i underjorden. I Tyskland fanns vid mitten av detta sekel en begåvad köpman som gjorde affärer i bland annat Ryssland och hans namn var Schliemann. Redan vid tidig medelålder hade han blivit så förmögen att han var ekonomiskt oberoende för resten av sitt liv. Han var inte bara affärsgeni utan också ett språkligt sådant. På sex veckor lärde han sig ryska, ett av världens krångligaste språk och utöver detta kunde han tala ytterligare ett tiotal europeiska och österländska språk. Nu stod han i blomman av sin ålder och hade som mål att förverkliga sin hemliga dröm som han haft sedan han varit liten - att hitta Troja. Av turkiska myndigheter fick han tillstånd att gräva på olika platser, men någon utbildning som arkeolog hade han inte. Av de "professionella" arkeologerna kallades han därför i hela sitt liv för "amatör", men det var nog en stor portion avundsjuka i denna benämning. Schliemann hade ett brinnande intresse och lätt för att komma till tals med orientaliska ledare, för då kom hans pengar väl till pass. Därtill hade han något som en skicklig arkeolog bör ha - en makalös tur och dessutom många gånger i sitt liv. Han gjorde vissa enkla uträkningar om var i terrängen en stor stad som Troja borde ha legat och utgick från enkla ting. Närheten till vattnet var känt men dessutom tillgång på mat (bete och åkermark) inom ett rimligt avstånd mm. Sedan skickade han ut folk att prata med befolkningen i intressanta områden efter legender och ruiner som de känd till. Ett bra tips fick han om en kulle i närheten av inloppet till Dardanellerna, i norra Egeiska havet. Avståndet från det klassiska greklands kust stämde bra och grävningarna satte igång. Redan efter några dager hade man stött på resterna efter stocka stadsmurar, något som Troja var berömt för och efter en tid kablades nyheten ut över världen: Troja var hittat. Det visade sig vara rester av olika städer som byggts ovanpå resterna av föregående och numer tre ovanifrån var den bästa kandidaten för att vara den stad som omskrivs av Homeros. Den beräknas att ha gått under på 1200-talet f.Kr. och tillhörde en period i grekernas historia som dittills varit mycket lite känd - den s.k. mykenska efter staden Mykene. På denna plats gjorde Schliemann ytterligare fantastiska fynd under senare år, men han kommer alltid att omnämnas som den som återfann den berömda staden Troja.
Ture var bara fjorton år gammal när han promenerade förbi en bokhandel i stadsdelen Haga i Göteborg. Just vid detta tillfälle råkade han för omväxling skull kasta ett öga in i skyltfönstret och detta skulle förändra hans liv. Vad som fångade hans blick var en bok med för honom okända bokstäver på omslaget och hans intresse var därmed väckt. Vilket språk kunde detta vara som hade dessa vackra tecken? Hans funderingar fick honom att gå in i affären och fråga, och svaret blev - ryska. Det naturliga hade kanske varit att han stannat vid detta, att han nu visste hur ryska bokstäver såg ut, men han gick ett steg längre. För i hans huvud dök upp en idé som kanske inte verkade speciellt allvarlig till en början, men desto klarare vad målet beträffade - han beslöt sig för att lära sig detta språket! Han började nu självstudier i ett av jordens mest komplicerade tungpmål vad grammatiken beträffar, men svårigheterna bara sporrade honom att studera vidare. Att han fick arbeta på egen hand hade sin förklaring - år 1933 fanns inga kurser eller aftonskolor som tog upp ryska språket, men väl det konstruerade Esperanto, som troddes bli världsspråket som alla människor på jorden skulle kunna tala. Ture var hänvisad till böcker och att lyssna på sändningarna från Moskavradion, som hjälpte honom att finslipa uttalen och använda det rätta av språkets 16 kasus. Han köpte också ryska partiorganet Pravda och skämttidningen Krokodil. Turligt nog hade han fått några vänner som delade hans språkintresse som han nu kunde tala med. Redan efter ett år hade han goda färdigheter och allteftersom åren