Visit i högsta tempo
10-13 April 2008
I samband med Turistmässan 2008 i Göteborg hade jag för omväxlings skull tänkt mig att starta tidigt på dagen
när jag skulle besöka alla utställare från olika länder. Jag blev då intresserad av ett erbjudande om frukost i
en lokal på andra våningen, och jag begav mig dit invigningsdagen efter att ha anmält mig via e-post.
När jag stod ensam och avnjöt en smörgås vid ett litet bord kom en man fram och räckte fram sitt kort och hälsade mig välkommen till rum x i samma plan när jag hade ätit färdigt. Jag tittade på det handskrivna numret på kortet och begav mig i riktningen mot denna för mig okända möte, men på kortet stod att mannen representerade Kenya, men vad som väntade mig visste jag inte.
Några meter in i en rätt smal korridor skymtade jag två färggrannt utsmyckade personer som jag direkt (genom min stora allmänbilding) identifierade som massajer, ett herdefolk från bland annat Kenya. De hälsade mig genom att säga "välkommen" (karibo) sitt språk och jag svarade sammalunda och gjorde dessutom ett hopp i luften, vilket besvarades på samma sätt från deras sida tillsammans med glada skratt. Hoppdans är en specialitet som jag visste fanns hos detta folk, och nu fick jag praktisk användning för mina kunskaper, märkligt nog i min hemstad.
Inne i den lilla lokalen väntade ett dussintal journalister på stolar och vid podiet fanns representanter för
Kenyas turist- ministerium och dessutom den kvinnliga ambassadören som kommit ned från Stockholm.
Pressmaterial fanns tillgängligt för alla och turistkvinnan började tala. Jag slogs nu direkt av den rättframhet som präglade talet och som inte varken dolde eller skönmålade de oroligheter som drabbat Kenya efter det uppenbart fal- ska valet i December 2007 som gjorde att den sittande presi- denten slapp att resa sig upp från tronen. Därefter hade drygt tusen personer mist livet och tiotusentals drivits iväg från sina hem genom de oroligheter som följt efter valfusk- et. Efter medling a förre FN-chefen Annan hade nu en koali- tionsregering tillträtt och kravallerna var slut.
Därefter tog ambassadören till orda, också på ett mycket rättframt sätt och budskapet var att vi som journalister nu hade tillfälle att skriva om att allt åter var lugnt i landet, så att turistströmmen kunde börja igen. Den hade upphört i samma stund som svenska UD rekommenderade turister att inte åka dit, och resbolagen hade då ställt in alla planerade resor. För att kunna konstatera att allt var lugnt erbjöds journalister att få följa med på en pressresa och själva bilda sig en uppfattning om läget. Då genomgången var klar och några frågor ställts från journalisterna tog jag tillfället i akt och gick direkt på ambassadören med frågor om denna pressresa. Då jag själv var frilans undrade jag om inte de stora drakarna var de som skulle lägga beslag på platserna, men hon förklarade att detta inte alls var en självklarhet. Jag presenterade min egen "tidning" på Internet och berättade att jag sedan flera år tillbaka gör reportage om turistmässan och att jag nu bestämt mig för att skriva om Kenya. Artiklarna ligger kvar i flera år för alla som vill läsa, i motsats till papperstidningar där nya artiklar slår ut de gamla efter en kort tid. Jag anmälde mitt intresse och inom fjorton dag fick jag det glädjande meddelandet att jag kommit med. Vi skulle till sist bli åtta journalister från Norden, tre från Sverige två från vardera Danmark och Norge och en från Finland. Hälften av oss arbetade för dagstidningar och resten representerade publikationer inom resebranschen och radion.
Avresa med förhinder
Den andra journalisten från Sverige visade sig vara boende i min hemstad Göteborg och hette Susanne. Vi visste inte om vilka den andre var förrän vi satte oss ner i flygplanet på Landvetter, och hade fått platserna bredvid varandra. Vår avgång hade blivit försenad i över en timma sedan ett blixtnedslag hade mörklagt större delen av terminalbyggnaden, inklusive alla dataskärmar, och skapat allmän förvirring då ingen inom Luftfartsverket naturligtvis kunnat förutse något så extremt ovanligt som åska.
Vi kom alltså iväg rejält försenade men kunde å andra sida trösta oss med att väntetiden på Kastrup nu blivit en timma kortare innan vi bordade nästa plan - till Amsterdam. Denna resa tog inte låg tid och väl framme på flygplatsen Schiphol kunde vi träffa de andra på resan. En tredje journalist från Sverige hade nu ersatts av en representant för Kenya Airways som tillsammans med deras turistbyrå svarade för fyra av de tolv i vårt sällskap.
Vi hälsade på varandra och av oss journalister hade en kvinna från Expressen inte infunnit sig, ovisst varför. Så var det dags att borda planet från Kenya Airways som skulle ta oss direkt till Nairobi. Det var tyvärr en lutfarkost av den något mindre och trängre typen, då bolagets större kärror inte kördes lika mycket sedan turismen i det närmaste upphört. Därför var det en blandad skara åkare ombord, med ett stort inslag av personer som skulle resa hem. Jag hade turen att få en plats mot gången så att jag kunde sträcka ut min nästan 1,9 meter långa kropp, men det skulle visa sig att denna nattresa på drygt åtta timmar inte skulle bli någon odelat behaglig stund. Jag hade mycket svårt att ens få en kort slummer, vilket jag annars har mycket lätt för, och smärtorna i rygglutet fick mig att med jämna mellanrum gymnastisera i gången för att undvika en blodpropp, vilket omtänksamma vänner hemma hade tipsat mig om.
Ankomst med strul
I sinom tid var vi framme i Nairobi fram på mor- gonkröken och vi såg fram emot att få checka in på hotellet
och, som det stod i reseprogrammet "to freshen up". Nu skulle det inte bli riktigt så, för redan på detta
stadium började ändring- arna, där en del tagits bort och nytt tillkommit. Vi skulle inte till det hotell
som var angivet utan ett hel annat som dessutom låg en bit norr om staden. VI väntade bara nu på vårt bagage
och jag var den som fick vänta längst - i drygt tre dagar. Min väska hade nämligen aldrig blivit omlastad i
Köpenhamn från vårt försenade plan, och ett senare flyg som skulle komma till Nairobi på kvällen var
inställt. Jag fick nu göra en anmälan om min förlorade väska och visa kontrollmärket som jag satt fast bak på
mitt boardingcard. Den tålmodiga kvinnan från Kenya Airlines hjälpte sedan till och höll kon- takt med
flygfältet i jakten på mitt bagage, ett merarbete jag helst hade besparat henne inte minst med tanke på svårigheter som ändring- arna i programmet innebar och som uppenbar- ligen kom från högre ort.
Nu var det inte längre hotellet Holiday Inn som gällde, utan ett betydligt nyare och lyxigare. För att komma dit måste vi transportera oss rakt igenom Nairobis centrum i morgonens tilltagande trafik, och detta tog sin tid. Redan ett par hundra meter utanför flygfältet var halva vägbanan belagd med icke permanent material (d.v.s. grus) mellan vilkas hålor chaufförerna måste navigera. När bebyggelsen så småningom började glesna av körde vi in på ett befäst område med spikmattor, bommar och beväpnade vakter och kunde sedan ta oss in i lobbyn för att få nycklarna till våra rum. Dessa låg i den ena raden av de mindre annexbyggnader som strålade ut från hotellets hjärta som bar det kungligt klingande namnet - Windsor.
Skaplig inackordering
Något lyxigare än detta hotell (färdigt 1992) går knappast att hitta och allt var byggt i engelsk kolonialstil med hantverkare tagna från Sydafrika. Det var genomgående dunkla färger i väggpaneler, tak och golv och rummen golv var gjorda av rätt grovt tillyxade ekplank för att ge den rätta stämningen från förr, då det brittiska imperiet stod på topp. Beläggningen av alla rummen kan inte ha varit många procent och de anställdas antal var betydligt större gästernas och av de senare såg jag ett par stycken. Mitt dubbelrum var som taget ur en kriminalfilm baserad på en bok av Agatha Christie och badrummets duschmunstycke hade en diameter som närmade sig ett normalt svenskt dasslocks. Kranarna var också de av förkrigsmodell, d.v.s. innan Boerkriget 1899-1901. En minibar och en TV hade diskret smugit sig in i miljön utan att påverka helhetsintrycket.
Frukostbuffén väntade nu och den intogs på terrassen mitt i den gassande solen som nu redan stod rätt högt. Jag fick det positiva meddelandet att min väska nu kommit till flyg- platsen och snart skulle anlända därifrån. Senare skulle ett SMS sätta stopp för mina förhoppningar, för detta talade om att budskap nummer ett varit felaktigt och att min väska fortfarande befann sig på villovägar.
Programmet för denna första dag var ambitiöst, och redan från start stod det klart att det skulle spricka. Punkterna med "ledig tid" för besök t.ex. av ambassaderna (vad man nu skulle där att göra), shopping center och Nationalmuseet kunde vi glömma direkt och kosan ställdes nu till den svenska skolan. Området var kringgärdat med murar och vakter släppte in våra två minibussar genom porten. Vi togs emot av rektorn själv som var en trevlig norrlänning i övre medelåldern. Han berättade om skolans historia, vilka slag av och antalet elever som gick där och andra statistiska fakta. Jag förstod inte vad detta besök hade att göra med säkerhetsläget i Kenya och frågade en reserepresentant vad syftet med detta var.
Svaret jag fick var att "många i gruppen" (bland journalisterna?) hade framfört önskemål om att få träffa
svenskar. Jag började nu ana att denna resa inte var någon pressresa i vanlig mening utan hade
andra syften, och detta skulle visa sig vara ett riktigt antagande. Tiden rann iväg och vi blev bjudna på
lunch och gick husesyn i skolans olika lokaler och besökte pågående lektioner.
Nästa anhalt var SOS Barnbyar som tar hand om föräldralösa barn som små och sedan låter dem växa upp där med en fostermamma (någon pappa fanns tydligen inte) i familjeliknande förhållanden med styvsyskon. De något äldre hade egna förläggningar och flickorna lämnade byn vid 18 års ålder efter att ha fått en viss yrkesutbildning. Vi besökte deras logement och en av dem skulle snart ge sig av och hade specialiserat sig på catering inom "seafood". Vi samtalade om detta och hon var mycket nyfiken på mina erfarenheter då jag talade om att jag var född vid havet. Hon berättade om en restaurang som hade hummer på menyn, men det visade sig var languster. Hon undrade om jag tyckte om ostron och fick svaret att det gjorde jag inte, vilket hon däremot gjorde. Jag kunde jag ge henne ett enkelt och gott recept på gratinerade smörfyllda blåmusslor som hon tog emot med tacksamhet. Jag önskade henne lycka till och sade att jag var övertygad om att hon med sitt intresse inom kort säkert hade en egen liten restaurang. Denna piggögda unga kvinna skulle bli den enda kenyan som jag fick tillfälle att tala närmare med under hela resan. Att hon fick så fin kontakt med mig var kanske för att hon aldrig haft någon pappa, vem vet. Jag fick aldrig reda på hennes namn och hoppas verkligen att det går bra för henne.
Vi gick sedan tvärs över gatan och besökte en medicinsk kliniken som tog emot behövande från närområdet och sköterskan berättade om de som tragiskt drabbats av HIV-infektioner, som dessvärre är ökande i landet och beräknas bäras av 1,3 miljoner människor av befolk- ningen. Därtill finns det ca 1 miljon föräldralösa barn. Denna hedervärda personal hjälper sina landsmän i en svår stund och min sinnesstämningen blev en annan än den hoppfulla från andra sidan gatan. På mer än ett sätt skulle jag sedan bli påmind om vad Kenya är fullt av - nämligen kontraster.
