En hårdnackad kvinna
som slapp undan häxbålet

Av Ella Kvicklund

1670-talet hölls häxprocesser i stora delar av Sverige. Protokollen från en rättegång i Bohuslän är bevarade och berättar vad som hände. Osämja mellan grannar och ett plötsligt dödsfall är beståndsdelar i denna tragiska historia som kostade flera kvinnor livet.

Det är i september 1671 och platsen är Kviström två mil norr om Uddevalla. Här har det kallats till extrating med speciellt utvalda domare för att rannsaka Kerstin i Lövry i Hede socken som hade arresterats några månader tidigare, misstänkt för att ha vållad döden till Dordi i Hällesäter i grannsocknen Krokstad. Den dödas man var den som anklagat henne för detta dåd genom att han hört henne vid ett gräl förbanna och önska allt ont till den nu döda som strax därpå blev sjuk och hastigt avled. Kroppen svullnade upp kraftigt och fick två hål under ena armhålan och strax därunder en svullnad stor som två knutna händer. Detta kunde styrkas genom vittnesmål från de som svepte den döda som också intygade att det medan hon levde inte fanns ett enda märke på hennes kropp. (I dag kan vi lätt konstatera att kvinnan dog av blodförgiftning). En 15-årig piga som tjänade på gården vittnade om att Kerstin vid ett tillfälle som svar på hälsningen "Gud välsigne ert arbete" svarat: - "Fan själv må signe er" varpå hon bad sin man att ta den yxa de arbetade med och slå ihjäl Dordis man Lars, den som nu anklagade henne inför rätten. När Lars bad henne tiga med detta prat och lita på den lag och rätt som avgjort en arvstvist dem emellan svarade Kerstin: - "Jag skänker Fan i Helvetet den lag och rätt ni pratar om". Kerstin nekade till anklagelserna och sade sig aldrig ha lovat Dordi något ont. Hennes man nekade också till att hans hustru sagt detta, men medgav att hon grälat och tagit illa vid sig för att hon gått miste om gården som tvisten gällde. Länsmannen i trakten vittnar sedan om att Kerstins rykte inte var det bästa, och troligen var hon en "grälsjuk" kvinna. Hon misstänktes nu också för att ha förgjort prästen Anders i Krokstad som hon haft en träta med 22 år tidigare om gården hon nu bodde på. Prästen hade inte hunnit fullfölja sin talan i rätten innan han blev hastigt sjuk och dog, och detta var misstänkt likt vad som nu hade hänt. Häradshövdingen berättade nu att Kerstin dagligen hade varit kontakt med folket på gården Bodilseröd "som heller inte räknades till de bästa". Detta ordval från en myndighetsperson ger upplysningen att och hon inte räknades till "överklassen" i socknen.

Andra dagen

förhörs de som svept liket och de berättade att den döda innan hon dog var övertygad om att Kerstins förbannelser orsakat att hon blivit sjuk. Rätten sammanfattade då anklagelserna och uttalade sin misstanke om att det fanns trolldom med i spelet. Därför beslöts att Kerstin skulle utstå vattenprovet som misstänkta häxor utsattes för. Man kastade dem helt enkelt i djupt vatten, och de som sjönk var oskyldiga och de som flöt kunde vara häxor. Nu skulle Kerstin prövas, men inte av bödeln som var vanligt, utan av sin egen man. Provet genomfördes omedelbart och det visade sig att Kerstin "flöt som en fågel på vattnet". Hon uppmanades på det bestämdaste att erkänna att hon var en häxa som vållat folk döden, men hon nekade till allt. Då hotade rätten med att kalla två nya kvinnliga vittnen som haft kontakt med Kerstin under hennes arrest under sommaren, och påminde henne om hur hon flutit på vattnet varpå hon åter uppmanades att erkänna att hon var en trollkona. Efter en lång betänketid svarade hon då: - "Ja, det må så vara", och dessa ord tolkade rätten som ett erkännande. De vill nu ha alla detaljer och namnen på alla medhjälpare, och då svarad hon att: - "Är det så, då måtte Ingeborg i Bodilseröd veta mer därom". Därmed kommer en av huvudpersonerna in i dramat, Ingeborg Björnsdotter i Bodilseröd. Hon anklagas nu av Kerstin att ha hjälpt till att döda Dordi, genom att ha lagt tre slags hår och tre fjädrar på en gul pinne som hon stuckits ner i marken utanför gården. Därefter hade hon sagt att den som kom till detta stället "skulle inte ha stor lycka".