gick ökade hans kunskaper fram mot gränsen till det perfekta. Efter skolan gick han till sjöss och han var med att frakta järnmalm till Nazi-Tyskland. I september 1939 var han i Londons hamn och såg spärrballonger stiga mot skyn från lastbilsflaken inför väntade tyska flyganfall. Han fick se ett demonstrationståg gå förbi och passade på att falla in i leden. Då engelsmännen sjön "Internationale" på sitt eget språk kunde Ture använda sin stämma och sjunga på svenska. Tjugo år gammal besökte han Danzig i Polen som då var ockuperat av tyskarna. När han strosade ensam nere i hamnkvarteren kom två SS-män i svarta uniformer fram till honom och frågade om han inte ville bli bjuden på en öl, och han följde med dem till en närbelögen ölstuga. Den dödskalleprydda militärerna frågade honom (på tyska som han bara förstod lite av) varifrån han kom och när han fick reda på detta sade han - Ja Schweden liegt führ sich selbst, - Ja Sverige ligger för sig självt, och Ture var glad att hans fosterland gjorde detta när han såg ödeläggelsen efter de tyska härjningarna. När han kom hem 1940 blev han mönstrad för värnplikten och han blev inskriven i flottan med förläggning i Karlskrona i Blekinge. Någon militarist hade han aldrig varit, och efter ett tag tröttnade han och stack därifrån och hem till Göteborg. Om detta berättar han i livliga ordalag och detaljerna sitter kvar i minnet efter alla år. - Jag blev haffad av polisen här i Göteborg några veckor efter att jag hade fyllt 22 år och jag fick eskort på tåget ned till Karlskrona. Poliskonstapeln var hygglig och lät mig vänta en halv dag innan jag sattes på tåget till Karlskrona. Där väntade militären på att arrestera mig för rymning och jag fick marschera genom hela stan till allmänt beskådande med tre vakter före och tre vakter efter mig, alla med skarpladdade vapen och bajonetterna på. I täten gick en sprättig officer. Nere vid havet väntade en man i en roddbåt och honom fick jag följa med till en ö och det var bitande kallt med isflak runt båten och jag frös så jag skakade. På ön möttes jag av en officer och jag minns hans välkomstord precis som det var igår: - "Det är här som du skall interneras och sköter du dig får du det bra, men missköter du dig så får du ett helvete". Jag skulle alltså inte fortsätta som flottist utan interneras i flottans så kallade "arbets- detaschement", som var ett finare ord för straffläger med tvångsarbete. Där skulle jag bli kvar i 2 år och 8 månader. - Jag fick aldrig komma inför någon domstol ock fick aldrig reda på vad jag var anklagad för, tystnaden om detta var kompakt och är så än i denna dag. Ture blev nu förd till en barack där det fanns andra killar i hans egen ålder. Samlingen var omkring 12 man stark och skulle med tiden variera något när somliga försvann utan förvarning och andra anslöt sig. Alla killarna visste att de var politiska fångar för deras sympatier för kommunismen. Ture hade dock aldrig varit någon politisk agitator eller partimedlem, allt han gjorde var att han läst på det utländska språk ha studerad - ryska. Att han och hans olycks- kamrater nu berövades flera år av sin ungdom i tvångsarbete var svenska regeringens eftergift åt tyskarna, som därigenom antogs bli mer välvilligt inställda till Sverige, samtidigt som eventuella blivande fosterlandsförrädare hölls under uppsikt. I denna brokig skara fanns flera som varit inskrivna inom försvaret och många kom från flottan. Utöver dessa fanns där också en fransman som omedelbart utnämndes till barackens kock, fast några kunskaper i detta yrke hade han inte. Även en amerikan fann med i straffkolonin, som nu började sina dagliga rutiner som skulle upprepas i flera år framöver. Rymningsrisken var inte stor, för hela tiden var de på öar och flottans patrullbåtar bevakade vattnen utanför. Därför hade de emellanåt en viss rörelsefrihet efter dagen arbete, ett behövligt andningshål för att inte brytas ned mentalt av iso- leringen och det monotona arbetet.
