google-site-verification: google88dce7d32fa88e0a.html

Reven Lebóns boksvit:
"Mitt liv med mig själv".

11 milstolpar i världslitteraturen.

Autopoem 2012, Röster 2014, Tankar 2015,
Rotskott 2016, Backspegel 2017,
Bokslut 2018, Avslut 2019, Svans 2020,
Tunghäfta 2021, Skrivkramp 2022,
Syvinkel 2023.


Böckerna

Presenten till Lill-Babs
Hos en granne   På bokmässan 2012
Stoppa statliga bokbål!  Akademin
Författaren som showartist

Reven Lebón (alias Leif Andréasson) har haft en brokig yrkesbana som slutade med tjugo år som journalist.
Hans litterära produktion har ett brett perspektiv. Den första boken var omdvetet(!) skapad poesi och andra utgåvan vid fullt medvetande. Sedan kom berättelser i förgrunden och utvecklingen fortsatte med självbiografiska historier, essäer i udda ämnen och filosofiska tankar i fysiken yttersta gränsland. De tre senaste volymerna innehåller allt detta (exkl. poesi) plus aktuella inslag av social realism där han med kviskarp analys ger läsaren en sida av verkligheten som annars inte kommer fram i det dagliga nyhetsflödet...



Smakprov ur Autopoem (med självironi redan på första raden...)




Ovan där

Jag har hört alla falska poeter
utan vare sig rim och reson.
Jag har hört alla vissna tenorer
som inte kan sjunga en ton.

Jag har läst alla dåliga manus
men det spelar nog ingen roll.
När jag kollade på första bladet,
var det Riksdagens protokoll.

Jag har sett alla smilande finkar
som tjattrar från pelarens topp
och i fyrkantens tidiga soffor
gör de allt för att komma sig opp.
Jag har velat insupa kunskap
om livet och alla dess spår
men likt snöiga vintrar för SJ
så betvivlar jag att det går.

Jag har hört om en stad ovan molnen,
där allting gick bakvänt till
man lagade tänder med blockchoklad
och sockrade saltad sill.

Jag har märkt att en evig sanning
är rätt så länge man vill,
men delas den inte av många
har den troligen ej funnits till.


Hoppets flöde

I bäcken flyter en kvist av brustna drömmar,
spretig, något knotig, kanske bortstött.

Sakta letar den sin väg under solreflexer
i strömmens stilla rörelse mot någonstans.

Först fanns hoppet att slå rot vid stranden,
fåfängt släpptes denna tanke.

Förlorad för sin stam och utan mål,
avknoppad, glidande mot ovissheten.
Uppslukad helt av vattnets element,
som luften omgärdar fågelns vinge.

Markens lutning ökar men inte hoppet,
den skyndar snabbare över bottnens stenar.

Dagens mittpunkt nalkas och den tycks tro
att bäcken fåra är dess rätta plats, för evigt.

För om havet som väntar vet den inget.



Blindskrift 2-3
Livets lakej lyder alltid order,
om så att stega in i mörkret med krökt rygg.
Kontrollrum i underjorden kan fungera
som inverterade flygledartorn - utan radar.

Att gå in i väggen, utan fönster, är hårt,
som vampyren med dåligt utandningsprov.
Fyra fladdrande promille i blodet
och loppet är kört. 		Ett fält utan växter.

Ett ljus utan skugga.

Evigheten som tar slut.

Något som faller uppåt.

Jag ber att få lämna lektionen.


Säker resa

Många har skrivit om resor på räls.
Om tåg mot fjärran och enkel biljett.
Ensliga, märkliga övergångar.
Bommar, klockor och ljussignaler.
Inväxling på okända spår mot det ovissa.

Rök, ånga, visslor, blixtar, mörkläggning.
Möten med skrämmande främlingar.
Regn, blåst, dimma och dystra stationer.
Svartklädda konduktörer utan ansikten
som klipper biljetter utan slutmål.

Människorna i väntsalen liknar våldnader
som missat sista avgången från Gun Hill
eller kanske var det 15:10 till Yuma.
Laviner, jordskred, maskerade rånare.
Godnatt för sista gången i sovkupén.
Broar rasar, brinner och exploderar.
Förgiftad mat i restaurangvagnen.

Damen i nummer 4 är försvunnen
och flera andra står på tur.
Falska poliser kastar av lokföraren.
Jan Långben frågar: Vem är det som kör?

Hur skall det sluta och var? I Orienten?
Virrvarret ökar precis klockan tolv
och normalkaos liknar en västanfläkt.
Finns där en lösning? Jo kanske.

Det lilla tåget mellan Tilbury och London
har dörrar rakt in från utsidorna.
Ingen kan röra sig från vagn till vagn.
Inga läskiga typer dyker upp under färden.
Hårda träbänkar, vända mot varandra.

Jag åkte med detta sommaren 1960.
Det kändes tryggt.
Jag undrar om tåget finns kvar.



Cirkelmateria

Naturens märkliga babusjkor
göms i mikrokosmos' osynlighet.

Grävning nedåt, bakåt, vartåt?
I tiden? Marken? Luften?
Materien ger fler frågor än svar.

Dödgrävaren i laboratorierocken,
tar av kepsen, kliar sig i nacken,
förundrad, brydd, osäker.
Ställer ifrån sig spaden.

Kommer tiden tillbaka i cykler
som grekerna trodde?
Tankar gå runt mot strömmen,
likt obestämda Cern-partiklar
som minns kaffet i dåtidens
glada färgtryck, inklusive påtår.

Roterande - utan början och slut,
som en vilsekommen vetekrans
där mandelflingorna på ytan
dansar förvirrat, utan musik.

Jag ställer den eviga frågan
till min inre lagrade syn
men Lill-Babs' leende
ger ingen vägledning.



Morgonbild

Jag vaknade på en annan plats
än där jag egentligen befann mig.

Såg mig nedifrån, som reflekterad
i en operationslampa i taket.
En märklig vinkel och syn. 		Kafka kunde gjort mig till något,
men tack och lov var jag inte
en skapelse av hans hjärna.

Jag fick gå vidare med min dag,
glad över att inte vara en kackerlacka.