Dag tre

följer samma mönster, och Kerstin uppmanas allt tala om varifrån hon lärt sig allt djävulskap, vilka hon brukade umgås med och vilka som varit med på mötena med Satan. Hon börjar då berätta hur hon följt med till Sandåkers Mo och dit hade Ingeborg ridit på en djävul i form av en "grå hund med en lång rumpa". Kerstin fick gå till fots bredvid. När de kom fram sade Ingeborg att de troligen inte kunde uträtta någonting denna dag, "för Ingrid i Sandåker som har hornet, är borta". Därmed har ytterligare en kvinna dragits in i processen, och fler skulle det bli, för Kerstin mindes nu att Marta i Hässlebräcke och Marta i Bråröd också hade skymtat på platsen. Ingeborg hade också haft med sig dricka som hon bjöd av och denna smakade varken öl eller vin och hon skålade och sade: - "Nu dricker jag ur mitt stop, och Fan skall ge mig allt jag behöver". En svart hund fanns också med, och de satt alla i ett ljus som liknade månsken. Av de andra kvinnorna som var med kände Kerstin inga än de fyra hon namngett. Ingeborg hade lärt Kerstin trolldom i en stuga i Bodilseröd där det också fanns en liten raggig svart hund som såg ut som en "engelsk dogg" och där tog de sig ett stop öl och skålade för den "lille svarte". När Kerstin besökt stugan vid flera tillfällen hade den svarta hunden varit där varje gång och legat under sängen. Rätten frågade om det var hon som vållat prästen Anders död men hon nekade och sade i stället: - "Kanske det var Ingeborg som gjorde det" svarade hon bara. –"Hur då?" frågade domaren, – "på samma sätt som det nu skett med Dordi", svarade Kerstin .

Detta var mycket farliga ord och den anklagade själv blev omedelbart hämtad tillsammans med de två som hette Marta och Ingrid från Sandåker. En kvinna som besökt Kerstin i arresten under sommaren, tillfrågades nu om hon hört henne erkänna att hon eller någon annan förgjort Dordi. –"Nej något sådant har hon inte sagt blev svaret men hon bad mig varna Ingeborg att de kunde komma och fängsla två andra kvinnor. Hon gick emellertid inte och gjorde detta "för de var inte så goda vänner". En annan kvinna berättar nu att också hon blivit ombedd av Kerstin att varna Ingeborg för att hon kunde bli fängslad, samt att hämta ett par gamla strumpor, öl och torkad fisk. Hon sade ironiskt att hon inte vågade "tala så om sådan smuckt och förmöget folk som bo på Bodilseröd", en tydlig vink om att grannsämjan inte var den allra bästa mellan kvinnorna. Hon uträttade dock ärendet men fick endast torkad fisk med sig tillbaka till Kerstin. Efter alla dessa anklagelser är då så dags för Ingeborg själv att komma till tals i domstolen. När hon blir konfronterad med Kerstin och fick höra hennes berättelse nekar hon till allt och förklarar att detta bara är elakt förtal. Hon "låtsades" inte veta som det står i protokollet, så det verkar som domstolen redan har sin uppfattning klar om hennes skuld. Hon värjer sig med att förklara att Kerstin har vänt sig från "den rätta tron" och därför ljög om henne.

Fjärde dagen

vittnar en man om sina iakttagelser två år tidigare. Vid midsommartid var han på hemväg och red igenom Sandåkers Mo och då hade han sett två svartklädda kvinnor som gick omkring där. När de fick se honom stack de iväg och han ropade efter dem och frågade varför de inte gick på vägen, men de svarade honom inte. Han ropade till dem en andra gång och då svarade de att de varit i Sandåker i vaka och nu skulle gå vidare. De såg ut att bära grå huvuddukar och han tyckte inte de verkade vara klädda för midsommarvaka. Han kunde dessvärre inte se vilka de var. Kerstin tillfrågades nu om hon visste vilka kvinnor detta kunde ha varit, om det var hon själv och någon annan som varit där, men hon säger sig inte veta något om detta. Nu slår hon också helt om i sina utsagor och förklarar att både hon och Ingeborg är oskyldiga, och uppehåller sedan rätten länge med "fåfänga", som det står i protokollet. Rätten gjorde nu klart för henne att det inte lönade sig att försöka neka, och att de skulle ta till ännu hårdare tag och "producera något hårdare".