Dagen hade nu gått och vi åkte till hotellet där vi fick tid att duscha och slappna innan det var dags för en rundvandring och presentation av ställets chef. Detta var troligen det villkor som fanns för att vi skulle få komma dit och åtnjuta hela härligheten. Sedan vankades det lyxmiddag med en meny som upptog många punkter innan huvudrätten. Jag valde bort en del och åt mig mätt ändå och sköljde ner med rödvin.
Ut i bushen
Nästa morgon åt vi en tidig frukostbuffé, för vi hade likså några mil att färdas. Denna dag skulle bli
den enda som höll sig till det upp- gjorda schemat, om än med en viss fördröjning fram emot kvällen. Vår
resas inhemska orga- nisatör var Anne från turisministeriet och hon skulle följa oss hela tiden och hade
ständig kontakt per mobil inför våra ankomster m.m.
Nu höll vi på att bli försenade därifrån för den spärrande bommen gick inte att öppna då allt inte var betalt sina personliga räkningar! Det var vår finske kollega Kalle som glömt betala för två öl han tagit från minibaren på rummet, men det ordnade sig snabbt.
Då vi nu kunde komma iväg relativt tidigt (c:a 07.30) hoppades vi slippa den kaotiska trafiken i Nairobis centrum som vi måste passera på vår väg söderut. Vi lyckades också krångla oss igenom staden och fortsatte på landsvägen sö- derut. Då reparationer pågick här och där fick vi göra en del mindre omvägar som dock inte sinkade oss nämnvärt. Från hotellet hade jag tagit med mig en stor gul frukt som visade sig vara en mango. När jag under färden satte tänderna i denna fick jag en smakupplevelse ut- över det vanliga. Hittills hade denna frukt endast funnits i min sinnevärd som poesi liknande "jag vilar mig under mangoträdet i vars skugga jag hörfåglarnas sång på avstånd" och lik- nande strofer. Nu fick jag en njutning som jag inte skall glömma i första tagen och sedan detta ögonblick försökte jag alltid dricka saft från denna härliga söta frukt.
Efter ett par timmar stannade vi vid en stor souveniraffär för att ta en paus. Har fanns en hel del hantverk av hög kvalitet, men priserna föll mig inte i smaken så jag köpte endast ett mindre halsband till min yngsta dotter som just skall bli tonåring.
Sedan åkte sedan vidare och kunde efter någon timma passera grindarna till national- parken Savo Väst, där vi skulle övernatta. På vägen till vårt logi öppnade chauffören "safari- luckan" så vi kunde stå upp och spana in villebråd i naturen som här mest bestod av savann med busk- och trädvegetation.
Efter ett tag mötte vi en buss och stannade då personalen i denna kände en del av våra reseledare. VI fick reda
på att en stor elefant fanns en bit bort efter vägen och vi hade haft detta på känn sedan vi sett åtskilliga
fotbollsstora elefantskitar på vägen som givit luften en tydlig doft av cirkus.
Jag ensam kunde se elefanten som nu flyttat sig ett femtiotal meter från vägen och stod och lurade under ett träd. Jag hade aldrig observerat den om inte de två stora vita betarna hade stuckit av helt ifrån de övriga färgerna på slätten. Vår skarpsynte danske följeslagare, om hade varit här flera gånger förut, kunde se en leopard vid ett tillfälle (jag såg den aldrig) och denna är mycket ovanligt att observera under en safaritur under dagen.
Vi for vidare och såg zebror, giraffer och den vanliga dvärgantilopen som kallas för "ticktick". Strax var vi framme vid vårt logi som var en "lodge" i lyxklass med en matsal med utsikt mot ett vattenhål några hundra meter bort, där vilda djur sågs dricka, speciellt efter skymningen. Lagom till lunchen kunde jag köpa mig en hel safariutrustning från topp till tå. Då mina andra kläder fanns i min väska på okänd ort använde jag mig av det erbjudande som hotellets souveniraffär tillhandahöll och jag skaffade mig ett par kakibyxor, dito skjorta och an matchande väst med många fickor för kameror, batterier m.m. som varje sann safariåkare måste ha med sig. Som kronan på verket var en hatt modell cowboy nödvändig mot den gassande solen. Sedan var det dags för nästa etapp - en visit till ett område som nyligen (geologiskt sett) drabbats av ett vulkanutbrott. Den svarta lavan hade gjort omgiv- ningen till ett månlandskap där absolut ingenting kunde slå rot i den kompakta lavan, och om något växte så var det i avfall som kommit dit på olika sätt (troligen mest via turister) sedan utbrottet - för femhundra år sedan!
Flodhästarnas sång
Efter månvandringen vad det dags för en zoologisk promenad längs en stig som var planerad som en djurpark, vilket det också i praktiken var. Här kunde man träffa på vilda och farliga djur och til vår säkerhet hade vi en vakt beväpnad med en automatkabin ifall olyckan skulle vara framme och någon människoätande best skulle uppenbara sig. Skyltar talade om att detta vattensjuka område var smittat med malaria och för att muntra upp oss stod det också att området vimlade av giftiga spindlar m.m. och att det var bäst att hålla sig på den asfalterade stigen.
Efter att ha hörs forsande vatten kunde vi nu se en mindre fors till vänster medan stigen fortsatte nedåt till vad som visade sig vara en stor damm som vimlade av flodhästar. Då den låg nere i en svacka (eller snarare gryta) blev akustiken mycket bra, och vi kunde nu till vår glädje höra hur de vrålade till varandra med sina djupa stämmor. Då vi gått ytterligare ett hundratal meter längs dammen fanns det en byggnad nedsänkt i vattnet där man kunde fotografer dem under ytan, för vattnet var djupt. Tyvärr visade det sig att sikten på denna nivå bara var några centimeter, så vi fick hålla oss till vanlig observation. Det fina var att de alla var mycket livliga och dök under ytan för att komma upp med ett frustande och vrål någon annan stans. De var inte alls som de orörliga djur man sett i otaliga naturfilmer som ligger och vilar i grunt vatten i någon flod, för här var det fullt liv hela tiden. På sitt sätt var detta den bästa djurupplevelsen under resan, även om man förstod att de bodde här som i en zoologisk trädgård. Omgivningarna var bara klippor och buskar så de hade knappast någon möjlighet att gå upp om nätterna och beta gräs som är det naturliga. Helt klart hade de i stället någon som nattetid kom och serverade dem vad de ville ha, så de aldrig behövde lämna sin bekväma badbalja.
I en bäck som var tillflöde till dammen låg en krokodil mitt i forsen. En bit därifrån fanns ytterligare en och de verkade inte vara intresserade av att göra större kamrater sällskap. En flock apor hade slagit sig ner i trädet där utsiktsplatsen var anordnad så man fick vara på sin vakt för att inte träffas av deras avfallsprodukter som hade en fallhöjd på minst fem meter. Nu åkte vi därifrån och bussarna satte av i en fart som inte verkade motiverad av vårt mål som var vårt hotell. Strax förstod vi orsaken till denna brådska - vi skulle få en överraskning.
Vid foten av ett mindre berg, eller snarare stenkulle, fick vi se att antal kenyaner som vi identifierade som serveringspersonal av något slag, och uppe på toppen skymtade vi ytter- ligare personal och anordningar av okänd natur. När vi hade lotsats upp på toppen visade det sig var en stor grill med flera olika rätter och en välförsedd bar. Vi hann se lite runt hori- sonten innan mörkret föll som en rullgardin, och någon sa att vi med lite tur kunde ha sett Kilimanjaro till vänster.
Vi försåg oss med mat från grillen och för att se vad vi tog hade nu den alerta personalen placerat ut lampor på strategiska platser. Jag och Anne tog oss ett glas skumpa från baren men där saknades tyvärr min favorit bland kryddade kylda vita starkviner - Cinzano Bianco.
Senare skulle jag återkomma och be om ett glas mangosaft som den inhemske bartendern var villig att plocka fram bland alla flaskor. För att vara säker på sin sak, och inte servera mig fel, slickade han på insidan korken till en flaska och satte på den och skakade om. Det glas han sedan erbjöd mig tackade jag nej till. Han kanske var inhyrd bara för detta tillfälle och hans förmåga att läsa på etiketterna var kanske inte så stor.
Efter denna bergsutflykt for vi tillbaka till hotellet och strax därefter var det dags för middag vilken var av hög klass. Jag och norrmannen HC skulle sedan gå in på nätet på hotellets enda dator och visa oss våra respektive sajter och kanske kolla våra mejllådor. Till det facila priset av 30 kronor på påbörjad kvart(!), vilket var lika dyrt som vårt första hotell, försökte vi komma in på nätet. Då detta misslyckades observerade HC orsaken - på titelremsan längst upp på skärmen stod det: "hackad av Spindelmannen". Detta hade tydligen inte observerats av hotellet vars kommunikationer vi journalister (jag i alla fall) inte var imponerad av.
Mot Indiska Oceanen
Nästa dag hade vi en rätt lång etapp att avverka i vår buss på landsvägen österut, mot havet.
Den första sträckan var genom samma savann som vi kommit, och ytterligare zebror och giraffer kunde samlas våra hjärnors hårddiskar för kommande bearbetning i vårt minne av resan. Inom kort var vi framme på stora vägen som nu kallades "China Road" eftersom den nyligen hade byggts enbart av kineser som en hjälp till Kenyas folk. Den var stabil och stod på makadam av hård sten och vi passerade stenkrossen och den övergivna förläggningen som vittnade om de som nyligen gett sig av. Nu verkade allt öde och husen stod tomma. Hundra år tidigare hade engelsmännen importerat indisk arbetskraft för att bygga järnvägen från kusten, samma bana som nu behöver en rejäl upprustning för att kunna ta den riktigt tunga trafiken så inte den nya vägen körs i sönder.
Efter någon timmas färd var det dags för en bensträckare och blåstömning, då det var svårt att veta hur mycket vätska man skulle inta under färden för att undvika generande stopp.
Som av en händelse fanns det en stor affär med turistprylar vid denna anhalt och jag passade på att köpa snidade trämasker (rätt fula och just därför se- värda) till mina barn och därtill tre me- ter vackert tyg till min yngsta dotter och dito barnbarn, av vilka det senare är året äldre av de två flickorna som just blivit tonåringar. Jag prutade rejält (omkring 1/3 av ursprungspriset) men ägaren gjorde säker en god affär och begärde (och fick) en penna som betalning utöver pengarna. Resten av resan gick i god fart och vid ett tillfälle gjorde vår uppmärksamme chaffis ett stopp vid vägkanten så vi kunde ta närbilder på zebror, vilket gjorde det hela till en safari på landsvägen. Lagom till att vi anlände till Mombasas utkanter försvann den kinesiska kvaliteten på vägen och vi kunde navigera oss fram genom stadens utkanter med dess kåkbebyggelse. Snart hade vi havet i sikte och kunde svänga in vi stadens kanske äldsta byggnad - en fästning byggd av portugiserna i slutet av 1500-talet.
En guide lotsade oss runt och berättade om fortet och stadens historia med dess olika perioder av härskare från Arabiska halvön (Oman) på 800-talet, portugiserna på 1500-talet och engelsmännen från 1700-talet till för 50 år sedan. Alla hade de samma syfte - att bevaka sin ekonomi och säkra handelsvägarna över havet, och slå vakt om sina erövrade tillgångar i landet. De olika härskarnas (shejkernas) foton hängde på väggarna, men om befolkningens inställning till dessa utländska ledare sades ingenting.