Rutinerna var följande. Klockan sju var det väckning och därefter morgon- tvagning i kallt vatten och sedan frukost. All mat tillreddes av deras kock medan befälet (som var officer) alltid åt i ett angränsande bostadshus där han också bodde. Arbetet de utförde var oftast schaktningsjobb för militära installationer och framför allt kabelgravar för ledningar. Detta plus andra typer av jobb blev nu deras vardag på många platser i Blekinges skärgård där de nu transport- erades runt. Tempot på jobben var för det mesta av terapikaraktär och dagar med dåligt väder blev det inte mycket gjort. På vintarna var det mycket kallt och de tvingades fortsätta att handborra i berg och sten med mejsel och slägga. En man höll borret och en annan slog till det så småningom blev hål där kilar sedan slogs in för att klyva stenen. Genom att de ofta var ute i naturen fick de kontakt med folkningen på dessa öar som bestod av mindre jordbruk blandat med fiske- och stenhuggeri. Ett av dess tillfällen var när det var dans, för då kom omnejdens ungdomar till dansbanan och tjejerna var naturligtvis intresserade av de nya killarna, som de hade hört var straffångar. Ture minns kristallklart hur hans liv en sådan kväll fick en ny inriktning och inte oväntat sådana här fall så var detta kärleken som slog till. - En kväll sommaren 1943 var jag och killarna på dans på Sturkö och det var då som jag träffade Astrid, en tjej från ön stora andel av lantarbetare. Hon var drygt fem år äldre än mig och vi fattade tycke för varandra direkt. Hon tog mig hem till sig redan samma kväll och började omedelbart att ge mig mat för hon tyckte att jag var mager, vilket jag också var. I straffkolonin var maten stundtals så dålig och ensidig att flera i gänget fick skörbjugg och började få tandlossning. Jag klarade mig genom ett trix jag hade lärt mig som sjöman: jag åt lök, som jag fick av bönderna. En nyårsafton hade kocken ingenting annat att ge oss än kall blodkorv, då inget annat fanns, inte ens ved till spisen. När Astrid dukade fram potatis, fläsk, bröd och åtta(!) stekta ägg var detta den förta riktiga mat jag fått på över två år. Hon blev min räddning i flera bemärkelser den saken är klar.
Ture försökte nu att träffa Astrid så ofta han kunde. När han slutligen blev frisläppt hade han varit internerade på detta förnedrande sätt i två år och åtta månader. Ture minns vändpunkten: - Det var när tyskarna blev slagna vid Stalingrad och Kursk som allting vände och regeringen bedömde troligen att en tysk invasion av Sverige inte längre var aktuell. Med ens blev klimatet från militären annorlunda och jag kunde äntligen få åka hem. Vi skildes alla åt och var och en försvann till sitt, men en av killarna hade jag kontakt med i flera år efteråt. Jag och Astrid bodde i Karlskrona ett par månade innan vi flyttade till Göteborg. Någon lägenhet hade vi inte den första tiden, så vi bodde hos min mamma. Ture har själv sin förklaring på varför han blev fängslad i så många år utan att ha begått något brott: - Jag kunde ryska, och detta var i sig tillräckligt för säkerhetspolisen och militären för att haffa mig. Jag vet också att de hade läste min post till en kamrat som märkte att brevet hade öppnats. I innehållet kommenterade jag det politiska dagsläget och kritiserade Per Albins regering och allt var skrivet på ryska. Kamraten fick märkligt nog aldrig några obehag genom denna korrespondens. I ett perspektiv nu när många år har gått sedan han internerades kan man undra var dagens politiker gör för att gottgöra dessa oskyldigt dömda. Svaret är tyvärr: - ingenting. När det gamla Östtysklands hemliga polisarkiv har öppnats och Norge har gjort en liknande upprensning väljer statsminister Göran Persson att tiga ihjäl detta. En ändrad lag som skulle underlätta för människor att få ut kopior på sina akter i SÄPOs register har visat sig vara en bluff. Ture har sin analys klar: - En politiker har numera mycket kort per- spektiv på saker och ting och om några tusen personer, av vilka många var kommunister, blev förnedrade för sextio år sedan, så finns det ingen