Inför detta hot om värre tortyr ("producera" fram ett erkännande) började hon nu åter tala och förbannade både sig och Ingeborg och de andra hon nämnt vara skyldiga, och bad att inte få bli plågad för deras skull, och tog inte tillbaka ett ord av sina tidigare anklagelser. Ingeborg nekade fortfarande till allt och svarade att Kerstin ljög som förut.
Marta i Hässlebräcke förs nu in. Hon hade ju också varit synlig på "mötet". Men hon nekar, varvid Kerstin önskar Guds hämnd över sig själv om hon far med osanning. Om denna omsvängning från hennes sida är ett försök att få lägre straff är svårt att veta. Det finns exempel på hur anklagade lovats strafflindring om de angett så många andra häxor som möjligt, bara för att alltför sent få reda på att ett löfte till en häxa behövde domstolen inte hålla!
Marta i Bråröd fördes nu in, men inte heller hon erkände något. Kerstin talade då om för henne att hon säkert skulle bekänna när de "producerat med henne" som hon själv hade fått smaka på, och påminde henne om den gången då de skålat med Djävulen tillsammans. Marta höll dock fast vid att allt Kerstin sade om henne var lögn, och därefter fördes hon ut.
Nu fördes Ingrid i Sandåker in som Kerstin påstod att Ingeborg sagt varit med på Mon, men då varit "borta med hornet". Ingrid nekade bestämt till att ha varit där och sade sig vara helt oskyldig.
Nu förs alla de tre in som Kerstin sade sig ha varit med på Mon: Ingeborg och de båda med namnet Marta. De uppmanas nu att bekänna sina synder och erkänna sina onda väsen som Djävulens redskap, annars skulle rätten låta dem pröva på vattenprovet "eller något "annat sätt". Ingeborg vill inte låta sig genomgå vattenprovet utan att hennes man var med och själv kastade i henne, och detta gick rätten med på. Proven genomfördes omedelbart och det visade sig då att alla tre "flöto som gäss", vilket måste ha varit helt i domstolens smak. Marta i Hässlebräcke nekade som förut trots att Kerstin nu säger att hon sett henne på möten tre gånger och inte som förut bara en gång. Marta i Bråröd nekar också fortfarande och då förklarar Kerstin att Satan må ta henne och föra henne levande upp genom taket(!) om hon talar osanning, för hon vet nu bestämt att också denna Marta har varit på möte tre gånger. Sist kom Ingeborg in och Kerstin upprepar sina påståenden om henne och lägger nu till att Ingeborg blåst i ett horn på mötet. Hon uppmanades nu att erkänna självmant annars skulle rätten tvinga henne att tala. Kerstin hade nu helt gått upp i sin roll som "kronvittne" på rättens sida och ropade på "hämnd över de som ljuger!" Domstolen gör nu ett uppehåll och nytt möte bestämdes till drygt en vecka senare. Då de fyra anklagade fortfarande nekar veckan efter, beslöts att i stället förhöra fyra andra kvinnor som transporterats norrifrån och som alla bestått vattenprovet. En av dessa börjar så småningom erkänna att de alla dansat så vackert på berget till Djävulen som spelat på en pipa, och sedan försvunnit lika fort som han kommit dit. Det beslöts att också Ingrid i Sandåker skulle begå vattenprovet, men hon kunde dock inte förmås att erkänna något, inte ens "med tvång" som protokollet säger.

Vid den femte rättegångsdagen

hade "behandlingen" gjort verkan och Ingrid börjar nu berätta att hon två år tidigare fått besök av en vandrande finne. Han gav henne något att stoppa i munnen, och strax därefter flög dom i väg på var sitt kvastskaft norrut till Blåkulla. Där blev de mötta av Satan som gav dem att dricka. Hon berättar hur hon varit med på mötet och blåst i hornet. Resan dit gjorde hon på en käpp, och hon såg de andra tre, men Ingeborg var inte där den första gången. Satan gick runt bland dem och bjöd på dryck ur ett stop, varefter de dansade och sprang runt en stund innan de for hem. Hur många gånger han varit med om dessa möten "låtsades" hon inte komma ihåg som protokollet säger, och hon kunde heller inte svara på när hon började med detta. Att hon blivit upplärd av Kerstin erkände hon dock.

På domarens fråga om hon lovade Djävulen att tjäna honom svarade hon:– "Ja, och jag fick fem riksdaler och han tog blod från min högra hand och skrev in mig i sin bok". Därefter säger hon att hon och Marta I och II hade nyttan av mjölken från grannsocknen Högsäter i Dalsland och på så sätt skulle hon föda Satan som hon hade fått betalt för.