Bland sevärdheterna kunde man göra besök i det gamla krutförrådet och ta en närmare titt på ett gammalt klott-erplank där grafitti från uttråkade por- tugisiska soldater visade bilder av skepp (som de kanske hoppades bil hemskickade på snart) och texter med religiöst innehåll m.m.
Ett museum redogjorde för platsens utveckling från 1000-talet och framåt och trämodeller av de forna arabiska handelskeppen visades och funktion- en hos deras roder demonstrerades, vilket kanske var av visst intresse för några av de landkrabbor som fanns bland åhörarna.
Strax innan vi åkte därifrån passade jag på att köpa en vacker snäcka för några kronor i en liten butik. Det var den enda kontakten jag fick med Mombasas centrum och dess (som jag hört) intressanta folkliv. Vi lämnade nu ön (som staden strategiskt ligger på) och åkt raka vägen till stranden norrut där lyxhotellen ligger tätt. Vårat hette Whitesands Beach och bestod av tvåvånings radhusliknande längor ett femtiotal meter från stranden. Jag fick ett dubbelrum i första våningen, men han knappt packa upp min tandborste förrän det var dags att äta lunch - på ett annat hotell. In i bussen och iväg.
Väl på plats var det uppdukat för lyxmåltid som sig bör och en buffé med många rätter frestade smaklökarna redan på avstånd. Jag prövade en fiskrätt och två kötträtter kombi- nerat med en gratäng med broccoli. Drycken jag tog var en trögflytande mangojuice vars smak jag blivit helfrälst på redan första dagen när vi fick denna frukt serverad på hotell- rummen. Fisken var utmärkt, men köttet (i olika former) visade sig inte vara i paritet med de andra rätterna dessvärre. Ryktet från kamrater som besökt Kenya besannades när jag märkte att senor m.m. inte var bortskurna utan fick tuggas om och diskret läggas tillbaka på tallriken. En märklighet för ett femstjärnigt(?) hotell kan man tycka.
Möte med urinvånare
Efter maten lotsades vi ner till stranden där vi togs emot av värdinnor som bjöd på drinkar och klädde oss i Höftskynken med hotellets namn i matchande färger. Därtill kröntes våra huvuden av en krans flätad av gröna blad och jag fick en lätt förnimmelse av Söder- havet i mitt huvud. Nu uppenbarade sig en urinvånare i en mycket genuin dräkt. Det var en liten kolsvart man som var prydd med fjädrar och allehanda hängande prydnader och i händerna hade han attiraljer för ljud och visuella effekter.
Som om inte detta var nog kom en man fram till mig och berättade att just jag hade utsetts för att kläs upp till hövding(!) men jag avböjde att garnera mig från denna garderob. Varför de valt ut just mig vet jag inte, men kanske de hade med att göra att jag genom min stofthydda stod över alla i närheten och utstrålade just den respekt som en hövding skall ha. Originalet var ungefär 1,5 meter över marken så vi hade nog utgjort ett omaka par á là Helan och Halvan, som nu dessbätt- re gästerna nu slapp att bevittna. Ingen annan blev tillfrågad om detta hedersuppdrag så vitt jag vet.
Därefter gjorde vi en visit hos hotellets kvinnliga "fit- ness manager" som hade sin mottgning i en bungalow strax bredvid. Hon visade oss sitt massagebord där de hotellgäster som så önskade kunde få bli knådade efter en tröttsam dag på stranden. Att denna variant av "spa" var populär är jag helt övertygad om, inte minst av de manliga gästerna, för hon var en rasande vacker högrest skönhet. Detta faktum bad jag vår inhemska reseledare (som var bekant med henne) fram- föra diskret, för en kvinna kan inte få nog av komplimanger och anonyma sådana är också välkomna enligt min erfarenhet.
När vi just skulle lämna platsen bad norrmannen Per mig att följa med nedåt stranden där vi hade turen att få tag hövdingen just innan han packade ihop sina pinaler efter förestäl- lningen. Vi bad honom posera med oss båda var för sig och detta förevigades med Pers robotkamera som knäppte av digitala bilder i ett rasande tempo. Vi stack till honom ett par sedlar som tack för hans medverkan.
Så var det dags att äntra bussen för återfärden. Hemma på hotellet fick jag tillfälle att koppla av i ungefär en timma. Jag passade på att hänga upp min svettiga tröja i ett träd ute vid terrassen, men den blev inte torr. Troligen var det den fuktiga luften som var orsaken, för klimatet verkade mest som ett drivhus trots närheten till havet. Jag kunde inte låta bli att ta mig en promenix till stranden för att åtminstone kunna skryta med att jag doppat fötterna i denna ocean.
Jag kunde genast konstatera att vattnet vid stranden höll hög temperatur och hade inbjudit till bad direkt om tiden hade räckt till. Stranden och vattnet var inte speciellt fyllt av folk för beläggningen var här, som annorstädes, mycket låg. Av de samtal jag råkade avlyssna mellan medlemmar i barnfamiljer drog jag slutsatsen att mer- parten av gästerna var engelsmän och kvinnor.
När jag gick in genom mina altandörrar fick jag se en "rumskompis" som just hade försökt att komma in, men misslyckats. Det var en apa modell markatta som i brist på min proviant länsade en kruka utanför min dörr där den fick tag i resterna av yoghurt i en bägare. Strax därpå blev den skrämd vi åsynen av områdets vakt i blå uniform som tydligen hade i uppgift att skrämma iväg dessa icke betalande gäster. Hans uppgift verkade rätt svår, för hans förmåga att följa efter dem på taken och i träden var begränsad.
En annorlunda båtolycka
Så var det dags för en minnesvärd afton som många nog hade sett fram emot. Vi skulle äta middag på en båt som samtidigt skulle glida längs stränderna i Mombasas hamn i den ljumma kvällsbrisen. Med andra ord en behaglig sightseeing som skulle ge ett bestående minne. Därefter vad det ilandgång och disco till långt fram på nattkröken.
Efter en färd genom staden i mörkret tog vi oss ner för en lång trappa ned till vattnet där vi passerade över däcken på två skutor innan vi kom fram till vår som låg längst ut, redo att lätta ankar. Vi välkomnades av personalen och blev anvisade våra bokade platser längst upp på akterdäcket alldeles bredvid rorsmans plats. När vi slagit oss ner märkte jag att aftonbrisen var långt ifrån ljum, utan snarare liknade kallt nackdrag redan innan vi kommit ut på vattnet. Vi blev nu serverade en alkoholfri(!) välkomstdrink och då var det något som inte stämde tyckte vi. När vi studerade menyn närmare visade den sig vara för ett muslimskt bröllop, och då förstod vi att inte allt stod rätt till. Några telefonsamtal hit och dit bekräftade dessa misstankar och vi fick lämna skutan och ta oss tillbaka till land. Den restaurang vi passerat på vägen ner visade sig vara den rätta (eller var det en improvisation?) men hur som helst var vi välkomna och slog oss ner vid två runda bord.
Maten var god och en man som basa- de för hotellen längs hela den norra kusten slog sig ner vid vårt bord.
Strax satte sig en något yngre man bredvid mig och presenterade sig som representant för kenyanska tur- istministeriet. Jag framförde nu mina synpunkter på hela inriktningen av deras verksamhet som tydligen in- riktade sig på att till största delen presentera lejon, giraffer och hyenor. Kenyas befolkning verkade inte vara något att locka turister med och detta faktums totala feltänk underströk jag nu med emfas. Att inte göra landets alla invånare delaktiga i att hälsa penningstarka turister välkomna är naturligtvis barockt och i grund och botten en förtroendefråga.
Om varje försäljare på en marknad vet om att en god affär för honom och en belåten turist betyder klirr i kassan också i framtiden, så skulle myndigheterna våga släppa in turister lite varstans där de nu inte tycks våga. Om varje kenyan anser sig vara en ambassadör för sitt land kan mycket förändras till det bättre. men om den ökande inkomsterna enbart hamnar i fickorna på de redan rika kan det sluta med en explosion. Jag bad honom framföra detta till byråkraterna på turistministeriet i Nairobi och hälsa från mig. Hur stelbenta och självupp- tagna dessa är fick man en uppfattning om när vi fick reda på att deras kontor i Mombasa (som har drygt 800 000 invånare) har fem(!) anställda, och dessa får inte ta egna initiativ utan är handgångna män och kvinnor som lyder order från Nairobi.
Under vårt samtal hade en engelsman slagit sig ner till vänster om mig och representanten säger förvånat till mig denne sagt samma sak till honom som jag gjort. Han undrar om vi talat oss samman, men jag försäkrade att jag aldrig sett denne förut. Jag satte mig då bredvid engelsmannen och vi fortsatte vårat meningsutbyte med hotellchefen. Omsider blev vi informerade om att det var återgång till logementet och kvällens övriga aktiviteter.
Disco till sena natten
När vi kom hem till hotellet hörde sig Anne för hos gruppen vilka som ville hänga med på diskotek. Alla utom jag förklarade att de inte orkade mera, utan skulle bums inta ryggläge i sängarna för att vila ut. Jag blev inte direkt förvånad för jag har kört slut på yngre med- passagerare mer än en gång under mina utfärder, så detta var inget nytt för mig. Mina sextiofyra år till trots så har jag alltid en förmåga att lägga in ytterligare en växel när det verkligen gäller, och detta fungerade också den här gången.
En stund innan vi skulle åka från hotellet råkade jag av en märklig slump träffa två kenyanska tjejer i 20-årsåldern som var uppklädda till fest. Troligen arbetade de på hotellet. Jag stötte på dem i dörren när jag lämnade herrtoaletten (som jag trodde) men i själva verket hade jag av misstag gått in på damernas. De skulle nu lyssna på musiken på hotellet sade de, men jag tyckte att de skulle hänga med på disco i stället. De avböjde mitt generösa erbjudande så Anne och jag blev hela gruppen som i natten for iväg till Mombasas inne- ställe nummer ett - danspalatset Tembo. Namnet betyder elefant på swahili, men kan knap- past ge tankar till det tempo som stället skulle ha.
Vi kom fram och gick in på området som började med en större bar och servering. Där satt många ensamma tjejer (endast ett fåtal i par) och väntade på uppmärksamhet från det motsatta könet. Dessa hängde klungor lite längre bort och snackade sins emellan och en del spelade biljard. Lite längre bort möter oss en tysk kille som delar ut lappar om sin klubb Lollipop som ligger precis bredvid. Jag tilltalar honom på tyska och frågar honom varifrån han kommer och får svaret, "Hannover". På min undran vad som finns inne på hans klubb blir han mer hemlighetsfull och svarar: "gå in och se efter", och det gjorde Anne och jag.
Lokalen var liten med små runda bord efter bortre långväggen. Till höger fanns en lång bardisk och där bortom vid gaveln en scen. På denna ormade sig en mörk tjej i 18-årsåldern till rytmisk musik iklädd det minsta i klädväg som går att uppbringa. I lokalen hade hon två medsystrar och de turades om att göra sin "show" med erotiska smekningar av sig själva och utmanande gester till den manliga pub- liken. Det hela var en blandning av go-go och strip- tease utan avklädning. Jag ordnade två platser i baren för oss och tog in en öl (för 20 kr) och Anne beställde en krämfärgad Bailey's-liknande drink i ett cocktailglas.