vinst i att ge dessa upprättelse, det ger nämligen inga extra röster i nästa val. Att be om ursäkt och ge pengar som kompensation för andra saker, som att tattare fråntogs sina barn eller steriliserades kan man däremot tjäna röster på genom att be om ursäkt för de dåvarande myndigheternas agerande. Vi satt i läger genom order från regeringen och det är stor skillnad. Att beröva en oskyldig ung människa flera år av hans liv i ett straffläger är uppenbarligen inte värt ett smack. Utan det största partiet lär det aldrig bli någon form av kompensation eller beklagande, för vilken socialdemokrat skulle våga komma med ett sådant förslag? Nej vi skall dö i det tysta verkar det, och jag skiter i vilket för jag kan vara utan deras blodspengar.
Tures kompakta avståndstagande från all överhet har hängt med genom åren. Som tolvåring hörde han Per Albin Hansson tala i radion och lova att monarkin skulle avskaffas om han kom till makten. Året efter gjorde ha just detta (kom till makten), men kungen fick sitta kvar. Detta svikna löfte av statsministern och "landsfadern" glömde aldrig Ture. Han har röstat i alla val under sitt långa liv och valsedeln har vid samtliga tillfällen vart - blank. Med undantaget för straffkolonin har han varit en fri man i alla avseenden och aldrig kompromissat med sina egna åsikter. Under sitt skiftande liv har han haft ett hundratal olika jobb, som nödhjälpsarbete i torvmosse (1 dag) där dricksvattnet innehöll grodyngel(!) till luffare (2 dagar) med en kompis i unga år. Sjöman, bryggeriarbetare, varvsarbetare är andra sysselsättningar han haft och det sista jobbet hade han som skogsvårdare där han fick vara fri och lyssna på fåglarna när solen gick upp och titta på växterna olika stadier. Här fick han fullt utlopp för sin naturfilosofiska läggning och rika inre liv. Nästan dagligen arbetar han med ryska språket som aldrig har upphört att intressera honom. När han hör ny nymodiga uttryck från radio eller TV an- tecknar han detta i sina noteringsböcker som med åren blivit många. Astrid och han har levt ihop sedan sommaren 1943 och har två barn ihop. När det äldsta (en dotter) skulle födas 1944 fick Ture reda på att det fanns ryska fångar ombord på ett tyskt fartyg i Göteborgs hamn. Han begav sig dit och gick ombord under förevändningen att han ville köpa cigaretter och kunde snart lokalisera var fångarna fanns. Han ropade till dem på ryska att slänga allt de hade för händer och följa honom och i ett huj sprang de över land-gången och över till friheten. Till den förvånade tullpersonalen ropade han att "allt var okej". Han gick därefter upp till redaktör Nils Holmberg som då representerade kom-munisterna i stadsfullmäktige, och överlämnade de befriade ryssarna, av vilka han mindes namnet på en som presenterade sig och tackade honom - Buljak. Han bad om diskretion om sin egen person vilket han fick. Tidningarna skrev dock om det inträffade, helt säkert tipsade av Holmberg som sålt historien. Göteborgs Handelstidning tog upp händesen på första sidan och andra tidningar hakade på. Men ingen fick reda på vem den okände "hjälten" var, för Ture har alltid varit mer hjälpsam än skrytsam. En tid därefter kom ett brev från ryska ambassaden i Stockholm där han på stående fot erbjöds arbete som tolk med lägenhet för familjen i en villa i Djursholm(!). Tures reaktion var typisk: han besvarade inte ens brevet. Är man en fri och obunden man så är man. Året innan hade han blivit erbjuden att bli svensk korrespondent för ryska nyhetsbyrån TASS, med han tog inte heller detta jobbet som också det var välavlönat. Senare visade det sig att den som tog jobbet i hans ställer hade sysslat med dunkla saker kopplat till spioneri, men detta är en helt annan historia. Under våren 2001 skrev Ture till SÄPO och bad att få kopior på det som fanns om honom i deras register, men redan inom en vecka kom svaret - avslag. Han är alltså fortfarande en säkerhetsrisk eller också skulle uppgifterna om honom (alla tydligen) förhindra eller försvåra SÄPOs arbete - i dag. Allt enligt det standardiserade avslaget.