Marta i Bråröd börjar nu så småningom också erkänna att hon varit på Satans möte, och att Kerstin lurat henne till detta, (vilket dock Kerstin å sin sida nekade till). Hon berättar att Satan kommit till henne i hemmet som en liten blå karl som erbjöd henne 10 shilling om hon gick hans ärenden. Efter att först ha tackat nej, gav hon med sig och tog emot pengarna. Då skrev Satan in hennes namn i en svart bok med röda blad. Han lärde också henne hur hon kunde ha nytta av sina grannars mjölk, men hur ville hon inte säga. De två kvinnor som ännu inte erkänt sitt häxeri uppmanades återigen att komma fram med "sanningen", men de båda nekade som förut. De levererades då åter till bödeln för fortsatt tortyr och efter detta gjorde rätten ett sista försök att få ett erkännande från dessa ståndaktig kvinnor: Ingeborg i Bodilseröd och Marta i Hässlebräcke, men dessa gick inte att knäcka. Riksrådet och guvernören som båda suttit i rätten måste nu resa hem och man beslöt att döma de som erkänt till halshuggning och uppbränning på bålet. Dessa var:
Kerstin i Lövry som erkänt allt inklusive förbannelse över prästen Anders i Krokstad och som dessutom stått för alla anklagelserna mot de andra. Om hon hade fått något löfte om mildare straff om hon stod på rättens sida, så fick hon nu se att detta löfte ingenting var värt.
Marta i Bråröd som bl a erkänt att hon tagit emot pengar av Satan, att hon tagit nyttan av sina grannar och låtit sig skrivas in i Satans bok mm.
Ingrid i Sandåker som erkänt att hon varit på Satans möte och ridit dit på en varg., tagit mjölk från grannar att föda Satan med mm.
Tillsammans var det sju kvinnor som dömdes till halshuggning denna dag. Rätten beslöt att hålla de ståndaktiga Ingeborg i Bodilseröd och Marta Hässlebräcke i fortsatt fängsligt förvar och deras mål skickades till Göta Hovrätt i Jönköping för avgörande.

Hur det gick med Marta är ovisst, men Ingeborg Björnsdotter i Bodilseröd klarade sig från halshuggning och blev uppenbarligen frikänd. Vid rättegången var hon 42 år, och hon dog 73 år gammal år 1700. Utan hennes hårdhet och envishet hade måhända historien fått ett annat förlopp, men om detta skulle haft någon betydelse i större sammanhang, det får vi aldrig veta. För min egen del hade kanske verkligheten förändrats en smula om hon blivit halshuggen, för hon råkar vara min anmoder i tolfte generationen tillbaka.







Att känna till framtiden:
Varsel
- en märklig förmåga

Av Olle Ellman



I Göteborg på gränsen till Mölndal ligger ett bergigt område som heter Fredriksdal. I dag, i början på det andra årtusendet, är området sedan länge bebyggt, men under 1930-talet hade dessa trakter något lantligt över sig där det låg ett gott stycke från stadens centrum. Just vid denna tid hyrde min då ogifte far ett rum i en mindre byggnad som låg lite avsides och ägdes av en familj med namnet Magnusson. Far i huset kallades gubben Magnus och hans hustru hette Lovisa. De hade fyra barn, alla pojkar, som var i min fars ålder. Uppe på vinden hade han sitt spisrum där en kamin var den enda värmekällan. En fördel var att huset låg alldeles bredvid en bergknalle, så trots att han bodde på övre våningen hade han egen ingång. Detta gjorde att han ostört kunde komma och gå vi vilken timma det än var, utan att störa familjen Magnusson i första våningen.

Vid ett tillfälle knackade det på hans dörr tidigt på morgonen och utanför stod två poliser. De hade order att hämta en av bröderna Magnusson som inte brytt sig om att inställa sig till mönstringen till militärtjänsten. Då han saknade legitimation hade han svårt att förklara att han var en annan person än den ordningsmakten var ute efter. Efter att ha väckt gubben Magnus så kunde denne intyga hans identiteten. Den verklige rymmaren, en son i huset, fanns inte hemma, så poliserna fick dra sig tillbaka med oförättat ärende.

Det skulle bli ytterligare en tidig väckning för min far en tid därefter, men då var det gubben Magnus själv som knackade på tidigt en söndagsmorgon. Hans sinnestillstånd var något uppjagat och ögonen var mer uppspärrade än vanligt och det var uppenbart att något särskilt uppskakande hade hänt. Han trädde in i kammaren, och på min fars fråga börjar han berätta vad som hade hänt under natten och det blev en sällsam historia. Hans hustru Lovisa var handlingens huvudperson. Då hon tillfrågades av min pappa om denna händelsen visade hon inget som tydde på någon överraskning eller ovanligt med vad som hade hänt. Tvärt om vad detta ett naturligt inslag i hennes vardag, detta - att hon kunde känna på sig saker som skulle hända i en nära framtid. Hon var sedan födseln begåvad med varsel och hade omedvetet inrättat sitt liv efter detta. Redan när hon var liten hade detta gett sig tillkänna och hennes mor konstaterade det hela genom att säga - "Jaså Lovisa, du har fått dom gåvorna". Med andra ord inget att göra stor affär av, utan att naturligt inslag i vardagen - att kunna få reda på saker som skulle hända - innan det hade skett!