Jag började då småprata med de två icke-dansande flickorna, av vilka den ena var blonderad, vilket såg något märkligt ut. Jag gick fram till scenen och sträckte mig fram och fattade tag i danserskans arm och smekte den nedåt till handen som jag lyfte för en lätt kyss. Hon verkade mycket road av detta initiativ, för de kenyanska killarna var passiva som vanligt. Strax blev hon avlöst på podiet och jag och hon utförde en improviserad bugg nedanför scenen. Jag gick sedan bort till Anne och fortsatte att smutta på min öl. Den blonderade tjejen såg sig om efter någon som kan tända hennes cigarett, men ingen tycktes ta notis om detta - utom jag. Tändstickor har jag inga, ej heller en tändare men tjejen i baren lånade mig en. Jag kunde inte låta bli att påpeka för den svarta blondinen att rökning kunde påverka hennes hälsa negativt och hon svarade att hon visste detta, men har svårt att sluta. Generellt verkade det vara få som rökte bland ungdomarna både här och i de andra lokalerna. Stämningen var mycket positiv och av de flyktiga kontakter jag fick med kenyaner har jag intrycket att de har en humoristisk självdistans till sig själva nästan av engelsk typ. Anne hade nu gett sig av och jag själv tog mig ner till huvudattraktionen - det stora discot i bottenvåningen, eller kanske är det nedför backen fast det är tak över. En passerkontroll för eventuella vapen, en låg summa i entré- avgift och en osynlig stämpel på handen, och jag kunde glida in i den stora lokalen där massvis med folk dansade på ett cirkelrunt golv. Jag såg Anne med några bekanta ute på mitten och tog mig dit. En tysk kille vid namn Birger dök upp, men jag fick aldrig riktigt klart för mig om han var turist eller arbetade i grannskapet. Jag märkte att de tjejerna som var mest danslystna stod längs yttersidorna och dansade för sig själva och då är det lätt att dra ut dem på golvet. Så löpte kvällen på och Anne har många bekanta här nere som hon nu passade på att träffa. Omsider tyckte vi att det är dags för refrängen och vi tog vår buss hem. Om vår chaufför väntat eller blir uppring vet jag inte, men hem kom vi välbehållna någon gång före klockan två på morgonen. Vid det laget hade de andra i gruppen haft sin skön- hetssömn i åtskilliga timmar.
Flyg mot huvudstaden
Nästa morgon var det inrikesflyg till Nairobi som gällde. Där skulle vi samma eftermiddag var med på en "Workshop" med andra utländska journalister som varit runt i landet. Vi checkade in på Holliday Inn och sedan var det lunch på ett annat hotell vars namn jag inte minns. Vi blev guidade runt där (gäster saknades tydligen helt) och fann att det var hög standard på denna logi som låg mycket vackert efter en slänt med grönska runt omkring. Till maten hade de hyrt in Kenyas svar på Louis Armstrong som med trio och kvinnlig vokalissa underhöll oss när vi åt. Jag beställde in biff med grönpepparsås men detta var tyvärr en miss. Köttet visade sig vara mindre grillade bitar som var så starkt kryddade att "pepparstek" hade varit en korrekt benämning. Jag måste avstå denna rätt (vilket säger en del för jag kan få ner det mesta) och turligt nog kunde jag byta med den unga kvinnan mitt emot mig som tagit in en fiskrätt. Hon var anställde vid turisministeriet och chef till vår reseledare. Åter visade det sig att kött är kenyanerna inga experter på att laga till oavsett antalet stjärnor på hotellen.
Cirkus downtown Nairobi
När vi kom tillbaka till Holiday Inn var det snart dags för att bege sig till Kenyatta Conference Center och den avslutande mötet med kollegor och dignitärer.
Här hade alla vykortsmänniskor samlats för att hälsa oss välkomna och massajkrigare och olika danstrupper uppträdde oavbrutet såväl utanför som inne i vestibulen.
Inne på golvet (som liknade en cirkusmanege med omgiven av branta åskådarplatser) stötte jag på engelsmannen från kvällen innan på restaurangen i Mombasa, och jag frågade honom om han skulle hålla något tal varpå han svarade "Vi får se", och det skulle jag senare också få.
Vi intog våra platser och behövde inte ha lurar på oss för simultantolkning då språket för all var engelska. Den kvinnliga turisministern inledde med en redogörelse för den katastrofala nedgången av turismen (90 procent) och andra talare hade samma tema och hoppades på en bättring, via de tvåhundra journalister som lyssnade. En skinntorr man i svart kostym (befattning okänd) ondgjorde sig storligen över den västerländska pressens negativa nyheter från Kenya och hans ordval var kanske inte det allra bästa på hans knackiga engelska. När han skulle uttrycka att invånarna är gästvänliga (hospitable) fick han till det som om alla låg på sjukhus(!) (hospital) och väckte viss munterhet i salongen. När man köpte engelskspråkiga tidningar i Kenya (som denne kille knappast gjorde) fick man läsa massvis om mutor och fiffel i det märkliga presidentvalet, slaveri och utnyttjande av småflickor och ökade döds- antal i trafiken. Dessutom om pågående kravaller i kåkstäderna i Nairobi där järnvägen mot Uganda hade rivits upp av arga folksamlingar.
Sedan var det de olika pressgrupper-nas tur att göra inlägg via sina valda talesmän.
De tyskttalande bildade en grupp, de fransktalande likaså och engelsmän och amerikaner hade var sin, plus några andra från Europa. Något lik- nande från vår nordiska grupp hade det aldrig varit tal om, och nu kunde vi höra hur USA:s delegater hade rört sin omkring i staden och besökt olika marknadsplatser o. likn. vilket inte hade varit fallet för oss som bara sett lyxhotell och vilda djur. Kvaliteten på vår egen resa blev därmed lättare att bedöma när vi nu (och under kvällen) hade möjligheten att ta del av de an- dra journalisterna erfarenheter.
Sedan kunde enskilda deltagare ta ton och vår kamrat engelsmannen dök upp i talarstolen och höll ett till synes improviserat tal utan röd tråd, men desto fler roliga formuleringar. En något mörkhyad tjej från USA sade några ord och avslutade med - "Ubama for president!" vilket väckte visst jubel hos kenyanerna. Jag hade under talen tagit foton på de första talarna och nu begav jag mig ned på golvet där hjärntrusten fanns kvar. Jag tilltalade en reslig man i grön traditionell dräkt och framförde mitt önskemål att få en utskrift på de tre första talen, för att i lugn och ro studera innehållet. Han presenterade sig och gav mig sitt kort som visade att han var chef för hela kongresspalatset. Min fråga bollades vidare till den kvinnliga ordföranden som tyvärr inte hade några utskrifter (vilket brukar vara vanligt i Europa) men hon skulle skicka dessa till mig via e-post. Hon fick min mejladress, men efter tre veckor har inget kommit in i min låda.
Så var det dags att runda av denna s.k. "workshop" med förtäring, mest i form av dryck av varierande styrka och smak och lättare tilltugg därtill. Jag var inte imponerad efter att ha slölyssnat till politiska tal och vi kunde alla avlägsna oss därifrån efter ett tag.
Kultur i skymundan
Väl tillbaka på hotellet hade jag lite tid över att skriva några vykort (den första verkliga möjligheten dittills!) och jag köpte också en ny safarihatt då jag i brådskan hade lämnat kvar min första på rummet i Mombasa. Norrmannen Per och jag såg nu till att vi fick besöka Nationalmuseet, som var planerat redan första dagen av vår vistelse i landet, men som strukit ur programmet. Vi blev inte besvikna när vi lämnade denna vackra nyrenoverade byggnad som hade så mycket intressant att visa. I vanlig ordning blev det fördröjning i entrén när vi skulle gå in utan att betala. Det räckte inte att turistkillen från restaurangen i Mombasa kvällen innan hade SMS:at dit (eller något annat) och meddelat vår ankomst då vi berättade för honom om vårt planerade besök.
Efter de sedvanliga telefonkontakterna med olika instanser kunde vi komma in (de två danskorna hade anslutit så vi var fyra) och vi begav oss direkt till avdelningen med förhistoriska män- niskor. Sådana har nämligen grävts fram i landet redan på 1930-talet och nu visade man upp både kopior och original. De senare förvarades i ett rum spärrat med glasdörrar och trots att vi presenterade oss som utländska journalister och bönade för den kvinnliga chefen (som ringde sina chefer etc.) fick vi inte komma in dit, utan fick nöja oss med att ta foton genom glasdörrarna. Att inte dessa skatter från världsarvet finns med i turistbroschyrerna är en gåta. Detta var en kostnadsfråga tyckte den kvinnliga chefen, men faktum är att en utmärkt sida på nätet presenterar detta museum och dess sevärdheter. Att inte veta om detta och inte låta fyra internationella journalister komma in och fotografera det förnämsta som fanns talar också för att det finns åtskilligt mer att lära för personalen, också på chefsnivå.
Slutfesten
På kvällen sista dagen hade arrangörerna slagit på stort och bjöd på en stor fest inne i na- turreservatet strax söder om Nairobis flygplats.
Vi åkte dit i god tid när mörkret började falla och hade blivit tipsade om att ta på oss varma kläder. Vi misstänkte då att det rörde sig om ett gardenparty med grillning och drinkar i små partytält, men vad som väntade var något helt annat och betydligt mera storslaget.
Festen skulle hållas i ett jättetält stort som en fotbollsplan. Nu skulle eventuella negativa intryck av landet raderas ut med en tejäl positiv avslutning som skulle bli det bestående intrycket.
Innan vi kom fram dit blev vi bjudna på drinkar av alerta kypare som blandade sig med den tillströmmande skaran av folk, som nu var betydligt större än de tvåhundra utländska jour- nalister som varit på kongressen samma eftermiddag.
Vi blev nu tilltalade av flera infiltrerande kenyaner som hade sin verksamhet inom turism och angränsande branscher och jag fick ännu ett tillfälle att framföra mina åsikter om landets inriktning på turismen och dess marknadsföring. Jag hade ett trevligt samtal med en kvinna som representerade något som hette "International Management" eller något lik- nande, och bad henne observera och vara kritisk till det kinesiska inflytandet i landet. Att skänka kenyanerna en fin landsväg kan ses om en gåva, och förvisso hade det nog varit så om det hade varit trettio åt tidigare då Kina ville föra fram sina politiska positioner i Afrika. Dagens ledar i Peking har helt andra ambitioner och sysslar med ekonomisk erövringar, som i grannlandet i norr, Sudan, vars olja ligger inom denna intressesvär. Snart kan Kenya stå på tur och då blir den nybyggda landsvägen en investering i stället för en gåva utan villkor.
Nu gick vi in i tältet och slog oss ned vi vårt reserverade bord. Vi hade turligt nog placerats helt nära scenen och
dansgolvet. Några höjdare höll tal och förklarade att några nya ministrar blivit installerade samma eftermiddag och en del av kenyanerna jublade. Vi blev anvisade vilken kö vi skulle ställa oss i för att ta från den rikliga buffén och här träffade jag den amerikanska tjejen som sagt några ord på kongressen. Då hon hörde att jag var från Sverige blev hon glad, för hennes farfarsfar kom därifrån och hette Johnsson!