Nästa steg var överklagande till Kammarrätten i Stockholm och nu medföljde en kopia på fotot när människor skänker bröd till fångarna (se ovan). En förfrågan till professorn i juridik Dennis Töllborg vid Handelshögskolan i Göteborg om hur en överklagan bäst skulle formuleras gav svaret: - "Det har ingen som helst betydelse vad du skriver, för det blir avslag i alla fall, vi har fem pilotfall skickade till Europadomstolen som väntar på behand- ling. Svenska myndigheter bryr sig över huvud taget aldrig om dessa inlagor utan sänder bara tillbaka ett avslag". Precis detta hade Ture och hans omgivning misstänkt när avslaget från SÄPO kommit efter bara några dagar. Där hade detta varit ett expeditionsärende utan någon prövning. En lagändring som gjordes i slutet av 1990-talet skulle "öppna SÄPOs arkiv" skröt regeringen med, men det visade sig vara en bluff. Tvärtom blev det en skärpning och numera är också uppgiften att man finns i registret en hemlig- het, men i Tures fall är det ju inget tvivel om den saken. I Norge hade en kommision öppnat arkiven med åsiktsregistrering m.m. och fått sakerna fram i ljuset och ur världen, men Stadsminister Göran Persson (som inte var född när detta inträffade) valde att göra tvärtom. Allt fagert tal om att man skulle "tvätta byken" hos SÄPO, var tydligen bara en dimridå som skulle se till att allt blev som förut - hemliga arkiv med sexio år gammalt innehåll. Kammarrätten tog efter drygt tre år(!) ställning i frågan och Ture fick reda på att tidigare bedömning stod fast - han var fortfarande ett hot mot rikets säkehet och dess hemliga polis om han får läsa det material de har samlat om honom. Någon egen motivering gjorde inte Kammarrätten. Tures slutord är säkert helt korrekta när han konstaterar: "Detta har inget med rättvisa att göra utan är ren politik i sin sämsta form, och ovärdig en demokrati. Dom vill naturligtvis att jag och alla de andra som varit i samma situation skall dö, så är saken ur världen". Ture fick naturligtvis rätt. Tidigt på våren 2008 gick han bort 89 år gammal, utan att ha fått någon upprättelse. Ett halvår innan sin bortgång filmades han när han (något motvilligt) sjöng soldatvisan Lili Marleen på sitt andraspråk - ryska. Nu kan hela världen se på internet (YouTube) hur han framför sången som han inte sjungt på över femtio år, och vars ryska text han fått på ett papper några minuter innan. Ture Strömberg var en person med många talanger och minnet av honom värmer alla de som kände honom. Se och lyssna på honom här.