När gubben Magnus lugnat ner sig en smula började han sin berättelse och detta är hans historia.

- Lovisa och jag gick och lade oss rätt så tidigt på lördagskvällen, jag skulle tro att klockan inte var mer än tio. All pojkarna var ute och jag hörde inte heller dig uppe på rummet. Sedan vi gått till sängs hade jag svårt för att somna då jag inte var speciellt trött, men Lovisa däremot somnade in rätt så snart och låg och snarkade bredvid mig. Jag skulle tro att jag legat vaken ett par timmar innan jag äntligen skulle till att slumra in, men jag fick aldrig tillfälle till detta för Lovisa vaknade och började ruska i mig för att väcka mig. - Jag är vaken, svarade jag och undrade vad det var fråga om. Lovisa som precis gått upp ur sängen, tog på sig en kappa och skor på fötterna och sade till mig: - Ta på dig nu, för vi måste hjälpa Sven in, han har ramlat ihop vid grinden och kan inte ta sig upp.

Jag blev minst sagt förvånad men inte för att någon av pojkarna fått för mycket under västen en lördagskväll, utan att Lovisa nu talade i nattmössan trots att hon var vaken. Jag mumlade därför något om att hon fantiserade och att jag tänkte ligga kvar i sängen. Hon tog då en stormlykta och tände stearinljuset för att se bättre i nattmörkret och tog en filt under armen och gick ut. Jag låg kvar i sängen och för ett ögonblick slog det mig att hon kanske fortfarande sov och gjorde allt detta i sömnen, men jag slog bort denna tanken därför att hon talat så klart och sammanhängande och aldrig hade gått i sömnen tidigare. Efter en stund hörde jag henne i farstun och hon kom tillbaka in i rummet, men jag märkte att hon inte hade med sig filten tillbaka. - Var har du filten? frågade jag. - Den har jag lagt över Sven, svarade hon då, och med ens så blev jag klarvaken. Fanns det någon sanning i den dröm hon hade haft? För det kunde ju inte vara något annat då hon ju legat bredvid mig och sovit. Nu tog jag på mig byxorna i ett huj och strax därpå går vi båda ut. Jag hade inte mer än öppnat ytterdörren när jag tydligt ser en person som ligger nere vid grinden och när vi kommer dit är det Sven som ligger och sover med filten över sig! Vi hjälper honom in och får honom i säng och jag frågade Lovisa hur hon visste att Sven ramlat ihop vid våran grind. - Jag bara såg det, svarade hon och hon måste medge att hon legat och sovit under denna tiden, men hon tyckte det inte var något märkvärdigt med det.
När far sedan talade med henne om detta berättade hon att denna förmåga endast gällde två av pojkarna, inte de andra och speciellt fungerade det med Sven. Mång gånger under åren hade hon satt på kaffe eller lagat mat på oregelbundna tider utan att han meddelat när han skulle komma hem. Men när maten väl var färdig eller kaffet kokat så rasslade det till i farstun och där kom han(!) och det fungerade alltid. Detta var så naturligt att hon aldrig tänkt efter på denna sin förmåga att "känna på sig" eller rent av "veta" vad som skulle hända.

Detta är ett exempel ur vardagslivet hur en del människor har förmåga att koppla in sig på andra människors hjärnfrekvens och känna till saker som ingen annan kan. Om Lovisa hade levt ett par hundra år tidigare kunde hon ha farit illa om denna hennes förmåga kommit fram till "fel" slags människor. I brist på kunskaper kunde man lätt skylla på gåvor från Djävulen själv när något oförklarlig uppenbarade sig. Men Lovisa slapp häxbålet för hon levde på 1900-talet.







PSI-spåret

tankarnas energi i naturen

Av Olle Ellman

Kan våra tankar sätta spår av energi när vi har tänkt intensivt på något? Spår som dessutom ligger kvar och kan "läsas" av andra? Frågor som dessa verkar nog helt tokiga för de flesta, men experiment med märkliga resultat har utförts med vetenskaplig kvalitet. Kanske kan vi nu få en förklaring på hur vissa personers har förmåga att hitta försvunna föremål.