Nu började ett band i krigarmundering att spela på scenen och denna musik hade vi som bakgrund till konversationen under maten. När vi ätit ryckte jag tag i amerikanskan (som satt vid bordet bredvid) och tipsade henne om att släktforskning i Sverige (som hon nämnt till mig att hennes familj talat om att göra) kunde vara enkelt om man började i rätt ända. Jag tipsade henne om mormonernas sida på Internet dä man kan fylla i vad man vet och se om personerna finns registrerade som invandrare. Hon blev (som amerikanskor i allmänhet) överlycklig inför denna information. Hon blev strax därpå mitt första offer på dansgolvet och vid detta laget var de inhemska stamdansarna ännu på golvet och visade intressanta turer som vi andra apade efter. Kvällen förflöt så i gratisdrinkarnas och dansens tecken och jag satt inte många minuter vid bordet mellan varven. De kenyanska killarna verkar i motsats till tjejerna inte vara intresserade av dans, så jag fick rycka in och kompensera denna brist, och jag lyckades bra. När jag dansade med den sista tjejen fram på morgonen började personal att demontera dansgolvet i andra ändan, så jag tog ut allt som fanns att få av tiden. Alla drinkar gör att det finns detaljer som inte är helt klara i mitt minne, men efter en väntan på transport hem (vi var bland de sista) fick vi en stor buss till vårt förfogande. Något var dock fel för efter en stund stannade vi och andra personer går ombord för att strax avlägsna sig. Senare fick vi själva stiga av och ta ett annat fordon och omsider kunde vi komma hem till vårt hotell.
Flygresan hem blev bekvämare än ditresan då planet endas var halvbesatt och jag kunde sträcka ut mina ben ordentligt. När en av mina döttrar hämtade mig på Landvetter hade jag bar en halvtimma till min egen säng och morgonen därpå fanns hela resan som ett minne som lika gärna kunde vara en dröm, så snabbt hade det gått. Jag hade inte fått träffa några massajer, men i stället svenska skolbarn. Om säkerhetsläget i Kenya visste jag inte mer än vad jag hade läst i de lokala tidningarna. Jag ville gärna träffa människor, framför allt barn, men de kortlekar och pennor som jag hade i bagaget kom nu med tillbaka hem. Jag hoppas få användning för dem nästa gång - när detta nu blir.
topp
sidan
Till Nemos portal
När jag stod ensam och avnjöt en smörgås vid ett litet bord kom en man fram och räckte fram sitt kort och hälsade mig välkommen till rum x i samma plan när jag hade ätit färdigt. Jag tittade på det handskrivna numret på kortet och begav mig i riktningen mot denna för mig okända möte, men på kortet stod att mannen representerade Kenya, men vad som väntade mig visste jag inte.
Några meter in i en rätt smal korridor skymtade jag två färggrannt utsmyckade personer som jag direkt (genom min stora allmänbilding) identifierade som massajer, ett herdefolk från bland annat Kenya. De hälsade mig genom att säga "välkommen" (karibo) sitt språk och jag svarade sammalunda och gjorde dessutom ett hopp i luften, vilket besvarades på samma sätt från deras sida tillsammans med glada skratt. Hoppdans är en specialitet som jag visste fanns hos detta folk, och nu fick jag praktisk användning för mina kunskaper, märkligt nog i min hemstad.
 Mrs Purity Muhindi. |
Pressmaterial fanns tillgängligt för alla och turistkvinnan började tala. Jag slogs nu direkt av den rättframhet som präglade talet och som inte varken dolde eller skönmålade de oroligheter som drabbat Kenya efter det uppenbart fal- ska valet i December 2007 som gjorde att den sittande presi- denten slapp att resa sig upp från tronen. Därefter hade drygt tusen personer mist livet och tiotusentals drivits iväg från sina hem genom de oroligheter som följt efter valfusk- et. Efter medling a förre FN-chefen Annan hade nu en koali- tionsregering tillträtt och kravallerna var slut.
Därefter tog ambassadören till orda, också på ett mycket rättframt sätt och budskapet var att vi som journalister nu hade tillfälle att skriva om att allt åter var lugnt i landet, så att turistströmmen kunde börja igen. Den hade upphört i samma stund som svenska UD rekommenderade turister att inte åka dit, och resbolagen hade då ställt in alla planerade resor. För att kunna konstatera att allt var lugnt erbjöds journalister att få följa med på en pressresa och själva bilda sig en uppfattning om läget. Då genomgången var klar och några frågor ställts från journalisterna tog jag tillfället i akt och gick direkt på ambassadören med frågor om denna pressresa. Då jag själv var frilans undrade jag om inte de stora drakarna var de som skulle lägga beslag på platserna, men hon förklarade att detta inte alls var en självklarhet. Jag presenterade min egen "tidning" på Internet och berättade att jag sedan flera år tillbaka gör reportage om turistmässan och att jag nu bestämt mig för att skriva om Kenya. Artiklarna ligger kvar i flera år för alla som vill läsa, i motsats till papperstidningar där nya artiklar slår ut de gamla efter en kort tid. Jag anmälde mitt intresse och inom fjorton dag fick jag det glädjande meddelandet att jag kommit med. Vi skulle till sist bli åtta journalister från Norden, tre från Sverige två från vardera Danmark och Norge och en från Finland. Hälften av oss arbetade för dagstidningar och resten representerade publikationer inom resebranschen och radion.
Avresa med förhinder
Den andra journalisten från Sverige visade sig vara boende i min hemstad Göteborg och hette Susanne. Vi visste inte om vilka den andre var förrän vi satte oss ner i flygplanet på Landvetter, och hade fått platserna bredvid varandra. Vår avgång hade blivit försenad i över en timma sedan ett blixtnedslag hade mörklagt större delen av terminalbyggnaden, inklusive alla dataskärmar, och skapat allmän förvirring då ingen inom Luftfartsverket naturligtvis kunnat förutse något så extremt ovanligt som åska.
Vi kom alltså iväg rejält försenade men kunde å andra sida trösta oss med att väntetiden på Kastrup nu blivit en timma kortare innan vi bordade nästa plan - till Amsterdam. Denna resa tog inte låg tid och väl framme på flygplatsen Schiphol kunde vi träffa de andra på resan. En tredje journalist från Sverige hade nu ersatts av en representant för Kenya Airways som tillsammans med deras turistbyrå svarade för fyra av de tolv i vårt sällskap.
Vi hälsade på varandra och av oss journalister hade en kvinna från Expressen inte infunnit sig, ovisst varför. Så var det dags att borda planet från Kenya Airways som skulle ta oss direkt till Nairobi. Det var tyvärr en lutfarkost av den något mindre och trängre typen, då bolagets större kärror inte kördes lika mycket sedan turismen i det närmaste upphört. Därför var det en blandad skara åkare ombord, med ett stort inslag av personer som skulle resa hem. Jag hade turen att få en plats mot gången så att jag kunde sträcka ut min nästan 1,9 meter långa kropp, men det skulle visa sig att denna nattresa på drygt åtta timmar inte skulle bli någon odelat behaglig stund. Jag hade mycket svårt att ens få en kort slummer, vilket jag annars har mycket lätt för, och smärtorna i rygglutet fick mig att med jämna mellanrum gymnastisera i gången för att undvika en blodpropp, vilket omtänksamma vänner hemma hade tipsat mig om.
Ankomst med strul
 |
Nu var det inte längre hotellet Holiday Inn som gällde, utan ett betydligt nyare och lyxigare. För att komma dit måste vi transportera oss rakt igenom Nairobis centrum i morgonens tilltagande trafik, och detta tog sin tid. Redan ett par hundra meter utanför flygfältet var halva vägbanan belagd med icke permanent material (d.v.s. grus) mellan vilkas hålor chaufförerna måste navigera. När bebyggelsen så småningom började glesna av körde vi in på ett befäst område med spikmattor, bommar och beväpnade vakter och kunde sedan ta oss in i lobbyn för att få nycklarna till våra rum. Dessa låg i den ena raden av de mindre annexbyggnader som strålade ut från hotellets hjärta som bar det kungligt klingande namnet - Windsor.
Skaplig inackordering
Något lyxigare än detta hotell (färdigt 1992) går knappast att hitta och allt var byggt i engelsk kolonialstil med hantverkare tagna från Sydafrika. Det var genomgående dunkla färger i väggpaneler, tak och golv och rummen golv var gjorda av rätt grovt tillyxade ekplank för att ge den rätta stämningen från förr, då det brittiska imperiet stod på topp. Beläggningen av alla rummen kan inte ha varit många procent och de anställdas antal var betydligt större gästernas och av de senare såg jag ett par stycken. Mitt dubbelrum var som taget ur en kriminalfilm baserad på en bok av Agatha Christie och badrummets duschmunstycke hade en diameter som närmade sig ett normalt svenskt dasslocks. Kranarna var också de av förkrigsmodell, d.v.s. innan Boerkriget 1899-1901. En minibar och en TV hade diskret smugit sig in i miljön utan att påverka helhetsintrycket.
Frukostbuffén väntade nu och den intogs på terrassen mitt i den gassande solen som nu redan stod rätt högt. Jag fick det positiva meddelandet att min väska nu kommit till flyg- platsen och snart skulle anlända därifrån. Senare skulle ett SMS sätta stopp för mina förhoppningar, för detta talade om att budskap nummer ett varit felaktigt och att min väska fortfarande befann sig på villovägar.
Programmet för denna första dag var ambitiöst, och redan från start stod det klart att det skulle spricka. Punkterna med "ledig tid" för besök t.ex. av ambassaderna (vad man nu skulle där att göra), shopping center och Nationalmuseet kunde vi glömma direkt och kosan ställdes nu till den svenska skolan. Området var kringgärdat med murar och vakter släppte in våra två minibussar genom porten. Vi togs emot av rektorn själv som var en trevlig norrlänning i övre medelåldern. Han berättade om skolans historia, vilka slag av och antalet elever som gick där och andra statistiska fakta. Jag förstod inte vad detta besök hade att göra med säkerhetsläget i Kenya och frågade en reserepresentant vad syftet med detta var.
 till gästernas 18-håls golfbana och Nairobis trafikkaos är långt borta - men nära. |
Nästa anhalt var SOS Barnbyar som tar hand om föräldralösa barn som små och sedan låter dem växa upp där med en fostermamma (någon pappa fanns tydligen inte) i familjeliknande förhållanden med styvsyskon. De något äldre hade egna förläggningar och flickorna lämnade byn vid 18 års ålder efter att ha fått en viss yrkesutbildning. Vi besökte deras logement och en av dem skulle snart ge sig av och hade specialiserat sig på catering inom "seafood". Vi samtalade om detta och hon var mycket nyfiken på mina erfarenheter då jag talade om att jag var född vid havet. Hon berättade om en restaurang som hade hummer på menyn, men det visade sig var languster. Hon undrade om jag tyckte om ostron och fick svaret att det gjorde jag inte, vilket hon däremot gjorde. Jag kunde jag ge henne ett enkelt och gott recept på gratinerade smörfyllda blåmusslor som hon tog emot med tacksamhet. Jag önskade henne lycka till och sade att jag var övertygad om att hon med sitt intresse inom kort säkert hade en egen liten restaurang. Denna piggögda unga kvinna skulle bli den enda kenyan som jag fick tillfälle att tala närmare med under hela resan. Att hon fick så fin kontakt med mig var kanske för att hon aldrig haft någon pappa, vem vet. Jag fick aldrig reda på hennes namn och hoppas verkligen att det går bra för henne.
Vi gick sedan tvärs över gatan och besökte en medicinsk kliniken som tog emot behövande från närområdet och sköterskan berättade om de som tragiskt drabbats av HIV-infektioner, som dessvärre är ökande i landet och beräknas bäras av 1,3 miljoner människor av befolk- ningen. Därtill finns det ca 1 miljon föräldralösa barn. Denna hedervärda personal hjälper sina landsmän i en svår stund och min sinnesstämningen blev en annan än den hoppfulla från andra sidan gatan. På mer än ett sätt skulle jag sedan bli påmind om vad Kenya är fullt av - nämligen kontraster.