När jag i början av det andra årtusendet efter vår frälsare besökte Egypten för tredje gången hade jag gjort det bekvämt för mig. En paketresa hade sett till att allt var av yppersta klass och höjdpunkten var en veckolång resa på Nilen från Luxor till Assuan längst nere i söder. Denna seglats företogs på ett flytande lyxhotell med alla bekvämligheter man kunde önska, inklusive mat utan inhemska bakterier i någon större mängd. Det senare var en mycket stor tillgång för mina tre barn som medföljde på resan och måltiderna i restaurangen (allt ingick i resans pris) var en högtidsstund inte mist för min son Albin, som nu kunde låta sin aptit få fullt spelrum. Vi fyra hade en personlig guide som förflyttade oss i en bekväm minibuss medan andra sällskap åkte turistbussar och var bundna till vad reseledaren bestämde. Innan vi lämnade Luxor besökte vi tempelområdet Karnak och vår guide Tarik frågade om de var okej för oss att hämta upp två amerikanska turister på vägen dit, vilket vi inte hade något emot. In hoppade ett medelålders par och min fråga till dem var varifrån i USA de kom. De var från staten Washington vid Stilla Havet, just vid gränsen mot Kanada. När jag kände till staten och kunde berätta att en släkting arbetat där i över femtio år, fick vi genast en mental kontakt med varandra. Den naturliga motfråga till oss var naturligtvis varifrån vi kom, och när vi svarade Göteborg i Sverige sken mannen upp och frågade: - Då vet ni kanske vem Bertil Gärtner är? Jag måste tillstå att jag blev överrumplad av denna oväntade fråga, men kunde svara att alla vuxna människor i vå hemstad känner till honom. Min egen fråga hur han kände till honom blev därför naturlig. Det visade sig att i en svunnen tid hade han studerat teologi och var numera pensionerad präst. Vid Universitetet i Prinston i New Jersey hade han då lyssnat till föreläs- ningar i bibelkunskap av en man som var en auktoritet i detta ämne - Bertil Gärtner från Sverige som sedermera skulle bli biskop i Göteborgs stift. Han passade på at påpeka att han inte delade Gärtners konservativa syn på kvinnor som präster, och jag kunde svara att han kunskap om de olika lägren inom Svenska Kyrka var intressant, men att jag inte brydde mig speciellt i denna fråga ur religiös synpunkt. Världen är ibland liten och berörelsepunkter med människor från var som helt kan dyka upp bara man börjar prata med varandra. Vad det gäller just att prata så är de egyptiska försäljarna bra på detta. En vecka senare befann vi oss i Assuan och hade under dagen besökt det nya historiska museet i stadens södra del, när vi fram på kvällen tog oss ensamma till de smala och dåligt upplysta basargatorna. Där blev vi erbjudna en död skorpion i en plastklump (som vi köpte) och tre levande sköldpaddor med instruktion hur de lätt skulle fås igenom tullen (som vi inte köpte). En man i 50-årsåldern stor utanför sin affär och hade dukat upp kläder av olika slag som vi var intresserade av och han frågade oss varifrån vi kom. När vi hade svarat säger han: - Sverige är ett intressant och vackert land, och där har jag varit. Vi tog ingen speciell notis av detta uttalande för det är brukligt att försäljare slänger ur sig saker för att få tilltänkta kunder att stanna kvar. Därför blev vi något förvånade när han ställde frågan: - Ni känner väl till staden Jokkmokk? Nu visade det sig att han talade sanning! Han arbetade på elektriska kraftstationen i Assuan och svenska Vattenfall hade bjudit upp folk därifrån för att visa sina anläggningar i Norrbotten, och då hade de besökt Jokkmokk. Vår nyfunne vän kände också till Jokkmokks Jokke(!) som han sett iklädd en färggrann samedräkt på en stor affisch för att locka turister med exotiska inslag som färd med hundspann eller utflykt i akkja dragen av renar. Efter en trevlig pratstund kunde han avrunda med konstaterandet: - Ni har så mycket snö och vi har så mycket sand! Detta var förvisso sant, och dessutom hade vi gemensamma bekanta som vi inte hade en aning om när vi strosade förbi han butik i den varma kvällen.
|