Den mänskliga hjärnan upphör aldrig att förvåna. Ju längre vetenskapen tränger ner i vindlingarna desto fler okända "specialfack" tycks den innehålla.
Experiment med vetenskaplig status har nu indikerat att våra tankar kan bilda spår i naturen som leder till de föremål hjärnan nyss har tänkt på.
Vissa människor med stor och annorlunda personlighet, som helgon, olika politiska och religiösa ledare och liknande har ofta beskrivits i litteraturen som människor med "karisma", d v s en stark personlig utstrålning. I helgonens fall har de vanligen avbildats med en gloria runt sitt huvud för att beskriva detta som i dag brukar kallas för - aura. Det är mycket troligt att människor med stor aura har en särdeles elektrisk aktivitet i sin hjärna som då skickar ut energi till sin omgivning.
Det är just dessa som intresserat fysiker av facket, och professor Jens Tellefsen vid Tekniska Högskolan i Stockholm har på sin fritid gjort fältförsök med dessa s k psi-spår.
Resultatet har varit minst sagt förbluffande och man tycker det är märkligt att det inte uppmärksammats mer i media.
Vissa människor har förmåga att ta reda på förlorade föremål, bortsprungna hundar, fursvunna människor m.m. Detta är en sanning som har observerats i alla tider. I allmänhet har det funnits naturliga förklaringar till mycket av det skedda, men i en del särpräglade fall har det gällt människor med extraordinär förmåga att "få kontakt" med det efterfrågade. Polisen har i en del sällsynta tillfällen blivit hjälpta på detta sätt, vilket måste sägas vara framsynt, då de normalt är skeptiska till att förhöra vittnen under hypnos för att få fram tidiga opåverkade minnesbilder.
Den mätbara kvardröjande aktiviteten från hjärnan upptäcktes 1987 av den värmländske konstnären och slagrutemannen Göte Andersson. Under ett försök tänkte han intensivt på en stol som stod ett stycke bort i rummet, och när han därefter bad sin far söka med slagrutan runt stolen gav denna kraftiga markeringar inte bara runt stolen utan också i en rak linje till honom själv. Psi-spåret, tankens spår, var funnet.

Försök i naturen

Nu kontaktades vetenskaplig expertis, och professor Jens Tellefsen ombads vara med för att försöken skulle bli vetenskapligt korrekta. Man gick till väga på följande sätt:
Ett markområde utsågs som är minst 100x100m (dubbelt så stort som en fotbollsplan) och med slagruta undersöks detta så att det inte innehåller bergsprickor, vattenådror m.m. som kan påverka resultatet. När en yta saknar sådant är den lämplig att arbeta på.
Dessa fältförsök är basen i forskningen om psi-spåret och två eller tre personer genomför experimentet. Dessa är:
Gömmaren som har till uppgift att placera ett föremål någonstans i området på en plats som skall hittas.
Sändaren som skapar ett psi-spår genom att från en bestämd plats intensivt tänka på det gömda föremålet.
Letaren som med hjälp av slagruta eller egen känslighet skall hitta detta tankespår och följa det fram till det gömda föremålet.
Sändaren och sökaren kan vara samma person, och extra bra resultat verkar det bli om han dessutom känner till utseendet på det föremål som har gömts.
Experimenten gick till på följande sätt:
Gömmaren döljer något inom området, och avlägsnar sig sedan.
Sändaren placerar sig därefter i mitten av fältet och börjar tänka intensivt (sända) på det gömda föremålet som han har kunskap om vad det är.
Letaren intar sedan den platsen sändaren haft och börjar nu leta i cirklar ut från denna. Allteftersom cirklarna blir större markeras de utslag som slagrutan ger, och när flera utslag bildar en linje, har ett psi-spår upptäckts. Under en treårsperiod gjordes 40 s.k. dubbelblinda försök, där sakerna kastades ut av en maskin och i 32 fall kunde föremålet hittas på mindre än en halvtimme. Det var för det mesta klockor och kristaller som hade placerats ut och följande iakttagelser gjordes:
Spåret går oftast spikrakt på det gömda föremålet, och är vanligen 1-1,5 m brett.
När sändaren släppt tanken på föremålet verkar spåret ligga kvar i naturen och inte följa sändaren.
Spåren kan ibland spontant bli flera, och gå till andra föremål av samma slag som det som gömts.
Spåret når långa sträckor, åtminstone flera mil.
Spåret hindras mer eller mindre av plast, metaller och impregnerat material. Vatten har troligen en försvagande effekt, men växter, trä, sten, berg, och jord utgör inget hinder.
Allt detta ger upphov till en rad frågor: Hur länge finns spåret kvar? Påverkas det av väder och vind? Hur skiljer letaren på psi-spåret och den vanliga jordstrålningen? o.s.v.
Om ett tankespår spontant söker sig till föremål av viss typ, betyder inte detta då att föremålet har någon viss form av energi, utstrålning, som sändarens tankespår kan leta upp? Göte Andersson berättar om ett försök att hitta en borttappad guldring där ett psi-spår ledde till en plats på marken vid ett hus. Då ingen ring fanns på markytan grävde man sig ner någon decimeter och fann då ett gammalt rostigt tunnband, som ju hade likadan form som den borttappade guldringen.
Starka personligheter har ofta en förmåga att "koppla in sig" på andras "våglängd" och påverka dessa, och kan vi här skönja en förklaring till detta?
Att materia, som förvisso har massvis med bunden energi, ständigt skulle sända ut lite av denna är kanske en nyhet för de flesta, men atomer frigör sig ständigt och svävar ut på egen hand, s.k. fria atomer.
Vi vet sedan länge att alla grundämnen avger radioaktiv- eller annan strålning.
Då allt material är uppbyggt av atomer kan vi räkna med att förutsättningar finns för denna förklaring.
Många parapsykologiska experiment kan nu få en aning av förklaring. Förmågan att härleda föremål till vissa personer och miljöer (psykometri) får nu en naturvetenskaplig dimension om materialet självt både kan tillföras och lagra "tankar" och sedan avge detta i form av något slag av energi som kan spåras och avläsas mentalt.
Vad som är fascinerande, och ytterst märkvärdigt är att psi-spåret "på egen hand" söker upp liknande föremål som det gömda, och att dessa varit okända för sändaren. Detta måste ju betyda att psi-spåret har ett eget medvetande "som känner av" var dessa föremål finns, och därefter söker sig dit.
Filosofernas tankar om människans fria vilja verkar i detta perspektiv rena vardagspratet inför möjligheten att hjärnan kan sända ut en energi som har egen vilja!