Dagen hade nu gått och vi åkte till hotellet där vi fick tid att duscha och slappna innan det var dags för en rundvandring och presentation av ställets chef. Detta var troligen det villkor som fanns för att vi skulle få komma dit och åtnjuta hela härligheten. Sedan vankades det lyxmiddag med en meny som upptog många punkter innan huvudrätten. Jag valde bort en del och åt mig mätt ändå och sköljde ner med rödvin.
Ut i bushen
 |
Nu höll vi på att bli försenade därifrån för den spärrande bommen gick inte att öppna då allt inte var betalt sina personliga räkningar! Det var vår finske kollega Kalle som glömt betala för två öl han tagit från minibaren på rummet, men det ordnade sig snabbt.
Då vi nu kunde komma iväg relativt tidigt (c:a 07.30) hoppades vi slippa den kaotiska trafiken i Nairobis centrum som vi måste passera på vår väg söderut. Vi lyckades också krångla oss igenom staden och fortsatte på landsvägen sö- derut. Då reparationer pågick här och där fick vi göra en del mindre omvägar som dock inte sinkade oss nämnvärt. Från hotellet hade jag tagit med mig en stor gul frukt som visade sig vara en mango. När jag under färden satte tänderna i denna fick jag en smakupplevelse ut- över det vanliga. Hittills hade denna frukt endast funnits i min sinnevärd som poesi liknande "jag vilar mig under mangoträdet i vars skugga jag hörfåglarnas sång på avstånd" och lik- nande strofer. Nu fick jag en njutning som jag inte skall glömma i första tagen och sedan detta ögonblick försökte jag alltid dricka saft från denna härliga söta frukt.
Efter ett par timmar stannade vi vid en stor souveniraffär för att ta en paus. Har fanns en hel del hantverk av hög kvalitet, men priserna föll mig inte i smaken så jag köpte endast ett mindre halsband till min yngsta dotter som just skall bli tonåring.
Sedan åkte sedan vidare och kunde efter någon timma passera grindarna till national- parken Savo Väst, där vi skulle övernatta. På vägen till vårt logi öppnade chauffören "safari- luckan" så vi kunde stå upp och spana in villebråd i naturen som här mest bestod av savann med busk- och trädvegetation.
 |
Jag ensam kunde se elefanten som nu flyttat sig ett femtiotal meter från vägen och stod och lurade under ett träd. Jag hade aldrig observerat den om inte de två stora vita betarna hade stuckit av helt ifrån de övriga färgerna på slätten. Vår skarpsynte danske följeslagare, om hade varit här flera gånger förut, kunde se en leopard vid ett tillfälle (jag såg den aldrig) och denna är mycket ovanligt att observera under en safaritur under dagen.
Vi for vidare och såg zebror, giraffer och den vanliga dvärgantilopen som kallas för "ticktick". Strax var vi framme vid vårt logi som var en "lodge" i lyxklass med en matsal med utsikt mot ett vattenhål några hundra meter bort, där vilda djur sågs dricka, speciellt efter skymningen. Lagom till lunchen kunde jag köpa mig en hel safariutrustning från topp till tå. Då mina andra kläder fanns i min väska på okänd ort använde jag mig av det erbjudande som hotellets souveniraffär tillhandahöll och jag skaffade mig ett par kakibyxor, dito skjorta och an matchande väst med många fickor för kameror, batterier m.m. som varje sann safariåkare måste ha med sig. Som kronan på verket var en hatt modell cowboy nödvändig mot den gassande solen. Sedan var det dags för nästa etapp - en visit till ett område som nyligen (geologiskt sett) drabbats av ett vulkanutbrott. Den svarta lavan hade gjort omgiv- ningen till ett månlandskap där absolut ingenting kunde slå rot i den kompakta lavan, och om något växte så var det i avfall som kommit dit på olika sätt (troligen mest via turister) sedan utbrottet - för femhundra år sedan!
 champagne i natten på en bergs- topp med trevligt kvinnligt sällskap. |
Flodhästarnas sång
Efter månvandringen vad det dags för en zoologisk promenad längs en stig som var planerad som en djurpark, vilket det också i praktiken var. Här kunde man träffa på vilda och farliga djur och til vår säkerhet hade vi en vakt beväpnad med en automatkabin ifall olyckan skulle vara framme och någon människoätande best skulle uppenbara sig. Skyltar talade om att detta vattensjuka område var smittat med malaria och för att muntra upp oss stod det också att området vimlade av giftiga spindlar m.m. och att det var bäst att hålla sig på den asfalterade stigen.
Efter att ha hörs forsande vatten kunde vi nu se en mindre fors till vänster medan stigen fortsatte nedåt till vad som visade sig vara en stor damm som vimlade av flodhästar. Då den låg nere i en svacka (eller snarare gryta) blev akustiken mycket bra, och vi kunde nu till vår glädje höra hur de vrålade till varandra med sina djupa stämmor. Då vi gått ytterligare ett hundratal meter längs dammen fanns det en byggnad nedsänkt i vattnet där man kunde fotografer dem under ytan, för vattnet var djupt. Tyvärr visade det sig att sikten på denna nivå bara var några centimeter, så vi fick hålla oss till vanlig observation. Det fina var att de alla var mycket livliga och dök under ytan för att komma upp med ett frustande och vrål någon annan stans. De var inte alls som de orörliga djur man sett i otaliga naturfilmer som ligger och vilar i grunt vatten i någon flod, för här var det fullt liv hela tiden. På sitt sätt var detta den bästa djurupplevelsen under resan, även om man förstod att de bodde här som i en zoologisk trädgård. Omgivningarna var bara klippor och buskar så de hade knappast någon möjlighet att gå upp om nätterna och beta gräs som är det naturliga. Helt klart hade de i stället någon som nattetid kom och serverade dem vad de ville ha, så de aldrig behövde lämna sin bekväma badbalja.
I en bäck som var tillflöde till dammen låg en krokodil mitt i forsen. En bit därifrån fanns ytterligare en och de verkade inte vara intresserade av att göra större kamrater sällskap. En flock apor hade slagit sig ner i trädet där utsiktsplatsen var anordnad så man fick vara på sin vakt för att inte träffas av deras avfallsprodukter som hade en fallhöjd på minst fem meter. Nu åkte vi därifrån och bussarna satte av i en fart som inte verkade motiverad av vårt mål som var vårt hotell. Strax förstod vi orsaken till denna brådska - vi skulle få en överraskning.
 restaurangen kunde som vi varva ner och läska sig med sval dryck efter en varm dag. |
Vid foten av ett mindre berg, eller snarare stenkulle, fick vi se att antal kenyaner som vi identifierade som serveringspersonal av något slag, och uppe på toppen skymtade vi ytter- ligare personal och anordningar av okänd natur. När vi hade lotsats upp på toppen visade det sig var en stor grill med flera olika rätter och en välförsedd bar. Vi hann se lite runt hori- sonten innan mörkret föll som en rullgardin, och någon sa att vi med lite tur kunde ha sett Kilimanjaro till vänster.
Vi försåg oss med mat från grillen och för att se vad vi tog hade nu den alerta personalen placerat ut lampor på strategiska platser. Jag och Anne tog oss ett glas skumpa från baren men där saknades tyvärr min favorit bland kryddade kylda vita starkviner - Cinzano Bianco.
Senare skulle jag återkomma och be om ett glas mangosaft som den inhemske bartendern var villig att plocka fram bland alla flaskor. För att vara säker på sin sak, och inte servera mig fel, slickade han på insidan korken till en flaska och satte på den och skakade om. Det glas han sedan erbjöd mig tackade jag nej till. Han kanske var inhyrd bara för detta tillfälle och hans förmåga att läsa på etiketterna var kanske inte så stor.
Efter denna bergsutflykt for vi tillbaka till hotellet och strax därefter var det dags för middag vilken var av hög klass. Jag och norrmannen HC skulle sedan gå in på nätet på hotellets enda dator och visa oss våra respektive sajter och kanske kolla våra mejllådor. Till det facila priset av 30 kronor på påbörjad kvart(!), vilket var lika dyrt som vårt första hotell, försökte vi komma in på nätet. Då detta misslyckades observerade HC orsaken - på titelremsan längst upp på skärmen stod det: "hackad av Spindelmannen". Detta hade tydligen inte observerats av hotellet vars kommunikationer vi journalister (jag i alla fall) inte var imponerad av.
Mot Indiska Oceanen
Nästa dag hade vi en rätt lång etapp att avverka i vår buss på landsvägen österut, mot havet.
Den första sträckan var genom samma savann som vi kommit, och ytterligare zebror och giraffer kunde samlas våra hjärnors hårddiskar för kommande bearbetning i vårt minne av resan. Inom kort var vi framme på stora vägen som nu kallades "China Road" eftersom den nyligen hade byggts enbart av kineser som en hjälp till Kenyas folk. Den var stabil och stod på makadam av hård sten och vi passerade stenkrossen och den övergivna förläggningen som vittnade om de som nyligen gett sig av. Nu verkade allt öde och husen stod tomma. Hundra år tidigare hade engelsmännen importerat indisk arbetskraft för att bygga järnvägen från kusten, samma bana som nu behöver en rejäl upprustning för att kunna ta den riktigt tunga trafiken så inte den nya vägen körs i sönder.
 mindre grupp zebror helt oberörda av trafiken. |
Efter någon timmas färd var det dags för en bensträckare och blåstömning, då det var svårt att veta hur mycket vätska man skulle inta under färden för att undvika generande stopp.
Som av en händelse fanns det en stor affär med turistprylar vid denna anhalt och jag passade på att köpa snidade trämasker (rätt fula och just därför se- värda) till mina barn och därtill tre me- ter vackert tyg till min yngsta dotter och dito barnbarn, av vilka det senare är året äldre av de två flickorna som just blivit tonåringar. Jag prutade rejält (omkring 1/3 av ursprungspriset) men ägaren gjorde säker en god affär och begärde (och fick) en penna som betalning utöver pengarna. Resten av resan gick i god fart och vid ett tillfälle gjorde vår uppmärksamme chaffis ett stopp vid vägkanten så vi kunde ta närbilder på zebror, vilket gjorde det hela till en safari på landsvägen. Lagom till att vi anlände till Mombasas utkanter försvann den kinesiska kvaliteten på vägen och vi kunde navigera oss fram genom stadens utkanter med dess kåkbebyggelse. Snart hade vi havet i sikte och kunde svänga in vi stadens kanske äldsta byggnad - en fästning byggd av portugiserna i slutet av 1500-talet.
En guide lotsade oss runt och berättade om fortet och stadens historia med dess olika perioder av härskare från Arabiska halvön (Oman) på 800-talet, portugiserna på 1500-talet och engelsmännen från 1700-talet till för 50 år sedan. Alla hade de samma syfte - att bevaka sin ekonomi och säkra handelsvägarna över havet, och slå vakt om sina erövrade tillgångar i landet. De olika härskarnas (shejkernas) foton hängde på väggarna, men om befolkningens inställning till dessa utländska ledare sades ingenting.
 vacker utsikt över inloppet till hamnen i Mombasa. |
Bland sevärdheterna kunde man göra besök i det gamla krutförrådet och ta en närmare titt på ett gammalt klott-erplank där grafitti från uttråkade por- tugisiska soldater visade bilder av skepp (som de kanske hoppades bil hemskickade på snart) och texter med religiöst innehåll m.m.