Experiment med växter


Göte Andersson hade sina funderingar om att kunna mäta psi-spåret med något slags instrument, och i augusti 1996 gjorde har ett försök där har kopplade elektroder från en krukväxt till ett känsligt oscilloskop.
På en skärm kunde han nu studera den normala elektriska aktiviteten från plantans blad och stam. När han sedan tänkte intensivt på växten som stod 3 meter bort skedde en drastisk förändring. Den normala kurvan på 20-25 millivolt steg till ca 100 millivolt, och stannade kvar där tills sändningen upphörde. Därefter återgick aktiviteten till det normala.
Detta experiment upprepades tre gånger, med samma resultat. I ett nästa steg skall en skrivare/dator vara inkopplade för att kunna göra en skriven dokumentation av hela förloppet.
Själv tror han att växten tar upp psi-spårets energi, och därigenom ökar sin egen naturliga elektriska laddning.
Mycket mer kan sägas om detta fascinerande ämne, men tyvärr har den ordinarie forskningen vid våra universitet inte tagit upp detta. En av anledningarna är troligen att ingen "sponsor" hittills sett något ekonomiskt utvecklingsbart i detta, men det troliga är att dessa resultat helt enkelt inte är kända utanför en liten krets - tyvärr.






Från andra sidan

berättelser om märkliga upplevelser

Av Leif Andréasson



Mannen vid smedjan


På 1920-talet var stadsdelen Landala i Göteborg ett drygt fyrtio år gammalt område med bostäder för stadens snabbt växande befolkning. Utkanterna mot bergen i sydväst hade då fortfarande en lantlig prägel och mindre företag och hantverkare hade sina verkstäder i träkåkar inte så långt från de överfyllda bostadsområdena som bestod av landshövdingehus.
Ett sådant minde företag var smedjan på Landalavägen 25. Den ägdes av Ivan Andréasson som inte längre så verksam på heltid av åldersskäl, så nu hade rörelsen tagits över av hans son Gustaf.
Arbetet var av skiftande slag och det rörde sig mest om reparationer och tillverkning av smide till byggnader, som grindar, trappräcken och liknande. Ivan hade sedan barndomen haft förmåga att ibland se saker som inte tillhörde den vanliga världen runt omkring, spöken eller gengångare om man så vill. Han kunde ibland få aningar om helt främmande och mindre saker som skulle hända i omgivningen och som sedan visade sig vara riktiga. Han gjorde aldrig någon stor affär av detta, utan tyckte att det var naturligt att det var på det viset, vilket ju också var, - för hans egen del. Vid ett tillfälle hände dock en sak som var så totalt annorlunda hans andra sporadiska upplevelser att han för omväxlings skull talade om det för de andra i familjen och hans barn och hustru fick nu höra en historia som skulle berättas för alla inom släkten.
När Ivan en tidig morgon är på väg till arbete i smedjan ser han på håll att en man som står och väntar utanför. Det är inget märkvärdigt i detta, för det hände att kunder som vill ha något arbete utfört var ute i god tid med sina beställningar. Men när Ivan nu kommer närmare märker han att, som han sade själv, "det inte var någon riktig människa". Han tillhörde inte den lättskrämda sorten utan fortsätter framåt mot den väntande mannen som står med ryggen vänd mot honom.
När avståndet har krympt till några meter stannar han till och samtidigt väder sig mannen om. Ingen säger något och på något dunkelt sätt verkar mannen bekant, men Ivan kan inte komma på hur. Efter några sekunders observation av mannen låter Ivan blicken gå mot hans ansikte och då lägger han märke till ett ärr som mannen har vid ett av ögonbrynen. Detta räcker för att han skall veta vem detta är och samtidigt spricker mannens ansikte upp i ett leende. Därefter löses han upp i tomma intet och försvinner för den överraskade Ivan som står ensam kvar.
När han berättar historien för familjen blir de naturligtvis alla upphetsade och vill veta vem det var som visade sig för honom som en spökgestalt.