Ett museum redogjorde för platsens utveckling från 1000-talet och framåt och trämodeller av de forna arabiska handelskeppen visades och funktion- en hos deras roder demonstrerades, vilket kanske var av visst intresse för några av de landkrabbor som fanns bland åhörarna.
Strax innan vi åkte därifrån passade jag på att köpa en vacker snäcka för några kronor i en liten butik. Det var den enda kontakten jag fick med Mombasas centrum och dess (som jag hört) intressanta folkliv. Vi lämnade nu ön (som staden strategiskt ligger på) och åkt raka vägen till stranden norrut där lyxhotellen ligger tätt. Vårat hette Whitesands Beach och bestod av tvåvånings radhusliknande längor ett femtiotal meter från stranden. Jag fick ett dubbelrum i första våningen, men han knappt packa upp min tandborste förrän det var dags att äta lunch - på ett annat hotell. In i bussen och iväg.
Väl på plats var det uppdukat för lyxmåltid som sig bör och en buffé med många rätter frestade smaklökarna redan på avstånd. Jag prövade en fiskrätt och två kötträtter kombi- nerat med en gratäng med broccoli. Drycken jag tog var en trögflytande mangojuice vars smak jag blivit helfrälst på redan första dagen när vi fick denna frukt serverad på hotell- rummen. Fisken var utmärkt, men köttet (i olika former) visade sig inte vara i paritet med de andra rätterna dessvärre. Ryktet från kamrater som besökt Kenya besannades när jag märkte att senor m.m. inte var bortskurna utan fick tuggas om och diskret läggas tillbaka på tallriken. En märklighet för ett femstjärnigt(?) hotell kan man tycka.
 |
Möte med urinvånare
Efter maten lotsades vi ner till stranden där vi togs emot av värdinnor som bjöd på drinkar och klädde oss i Höftskynken med hotellets namn i matchande färger. Därtill kröntes våra huvuden av en krans flätad av gröna blad och jag fick en lätt förnimmelse av Söder- havet i mitt huvud. Nu uppenbarade sig en urinvånare i en mycket genuin dräkt. Det var en liten kolsvart man som var prydd med fjädrar och allehanda hängande prydnader och i händerna hade han attiraljer för ljud och visuella effekter.
Som om inte detta var nog kom en man fram till mig och berättade att just jag hade utsetts för att kläs upp till hövding(!) men jag avböjde att garnera mig från denna garderob. Varför de valt ut just mig vet jag inte, men kanske de hade med att göra att jag genom min stofthydda stod över alla i närheten och utstrålade just den respekt som en hövding skall ha. Originalet var ungefär 1,5 meter över marken så vi hade nog utgjort ett omaka par á là Helan och Halvan, som nu dessbätt- re gästerna nu slapp att bevittna. Ingen annan blev tillfrågad om detta hedersuppdrag så vitt jag vet.
Därefter gjorde vi en visit hos hotellets kvinnliga "fit- ness manager" som hade sin mottgning i en bungalow strax bredvid. Hon visade oss sitt massagebord där de hotellgäster som så önskade kunde få bli knådade efter en tröttsam dag på stranden. Att denna variant av "spa" var populär är jag helt övertygad om, inte minst av de manliga gästerna, för hon var en rasande vacker högrest skönhet. Detta faktum bad jag vår inhemska reseledare (som var bekant med henne) fram- föra diskret, för en kvinna kan inte få nog av komplimanger och anonyma sådana är också välkomna enligt min erfarenhet.
När vi just skulle lämna platsen bad norrmannen Per mig att följa med nedåt stranden där vi hade turen att få tag hövdingen just innan han packade ihop sina pinaler efter förestäl- lningen. Vi bad honom posera med oss båda var för sig och detta förevigades med Pers robotkamera som knäppte av digitala bilder i ett rasande tempo. Vi stack till honom ett par sedlar som tack för hans medverkan.
Så var det dags att äntra bussen för återfärden. Hemma på hotellet fick jag tillfälle att koppla av i ungefär en timma. Jag passade på att hänga upp min svettiga tröja i ett träd ute vid terrassen, men den blev inte torr. Troligen var det den fuktiga luften som var orsaken, för klimatet verkade mest som ett drivhus trots närheten till havet. Jag kunde inte låta bli att ta mig en promenix till stranden för att åtminstone kunna skryta med att jag doppat fötterna i denna ocean.
 |
Jag kunde genast konstatera att vattnet vid stranden höll hög temperatur och hade inbjudit till bad direkt om tiden hade räckt till. Stranden och vattnet var inte speciellt fyllt av folk för beläggningen var här, som annorstädes, mycket låg. Av de samtal jag råkade avlyssna mellan medlemmar i barnfamiljer drog jag slutsatsen att mer- parten av gästerna var engelsmän och kvinnor.
När jag gick in genom mina altandörrar fick jag se en "rumskompis" som just hade försökt att komma in, men misslyckats. Det var en apa modell markatta som i brist på min proviant länsade en kruka utanför min dörr där den fick tag i resterna av yoghurt i en bägare. Strax därpå blev den skrämd vi åsynen av områdets vakt i blå uniform som tydligen hade i uppgift att skrämma iväg dessa icke betalande gäster. Hans uppgift verkade rätt svår, för hans förmåga att följa efter dem på taken och i träden var begränsad.
En annorlunda båtolycka
Så var det dags för en minnesvärd afton som många nog hade sett fram emot. Vi skulle äta middag på en båt som samtidigt skulle glida längs stränderna i Mombasas hamn i den ljumma kvällsbrisen. Med andra ord en behaglig sightseeing som skulle ge ett bestående minne. Därefter vad det ilandgång och disco till långt fram på nattkröken.
Efter en färd genom staden i mörkret tog vi oss ner för en lång trappa ned till vattnet där vi passerade över däcken på två skutor innan vi kom fram till vår som låg längst ut, redo att lätta ankar. Vi välkomnades av personalen och blev anvisade våra bokade platser längst upp på akterdäcket alldeles bredvid rorsmans plats. När vi slagit oss ner märkte jag att aftonbrisen var långt ifrån ljum, utan snarare liknade kallt nackdrag redan innan vi kommit ut på vattnet. Vi blev nu serverade en alkoholfri(!) välkomstdrink och då var det något som inte stämde tyckte vi. När vi studerade menyn närmare visade den sig vara för ett muslimskt bröllop, och då förstod vi att inte allt stod rätt till. Några telefonsamtal hit och dit bekräftade dessa misstankar och vi fick lämna skutan och ta oss tillbaka till land. Den restaurang vi passerat på vägen ner visade sig vara den rätta (eller var det en improvisation?) men hur som helst var vi välkomna och slog oss ner vid två runda bord.
 hotellchefen för hela kusten mot Indiska Oceanen. |
Maten var god och en man som basa- de för hotellen längs hela den norra kusten slog sig ner vid vårt bord.
Strax satte sig en något yngre man bredvid mig och presenterade sig som representant för kenyanska tur- istministeriet. Jag framförde nu mina synpunkter på hela inriktningen av deras verksamhet som tydligen in- riktade sig på att till största delen presentera lejon, giraffer och hyenor. Kenyas befolkning verkade inte vara något att locka turister med och detta faktums totala feltänk underströk jag nu med emfas. Att inte göra landets alla invånare delaktiga i att hälsa penningstarka turister välkomna är naturligtvis barockt och i grund och botten en förtroendefråga.
Om varje försäljare på en marknad vet om att en god affär för honom och en belåten turist betyder klirr i kassan också i framtiden, så skulle myndigheterna våga släppa in turister lite varstans där de nu inte tycks våga. Om varje kenyan anser sig vara en ambassadör för sitt land kan mycket förändras till det bättre. men om den ökande inkomsterna enbart hamnar i fickorna på de redan rika kan det sluta med en explosion. Jag bad honom framföra detta till byråkraterna på turistministeriet i Nairobi och hälsa från mig. Hur stelbenta och självupp- tagna dessa är fick man en uppfattning om när vi fick reda på att deras kontor i Mombasa (som har drygt 800 000 invånare) har fem(!) anställda, och dessa får inte ta egna initiativ utan är handgångna män och kvinnor som lyder order från Nairobi.
Under vårt samtal hade en engelsman slagit sig ner till vänster om mig och representanten säger förvånat till mig denne sagt samma sak till honom som jag gjort. Han undrar om vi talat oss samman, men jag försäkrade att jag aldrig sett denne förut. Jag satte mig då bredvid engelsmannen och vi fortsatte vårat meningsutbyte med hotellchefen. Omsider blev vi informerade om att det var återgång till logementet och kvällens övriga aktiviteter.
Disco till sena natten
När vi kom hem till hotellet hörde sig Anne för hos gruppen vilka som ville hänga med på diskotek. Alla utom jag förklarade att de inte orkade mera, utan skulle bums inta ryggläge i sängarna för att vila ut. Jag blev inte direkt förvånad för jag har kört slut på yngre med- passagerare mer än en gång under mina utfärder, så detta var inget nytt för mig. Mina sextiofyra år till trots så har jag alltid en förmåga att lägga in ytterligare en växel när det verkligen gäller, och detta fungerade också den här gången.
En stund innan vi skulle åka från hotellet råkade jag av en märklig slump träffa två kenyanska tjejer i 20-årsåldern som var uppklädda till fest. Troligen arbetade de på hotellet. Jag stötte på dem i dörren när jag lämnade herrtoaletten (som jag trodde) men i själva verket hade jag av misstag gått in på damernas. De skulle nu lyssna på musiken på hotellet sade de, men jag tyckte att de skulle hänga med på disco i stället. De avböjde mitt generösa erbjudande så Anne och jag blev hela gruppen som i natten for iväg till Mombasas inne- ställe nummer ett - danspalatset Tembo. Namnet betyder elefant på swahili, men kan knap- past ge tankar till det tempo som stället skulle ha.
Vi kom fram och gick in på området som började med en större bar och servering. Där satt många ensamma tjejer (endast ett fåtal i par) och väntade på uppmärksamhet från det motsatta könet. Dessa hängde klungor lite längre bort och snackade sins emellan och en del spelade biljard. Lite längre bort möter oss en tysk kille som delar ut lappar om sin klubb Lollipop som ligger precis bredvid. Jag tilltalar honom på tyska och frågar honom varifrån han kommer och får svaret, "Hannover". På min undran vad som finns inne på hans klubb blir han mer hemlighetsfull och svarar: "gå in och se efter", och det gjorde Anne och jag.
 |
Lokalen var liten med små runda bord efter bortre långväggen. Till höger fanns en lång bardisk och där bortom vid gaveln en scen. På denna ormade sig en mörk tjej i 18-årsåldern till rytmisk musik iklädd det minsta i klädväg som går att uppbringa. I lokalen hade hon två medsystrar och de turades om att göra sin "show" med erotiska smekningar av sig själva och utmanande gester till den manliga pub- liken. Det hela var en blandning av go-go och strip- tease utan avklädning. Jag ordnade två platser i baren för oss och tog in en öl (för 20 kr) och Anne beställde en krämfärgad Bailey's-liknande drink i ett cocktailglas.
Jag började då småprata med de två icke-dansande flickorna, av vilka den ena var blonderad, vilket såg något märkligt ut. Jag gick fram till scenen och sträckte mig fram och fattade tag i danserskans arm och smekte den nedåt till handen som jag lyfte för en lätt kyss. Hon verkade mycket road av detta initiativ, för de kenyanska killarna var passiva som vanligt. Strax blev hon avlöst på podiet och jag och hon utförde en improviserad bugg nedanför scenen. Jag gick sedan bort till Anne och fortsatte att smutta på min öl. Den blonderade tjejen såg sig om efter någon som kan tända hennes cigarett, men ingen tycktes ta notis om detta - utom jag. Tändstickor har jag inga, ej heller en tändare men tjejen i baren lånade mig en. Jag kunde inte låta bli att påpeka för den svarta blondinen att rökning kunde påverka hennes hälsa negativt och hon svarade att hon visste detta, men har svårt att sluta. Generellt verkade det vara få som rökte bland ungdomarna både här och i de andra lokalerna. Stämningen var mycket positiv och av de flyktiga kontakter jag fick med kenyaner har jag intrycket att de har en humoristisk självdistans till sig själva nästan av engelsk typ. Anne hade nu gett sig av och jag själv tog mig ner till huvudattraktionen - det stora discot i bottenvåningen, eller kanske är det nedför backen fast det är tak över. En passerkontroll för eventuella vapen, en låg summa i entré- avgift och en osynlig stämpel på handen, och jag kunde glida in i den stora lokalen där massvis med folk dansade på ett cirkelrunt golv. Jag såg Anne med några bekanta ute på mitten och tog mig dit. En tysk kille vid namn Birger dök upp, men jag fick aldrig riktigt klart för mig om han var turist eller arbetade i grannskapet. Jag märkte att de tjejerna som var mest danslystna stod längs yttersidorna och dansade för sig själva och då är det lätt att dra ut dem på golvet. Så löpte kvällen på och Anne har många bekanta här nere som hon nu passade på att träffa. Omsider tyckte vi att det är dags för refrängen och vi tog vår buss hem. Om vår chaufför väntat eller blir uppring vet jag inte, men hem kom vi välbehållna någon gång före klockan två på morgonen. Vid det laget hade de andra i gruppen haft sin skön- hetssömn i åtskilliga timmar.
Flyg mot huvudstaden
Nästa morgon var det inrikesflyg till Nairobi som gällde. Där skulle vi samma eftermiddag var med på en "Workshop" med andra utländska journalister som varit runt i landet. Vi checkade in på Holliday Inn och sedan var det lunch på ett annat hotell vars namn jag inte minns. Vi blev guidade runt där (gäster saknades tydligen helt) och fann att det var hög standard på denna logi som låg mycket vackert efter en slänt med grönska runt omkring. Till maten hade de hyrt in Kenyas svar på Louis Armstrong som med trio och kvinnlig vokalissa underhöll oss när vi åt. Jag beställde in biff med grönpepparsås men detta var tyvärr en miss. Köttet visade sig vara mindre grillade bitar som var så starkt kryddade att "pepparstek" hade varit en korrekt benämning. Jag måste avstå denna rätt (vilket säger en del för jag kan få ner det mesta) och turligt nog kunde jag byta med den unga kvinnan mitt emot mig som tagit in en fiskrätt. Hon var anställde vid turisministeriet och chef till vår reseledare. Åter visade det sig att kött är kenyanerna inga experter på att laga till oavsett antalet stjärnor på hotellen.
Cirkus downtown Nairobi
När vi kom tillbaka till Holiday Inn var det snart dags för att bege sig till Kenyatta Conference Center och den avslutande mötet med kollegor och dignitärer.
Här hade alla vykortsmänniskor samlats för att hälsa oss välkomna och massajkrigare och olika danstrupper uppträdde oavbrutet såväl utanför som inne i vestibulen.
Inne på golvet (som liknade en cirkusmanege med omgiven av branta åskådarplatser) stötte jag på engelsmannen från kvällen innan på restaurangen i Mombasa, och jag frågade honom om han skulle hålla något tal varpå han svarade "Vi får se", och det skulle jag senare också få.
Vi intog våra platser och behövde inte ha lurar på oss för simultantolkning då språket för all var engelska. Den kvinnliga turisministern inledde med en redogörelse för den katastrofala nedgången av turismen (90 procent) och andra talare hade samma tema och hoppades på en bättring, via de tvåhundra journalister som lyssnade. En skinntorr man i svart kostym (befattning okänd) ondgjorde sig storligen över den västerländska pressens negativa nyheter från Kenya och hans ordval var kanske inte det allra bästa på hans knackiga engelska. När han skulle uttrycka att invånarna är gästvänliga (hospitable) fick han till det som om alla låg på sjukhus(!) (hospital) och väckte viss munterhet i salongen. När man köpte engelskspråkiga tidningar i Kenya (som denne kille knappast gjorde) fick man läsa massvis om mutor och fiffel i det märkliga presidentvalet, slaveri och utnyttjande av småflickor och ökade döds- antal i trafiken. Dessutom om pågående kravaller i kåkstäderna i Nairobi där järnvägen mot Uganda hade rivits upp av arga folksamlingar.
 |
De tyskttalande bildade en grupp, de fransktalande likaså och engelsmän och amerikaner hade var sin, plus några andra från Europa. Något lik- nande från vår nordiska grupp hade det aldrig varit tal om, och nu kunde vi höra hur USA:s delegater hade rört sin omkring i staden och besökt olika marknadsplatser o. likn. vilket inte hade varit fallet för oss som bara sett lyxhotell och vilda djur. Kvaliteten på vår egen resa blev därmed lättare att bedöma när vi nu (och under kvällen) hade möjligheten att ta del av de an- dra journalisterna erfarenheter.
Sedan kunde enskilda deltagare ta ton och vår kamrat engelsmannen dök upp i talarstolen och höll ett till synes improviserat tal utan röd tråd, men desto fler roliga formuleringar. En något mörkhyad tjej från USA sade några ord och avslutade med - "Ubama for president!" vilket väckte visst jubel hos kenyanerna. Jag hade under talen tagit foton på de första talarna och nu begav jag mig ned på golvet där hjärntrusten fanns kvar. Jag tilltalade en reslig man i grön traditionell dräkt och framförde mitt önskemål att få en utskrift på de tre första talen, för att i lugn och ro studera innehållet. Han presenterade sig och gav mig sitt kort som visade att han var chef för hela kongresspalatset. Min fråga bollades vidare till den kvinnliga ordföranden som tyvärr inte hade några utskrifter (vilket brukar vara vanligt i Europa) men hon skulle skicka dessa till mig via e-post. Hon fick min mejladress, men efter tre veckor har inget kommit in i min låda.
Så var det dags att runda av denna s.k. "workshop" med förtäring, mest i form av dryck av varierande styrka och smak och lättare tilltugg därtill. Jag var inte imponerad efter att ha slölyssnat till politiska tal och vi kunde alla avlägsna oss därifrån efter ett tag.
Kultur i skymundan
Väl tillbaka på hotellet hade jag lite tid över att skriva några vykort (den första verkliga möjligheten dittills!) och jag köpte också en ny safarihatt då jag i brådskan hade lämnat kvar min första på rummet i Mombasa. Norrmannen Per och jag såg nu till att vi fick besöka Nationalmuseet, som var planerat redan första dagen av vår vistelse i landet, men som strukit ur programmet. Vi blev inte besvikna när vi lämnade denna vackra nyrenoverade byggnad som hade så mycket intressant att visa. I vanlig ordning blev det fördröjning i entrén när vi skulle gå in utan att betala. Det räckte inte att turistkillen från restaurangen i Mombasa kvällen innan hade SMS:at dit (eller något annat) och meddelat vår ankomst då vi berättade för honom om vårt planerade besök.
 som man dock inte lyckats marknadsföra tillräckligt. Här finns unika lämning om de första människorna. |
Slutfesten
På kvällen sista dagen hade arrangörerna slagit på stort och bjöd på en stor fest inne i na- turreservatet strax söder om Nairobis flygplats.
Vi åkte dit i god tid när mörkret började falla och hade blivit tipsade om att ta på oss varma kläder. Vi misstänkte då att det rörde sig om ett gardenparty med grillning och drinkar i små partytält, men vad som väntade var något helt annat och betydligt mera storslaget.
Festen skulle hållas i ett jättetält stort som en fotbollsplan. Nu skulle eventuella negativa intryck av landet raderas ut med en tejäl positiv avslutning som skulle bli det bestående intrycket.
Innan vi kom fram dit blev vi bjudna på drinkar av alerta kypare som blandade sig med den tillströmmande skaran av folk, som nu var betydligt större än de tvåhundra utländska jour- nalister som varit på kongressen samma eftermiddag.
Vi blev nu tilltalade av flera infiltrerande kenyaner som hade sin verksamhet inom turism och angränsande branscher och jag fick ännu ett tillfälle att framföra mina åsikter om landets inriktning på turismen och dess marknadsföring. Jag hade ett trevligt samtal med en kvinna som representerade något som hette "International Management" eller något lik- nande, och bad henne observera och vara kritisk till det kinesiska inflytandet i landet. Att skänka kenyanerna en fin landsväg kan ses om en gåva, och förvisso hade det nog varit så om det hade varit trettio åt tidigare då Kina ville föra fram sina politiska positioner i Afrika. Dagens ledar i Peking har helt andra ambitioner och sysslar med ekonomisk erövringar, som i grannlandet i norr, Sudan, vars olja ligger inom denna intressesvär. Snart kan Kenya stå på tur och då blir den nybyggda landsvägen en investering i stället för en gåva utan villkor.
 också träffa kollegor och kenyaner som var beroende av turistindustrin för sin inkomst. |
Nu började ett band i krigarmundering att spela på scenen och denna musik hade vi som bakgrund till konversationen under maten. När vi ätit ryckte jag tag i amerikanskan (som satt vid bordet bredvid) och tipsade henne om att släktforskning i Sverige (som hon nämnt till mig att hennes familj talat om att göra) kunde vara enkelt om man började i rätt ända. Jag tipsade henne om mormonernas sida på Internet dä man kan fylla i vad man vet och se om personerna finns registrerade som invandrare. Hon blev (som amerikanskor i allmänhet) överlycklig inför denna information. Hon blev strax därpå mitt första offer på dansgolvet och vid detta laget var de inhemska stamdansarna ännu på golvet och visade intressanta turer som vi andra apade efter. Kvällen förflöt så i gratisdrinkarnas och dansens tecken och jag satt inte många minuter vid bordet mellan varven. De kenyanska killarna verkar i motsats till tjejerna inte vara intresserade av dans, så jag fick rycka in och kompensera denna brist, och jag lyckades bra. När jag dansade med den sista tjejen fram på morgonen började personal att demontera dansgolvet i andra ändan, så jag tog ut allt som fanns att få av tiden. Alla drinkar gör att det finns detaljer som inte är helt klara i mitt minne, men efter en väntan på transport hem (vi var bland de sista) fick vi en stor buss till vårt förfogande. Något var dock fel för efter en stund stannade vi och andra personer går ombord för att strax avlägsna sig. Senare fick vi själva stiga av och ta ett annat fordon och omsider kunde vi komma hem till vårt hotell.
Flygresan hem blev bekvämare än ditresan då planet endas var halvbesatt och jag kunde sträcka ut mina ben ordentligt. När en av mina döttrar hämtade mig på Landvetter hade jag bar en halvtimma till min egen säng och morgonen därpå fanns hela resan som ett minne som lika gärna kunde vara en dröm, så snabbt hade det gått. Jag hade inte fått träffa några massajer, men i stället svenska skolbarn. Om säkerhetsläget i Kenya visste jag inte mer än vad jag hade läst i de lokala tidningarna. Jag ville gärna träffa människor, framför allt barn, men de kortlekar och pennor som jag hade i bagaget kom nu med tillbaka hem. Jag hoppas få användning för dem nästa gång - när detta nu blir.
sidan
Till Nemos portal