Ivans svarar: - "Det var min bror, som jag inte har sett sedan jag var liten".
Han börjar då berätta om denne äldre bror som för många år sedan emigrerade till USA, vid en tidpunkt då Ivan ännu gick i skolan. Sedan den dagen hade ingen hört något ifrån honom och han hade med åren blivit en familjemedlem som endast de äldsta kom ihåg och de litet yngre bara hade hört talas om. Vid ett tillfälle hade Ivan och brodern arbetat i familjens trädgårdsland med att hacka potatis och då hade Ivan råkat ge honom ett slag med hackan som träffat ovanför ena ögat, med ett ärr som följd. När han nu såg ärret visste han vem det var som stod framför honom denna tidiga morgon. Vad som var anmärkningsvärt är att brodern inte alls såg ut som han mindes honom för många år sedan utan nu var han en stor kraftig vuxen man. Påtagligt var också att brodern märkte att Ivan kände igen honom när han såg ärret efter potatishackan och visade detta med ett leende. Därefter hade han försvunnit i tomma intet, för hans syfte var förmodligen uppnått.
När familjen frågade Ivan varför han trodde att brodern oväntat visade sig för honom svarade han: - "Jag tror att han sände en sista tanke till mig och att det var därför jag såg honom, Vi kommer aldrig att ses igen i detta livet, för jag förstår att han är död nu".



Mannen på gräsmattan


Året är 1928 och på Lyckholms Bryggeri i södra Göteborg har just ägaren patron Melcher Lyckholm slutat sina dagar drygt sjuttio år gammal. Han var ogift yngre bror till den likaledes ogifte och tio år äldre grundaren som dött trettio år tidigare. De hade slagit sig ner i Göteborg och byggt ett stort nytt bryggeri 1880 för en kvarts miljon riksdaler. De var rika bondsöner från Östergötland som gått i lära att brygga pilsneröl, en ljus underjäst dryck som de introducerade i Sverige för första gången.
Det öl som redan fanns var av mörk typ och inte alls så hållbart. Ägaren till bryggeriet som procducerade detta hade namnet Pripp och hade varit igång sedan 1828. Bröderna Lyckholm skulle med tiden få folk att få smak för det tyska pilsnerölet och man gjorde dessutom en reklamsak av sin ´produkt genom ett nytt initiativ - man satte etiketter på flaskorna (i grälla färger dessutom) vilket var något nytt.
Nu femtio år efter grundandet hade den siste med namnet Lyckholm (bröderna hade ändrat sitt tidigare Andersson) gått ur tiden, och dödsboet skulle redovisas. Inför detta ingick det att arbetarnas hustrur hjälpte till med tvätten och Maria Magnusson och en granne höll på till ram på natten i brygghuset för att få färdigt alla sängkläder m.m.
Som sällskap hade de den avlidne ägarens schäferhund som var sin husbondes väl- dresserade kamrat och sällskap. Den hade spontant nu kommit in till dem då den säkert saknad sin husse som var borta för alltid.
När tvätten så småningom blivit klar hade det blivit sen natt. De låste tvättstugan och begav sig hemåt, vilket bara var ett hundratal meter. Då får de se en gestalt som står på gräsmattan i månskenet och tittar på dem. De säger inget utan går raka vägen hem, och hunden går på deras sida bort från gestalten och hade svansen mellan benen och utstötte gnällande ljud. Snart är de hemma och går var och en till sitt. Maria Magnusson har flera barn som ännu bor hemma, och hon går till sägs utan att väcka någon av dem.
Dagen efter möts de båda kvinnorna under sina ordinarie sysslor i hushållen och deras första dialog blev: Såg du patron igår? - Jo jag såg honom.
Tydligen hade den döde husbonden också varit synlig för sin älskade hund, men inte som någon verklig människa, för då hade knappast den blivit skrämd och visat sig rädd.
Maria berättade detta för mig, och tillade: - Man skall alltid vänta till dagen efter med att tala, när man ser något sådant, och det visste vi båda.